För några veckor sedan försökte en vän och jag ta oss ner till Höje å vid Lund söderifrån. Vi hamnade i en nygammal by som heter Flackarp. Här finns äldre hus och nya i imiterad gammal stil (av bröderna som byggt den välkända stadsdelen Jakriborg i tysk hansastil i Hjärup). I Flackarp finns också en gammal mölla (= väderkvarn) från 1868. Vi gick dit, och när vi försökte ta oss vidare ner till ån genom snårvegetationen hamnade vi på en stor kyrkogård. Den var ganska illa skött och vi såg bara två gravstenar. Däremot några järnkors och många järnpinnar som var tillplattade upptill, nedstuckna i jorden. Vi tänkte att här måste ha funnits en kyrka men hittade inga spår efter en sådan.
När vi efter en runda längs ån senare hamnade på fiket i Tirups Örtagård tog vi fram mobilerna och sökte information om kykogården i Flackarp. Där hittade vi bl a en artikel i SDS, ”De sjuka övergavs ända in i döden”. I den fick vi reda på att här har inte funnits någon kyrka. Det var mentalpatienter från S:t Lars sjukhus som begravdes på denna plats ända fram till 1951. Borgarna i Lund ville inte ha några “sinnessjuka” eller “vansinniga” i jorden på sina fina begravningsplatser i stan! Därför anlades denna avsides kyrkogård år 1895.
Det var anonyma begravningar där den döde låg i en enkel svartmålad kista körd av sjukhusets kusk som oftast var den ende förutom prästen som följde den avlidne till jordfästningen. Senare var det vanligt att också en vårdare från patientens avdelning var med. Dessa sjuka hade levt sina liv inlåsta på S:t Lars och var ofta bortglömda eller övergivna av anhöriga som skämdes över sina sjuka släktingar. Begravningsplatserna markerades med en järnpinne som smeden på S:t Lars upptill utformat som en enkel lilja. På denna fanns den döde patientens journalnummer, inget namn, bara ”K” för kvinna och ”M” för man. Det har funnits ca 2000 sådana enkla gravmarkeringar på platsen.
Några få av de döda har fått gravstenar eller järnkors på sina gravar av mer engagerade släktingar. Men huvudintrycket av denna ganska ödsliga och vanskötta kyrkogård är sorgligt och beklämmande. Här är ett tragiskt monument över arma människor längst ner på samhällsstegen som levt sina liv inlåsta, bortglömda och övergivna ända in i döden!
I dag varierar begravningsskicket i vårt land. De flesta kremeras före eller efter begravningsakten som allt oftare är borgerlig och avkristnad. Att resa en gravsten över den döde är väl inte lika vanligt som förr. Allt fler ligger i minneslundar eller får sin aska spridd på annan önskad plats. Skillnaden mellan ”oss vanliga” och ”mentalsjuka” finns knappast längre i detta sammanhang. Förhoppningsvis är S:t Lars kyrkogård i Flackarp ett monument över en svunnen tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar