Vårdagjämning

Det ordet har en positiv klang. På vårdagjämningen, fredagen 20:e mars är dag och natt lika långa. Den händelsen lovar en ljusare framtid och ger hopp om en bättre. Visserligen är det vårdag-jämning varje år, men på något sätt känns den mer angelägen i år. På min gård lyser vintergäck, snödroppar, scilla och jag ser narcisserna knoppas, och snart rustar vi tufftuff-båten i Blekingehamnen för påsken och sommarhalvåret.

 

Men tiderna är tyvärr inte lika ljusnande överallt. I SvD och på STV läste och såg jag den 24 februari att "tredje världskriget började när Ryssland anföll Ukraina för fyra år sedan". Men det grymma Gazakriget nämndes inte. Och Israels och USA´s storanfall på Iran hade inte börjat vid den tidpunkten. Inte heller hade Israels anfall på Libanon med en miljon människor på flykt genomförts då. Man kan alltså säga att det är ett utökat tredje världskrig vi ser denna vår! De flesta önskar att mullornas diktatur skall falla, men är att bomba det landet sönder och samman rätt sätt att störta den regimen? I det läget anser mullorna att alla interna regimmotståndare i Iran är lands-förrädare och många av landets drygt 90 miljoner invånare känner sig antagligen manade att försvara sitt fosterland mot de yttre fienderna. Risken verkar vara stor att det här kriget liksom Putins anfallskrig på Ukraina drar ut på tiden. Dessutom ser det ut att spridas till flera länder i omgivningen. Och konsekvenserna för världsekonomin är oöverskådliga.

Jag sitter i solen på en bänk på torget och tittar på de till synes bekymmerslösa människorna som passerar. Krig långt bort och rapporter om klimatkris tycks inte oroa. Det är väl så vi fungerar. Man bekymrar sig om det som ligger en närmast i tid och rum. Det lilla livet påverkar oss mer än världs-händelserna. En nära anhörigs död rör våra känslor starkare än tjugotusen döda barn i Gaza. För de flesta är det nog först när bomberna börjar falla omkring oss eller när dieseln blir jättedyr som läget i världen påverkar oss på riktigt. Jag känner igen det där i mig själv. Även om jag är informerad om och engagerad i politiken och händelserna i världen rör de mig inte riktigt på djupet så länge de inte finns nära mig. Jag kan gå med i en fredsrörelse i protest mot krig och kapprustning eller tala engagerat för en klimat- och miljövänligare livsstil, men det påverkar bara mitt liv lite grand. Liksom de flesta lever jag vardagen nästan som vanligt, försöker finna glädje i mitt lilla liv och håller världens sorgligheter på viss distans. 

Visst skall man vara engagerad i de problem, hemskheter och faror mänskligheten är utsatt för, men man måste också kunna ta till sig den tidiga vårens ljus och skira blomprakt och glädjas i goda vänners glada lag. Ja, visst bör man försöka fånga dagen och leva i nuet. Men man skall inte fastna i det! Med Tage Danielssons ord: "Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt måste man se upp!" Och när man tar del av medierna och annan information skall man ta det med en nypa salt och vara källkritisk. För, som Tage också säger, "Utan tvivel är man inte riktigt klok!" 

Begravning och Födelsedagsfest

Jag har varit uppe i Stockholm några dagar. I sorg och glädje. Det slumpade sig så att min käre kusin Per skulle begravas två dagar innan min särbo firade sin 70-årsdag i huvudstaden. Ying & Yang. Liv och död. Ofta balanseras det sorgesamma med det glädjefyllda. Så var det dessa ganska vårsoliga Stockholmsdagar. Ja,”Kusinbrorsan”, som jag kallade honom de sista åren, har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. Han växte upp ensam med sin mor som tragiskt nog förlorade en son och sin man när Per var nyfödd. Han och jag tillbringade vår barndoms somrar tillsammans på vår morfar och mormors sommarställe vid Marsviken nära Oxelösund. Också de första tonåren åkte jag upp dit från Skåne ett par veckor under sommarlovet. Barn och ungdomsåren är grundläggande. Då upptäcker man livet och formas som människa. Det var bad, båtar, fiske, hämta mjölk och post, cykla, utflykter till öar och i skogen. Pojkäventyr av alla de slag. Den sista sommaren tillsammans upptäckte vi också något nytt och spännande: Tjejer! 

Jag har två yngre systrar som också var med på morföräldrarnas sommarställe som har det somriga namnet Grönviken (Se foto ovan). De minns kanske Per mer från vinterloven som han ofta tillbringade hos oss i Malmö när vi flyttat dit. På äldre dar talade han ofta varmt om jularna där. Genom åren har han och jag setts då och då. När han ibland dök upp i Lund som resande hade han alltid en flaska vin med sig. Jag och min dåvarande fru kallade honom ”VinPer”. Han bodde hela sitt liv i Stockholm med fru och så småningom två söner. Då och då hälsade jag på honom där eller helst på Grönviken. Sista gången på hans sommarställe bjöds jag och mina systrar på middag som hans äldste son med dam tillagade. Vi övernattade där för att tillsammans vara med på en annan kusinbegravning. Den här fredagen 6:e mars var det Pers tur. Livet flyger snabbt iväg…

När jag i 30-årsåldern gick igenom en treårig bildlärarutbildning i Umeå, var Ulla en kurskamrat. Jag gillade henne, men vi var båda upptagna på annat håll. Sympati fanns och vi höll båda sporadisk kontakt genom åren. Långt senare träffades vi igen på hennes sommarställe som singlar. Sedan 2008/09 är vi i ett särboförhållande. Vi är ”Fjärrbo” säger hon (som bor i Linköping). Det har aldrig varit tal om samboskap eller giftermål. Vi har haft våra äktenskap och andra förhållanden och vi har våra barn. Att vara särbo passar oss båda bra, och kanske är det det (och fyrtio mils avstånd) som hållit vårt förhållande vid liv. Efter att jag blivit pensionär har det mest varit så att jag åkt upp till henne. Jag har lärt känna hennes vänner, barn och systrar med familjer. Det har varit mycket natur och kultur. Många utflykter. Hon har introducerat mig i både att paddla kajak och i att åka långfärdsskridskor. Jag har lärt känna en del av Östergötlands sjöar och skärgårdar. Vi har också kajakat i Blekinge och jag har åkt skridsko på skånska isar när de funnits. Hon har haft flera konst- och ljusprojekt där jag varit medhjälpare och/eller observatör. Vi har haft långa intressanta och ibland krångliga samtal om värderingar, livets mening och innehåll. Vi har tillsammans utvecklat en kärleksfull vänskap.

Hon blev pensionär förra året, och nu ville hon ha 70-årsfest på sin födelsedag den 8:e mars. Eftersom flera av hennes vänner, släkt och barn finns i Stockholm planerade hon för festen där. Högst upp i ett torn vid Medborgar-platsen nära hennes äldste sons bostad. Efter en allvarsam dag med kusin-begravning var det skönt att festa. Många timmar i en fantastisk lokal med god mat och dryck, aktiviteter, tal och sång och mycket snack och skratt. Efter regn kommer sol. Trevligt och glatt bland goda vänner - vad mer behöver man egentligen?

Heja Sverige!...

Jag har suttit en hel del framför teven under de senaste olympiska vinterspelen. Och visst har jag hejat på mina landsmän, särskilt på de duktiga tjejerna. Nationalismen har blommat. Idrott är en perfekt scen. Det blir gärna mediefrosseri i segrar och medaljer men mer tyst om förluster och dåliga prestationer. Även om detta vinter-OS för svensk del var det mest framgångsrika hittills, når vi ändå aldrig upp till samma nivå som Norge! Varken vad det gäller antal medaljer eller nationalistiskt yra!

Är jag stolt över att vara svensk? Ja, det är jag kanske. Fosterlandskärlek kan man kalla det. Jag skäms inte över att vara svensk, men kan också känna mig som en internationalist. Det är både bra och dåligt med nationalism. Riktigt dåligt när det urartar till en primitiv stam-mentalitet, chauvinism och/eller kulturellt, religiöst och etniskt uteslutande. Mycket bättre när det handlar om patriotism, äkta osjälvisk omsorg om landet och alla dess innevånare, dess traditioner och mångfald. Men när jag scannar nätet ser jag att nationalism är ett komplicerat begrepp: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationalism

Europa är en världsdel som består av många stater. Varje land med sin nationalism. I konkurrens med framför allt jättarna Kina och USA  framstår Europa och EU som splittrat och svagt med långsamma och krångliga beslutsvägar. Det finns krafter som vill göra EU till en mer sammansvetsad union eller till Europas Förenta Stater. Men hur skulle det gå med den nationalistiska fosterlands-kärleken då? Vissa stater skulle inte vilja vara med. Norge med sina enorma mängder oljepengar skulle väl stå utanför och även på nästa vinter-OS ta de flesta medaljerna, och Schweiz skulle fortsätta att leva gott på att ta emot skurkars och diktatorers blodspengar. Och ett par centraleuropeiska stater verkar hellre vilja tillhöra den ryska sfären och dess tsar. En gång i tiden bestod Europa till stor del av en massa småstater. (Bild: Tysk karta över Europas stater 1600-1795) De erövrades eller gick samman i till större stater. Tyskland, Italien, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Några av dem splittrades. Nu finns de flesta av länderna under EU-plaraplyet, men gamla nationalistiska traditioner och känslor verkar göra det svårt att få till en enhet. Kanske kan jag säga att jag är europé, men jag är främst svensk. Motsvarande känner nog medborgarna i andra länder i Europa.

Flera kloka individer som Albert Einstein, Jawaharlal Nehru och Bertrand Russel talade för en framtida världsunion . Ett demokratiskt världsstyre för global fred, säkerhet och framsteg. Kan man tänka sig en sådan framtida lyckosam världsordning? En global regering med kloka, oegennyttiga och framsynta människor i ledningen? FN är kanske ett försök i den riktningen, men nej, jag tror tyvärr inte att det går att genomföra på länge än.  

På lokal nivå: Här nere i sydvästra Skåne sitter jag och skriver om nationalism och om en världsregering, samtidigt som jag känner mig lite osäker på min skånska identitet och vilket fotbollslag jag skall hålla på! Jag kom hit som liten påg. Båda mina föräldrar var stockholmare och alla mina kusiner finns och har funnits där uppe. Länge har jag hejat på "Di Blåe", MFF, men med viss förankring i Blekinge blev Mjällby favoriten under den senaste allsvenska säsongen. Vissa skulle väl kalla mig förrädare…

Det blir ljusare

Den mörka årstiden blir sakta ljusare. Här nere i Skåne ligger dessutom snön vit nu. Den har under de senaste vintrarna saknats av en del, men kanske inte av alla. Fortfarande lyser också slingor med led-ljus upp utomhus. Jag har inte problem med den mörka årstiden. Nästan tvärtom. Jag kan sakna att de mysiga stearin- och värmeljusen tänds allt mer sällan. Det finns något hemtrevligt, läs- och tittarvänligt i den långa natten som nu försvinner bit för bit när dagarna blir längre.

Vi påverkas olika av mörker, snö och kyla. Många älskar vinter med skridskoåkning, skidor på längden och utför. Vit djup snö, is och gärna sol. Jag åker ibland norrut även om  aktiviteterna på snö och is blivit färre med åren för min del. Jag står ut med vintern här nere i söder, men jag har vänner som tycker annorlunda, som inte alls gillar mörker och kyla och som flyr till varmare trakter. Thailand, Indonesien, Spanien, Kanarieöarna. Även jag smet iväg en vecka nyligen. Till Gran Canaria tillsammans med en sol- och värmelängtande kompis. Det var skön svensk sommar-temperatur, men jag fick faktiskt lite hemlängtan och jag gillar inte de miljöbelastande, klaustrofobiska och tråkiga flygresorna.

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” är en rad i arbetarrörelsens mest kända kampsång, Lite närmare ljuset har nog folkflertalet kommit, men flera av den sångens drömmar har inte förverkligats. Miljardärernas antal ökar, inte minst i vårt land. Skillnaderna mellan de fattigaste och de rikaste blir allt större: ”I sin förgudning avskyvärda, / månn´ guldets kungar nånsin haft / ett annat mål än att bli närda / av proletärens arbetskraft”. Tja, materiellt bättre har det blivit för många, men koncentrationen av makt och pengar hos en liten grupp i samhällspyramidens topp ökar raskt medan ”de vanliga människorna” strävar på och kämpar med vardagsekonomin. Det ser verkligen inte ljust ut för alla!

Men det blir inte bara ljusare dagar nu, utan också ett allt varmare klimat. Enligt experterna alltför varmt! En av mänskligheten orsakad snabb uppvärmning som kommer att medföra katastrofala problem. Mitt intryck är att de flesta av oss förtränger detta och inte så få förnekar att uppvärmingen beror på oss människor. De flesta förnekarna befinner sig, med Trump i spetsen, politiskt på den nationalistiska högerkanten. Och vi, som inte vill låtsas om uppvärmningen och lever som vanligt, befinner oss överallt med koncentration i den breda politiska mitten. Var miljövännerna finns vet vi nog. https://www.wwf.se/klimat/klimatforandringar/#vad-hander-med-klimatet 

Ja, mörkret viker och våren närmar sig. När sommaren börjar kommer vi åter att höra en välkänd sång. ”Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår”, sjunger de glada, förhoppnings-fulla och kanske lite oroliga studenterna. Hur ljus är deras framtid? Jag minns min egen student. Framtidsutsikterna var nog bättre då. Ett års värnplikt av något slag väntade närmast för oss killar. Det verkar komma tillbaks nu, även för tjejer, eftersom världsläget åter är spänt och hotfullt. 

Jag tänker på mitt näst äldsta barnbarn som skall börja gymnasiet efter sommaren. Klart att jag önskar honom en ljus framtid även om den här gubben som är hans farfar tycker att det ser lite mörkt ut. Kanske har jag missat något i framtidsekvationen. Baba Nam Keva Lam = Love is all there is mediterar min kära särbo. Hon tror att det finns en högre mening med allt som sker och att kärleken finns överallt. Så fint och hoppfullt…

Flykt och verklighet

Den nära verklighet vi lever i är inte alltid så bra. Det kan handla om relationsproblem, missnöje med jobbet, känsla av otillräcklighet, sömnproblem, depression, oro och ångest m.m. Det kan tacklas på olika sätt. Ett vanligt sätt är förnekelse där du intalar sig själv och andra att du mår bra fastän du inte gör det. Du gömmer dig då i en återvändsgränd där du kan stanna eller vända om. Det är bara att välja. Själv tillämpar jag ibland en slags inre flykt. Jag mediterar enligt en gammal TM-metod för att glömma verkligheten. Eller för att förstå och få kontakt med den…

Förr missförstod jag bilden av de tre aporna där den ena apan håller för öronen, den andra håller för munnen och den tredje håller för ögonen. För mig betydde bilden att aporna (=människorna) har mentala skygglappar, att man inte vill höra, prata om eller se sina och tillvarons brister och missförhållanden. Ungefär som strutsen med huvudet i sanden. 

Det var så jag uppfattade det innan jag läste om den buddistiska/hinduiska tolkningen. Den österländska betydelsen av de tre aporna är denna:  Inte se, inte höra och inte säga något ont. Det innebär att den som nått riktigt djup insikt om livet inte ser någon medmänniska som ond. I grunden finns inte ondska, bara att vissa individer saknar förmåga att visa kärlek och medkänsla. Därför skall du, när du hör och ser personer uttrycka sig aggressivt och hotfullt, inse att det inte beror på ondska utan på bristande insikt och oförmåga att uttrycka kärlek. Jag tycker det påminner om Jesus´ kärleksbudskap. Sympatiskt, men långt från verkligheten kanske?

Flyktingar är en annan fråga. Ett världsproblem av gigantisk omfattning. Människor flyr sin dåliga verklighet för att överleva eller för att få ett bättre liv. Men de bättre länderna vill inte ha dem. USA har nu sina ICE-män som likt nazisterna i gamla Tyskland med våld jagar oönskade människor ut ur landet. I Europa talas det om ”Festung Europa” som skall se till att så få främlingar som möjligt kommer in här. I SD-Sverige har vi numera ett rekordlågt antal invandrare per år, och vi försöker bli av med dem som redan är här med nya lagar, hot och genom att locka med pengar. Det har blivit ett politiskt trick att skylla alla problem i samhällena på invandring. Samtidigt är många av världens semesterorter överbefolkade av turister, och välbärgade medborgare från våra länder hyr eller köper boende i dessa varma trakter. Innevånare i t.ex. Barcelona och på Kanarieöarna klagar över att bostadspriserna och andra levnadsomkostnader på grund av detta har blivit för höga och över att turisterna dominerar deras samhällen. Canarias tiene un limite, läste jag på väggarna när jag var där härom året. De tycker att turisterna ockuperar, stör och saboterar deras vardag. Jämför med här hemma där många av oss klagar över att invandrarna inte passar in, förstör och är i vägen .

Jag kan se ett hysteriskt farande och flygande till golfbanor, spaanläggningar, kryssningar, lyxhotell, soliga stränder och annat. För mig handlar det ofta om rastlösa människor som nog inte ”nått tillräckligt djup insikt om livet”. Ganska långt från den berömde filosofen Diogenes, som när Alexander den store undrade om det fanns något han kunde göra för honom, svarade att kejsaren kunde flytta sig lite så att han inte skymde solen. Filosofen menade att lyckan består av den inre frihet man uppnår genom att vara nöjd med det enkla livets nödtorft. Oj, där ligger de flesta av oss i lä!

Men visst kan man ibland behöva fly sin verklighet för att komma hem. Det vill säga att man reser bort från en trist och mörk vardag till en varm och solig plats för att ”ladda batterierna” och få ny energi i sitt liv. Även en kortare resa kan innebära en omväxling som ger nya perspektiv på tillvaron. Jag har hostat och snorat i ett par veckor. Den sista tiden har jag fått hålla mig inne och ”vara nöjd med livets nödtorft”. Det har gått ganska bra. Jag är på bättringsvägen nu och flyr snart till en "Svenssonvecka" på Gran Canaria. Hmm…

”Barnbarnshyllan” tömd

Barnbarnen växer upp, nu är den yngsta nio och den äldsta tjugotre år. Som ”deltidssingel” passade jag under många år ensam barnbarn ibland. Nu är det bara yngste sonens två flickor som behöver lite stöd och sällskap då och då. Sedan många år har jag i en bokhylla samlat leksaker, lego- och duplodelar, barnböcker, färger, kritor och diverse annat som de kära barnen har tyckt varit kul att sysselsätta sig med när de varit hos farfar. Nu har jag insett att den där hyllan inte längre fyller sin funktion. Nu står den bara där som ett monument över tidens gång! Det är dags för mig att inse att den skall tömmas och åter få fungera som vanlig bokhylla. 

Tidens gång. Ja också andra tecken visar hur åren går: Balansen blir sämre. Jag går saktare och blir fortare trött. Syn och hörsel har inte blivit bättre. Jag behöver gå på toaletten oftare. Rynkorna blir djupare och huden åldras. Men även om inte minnet blivit bättre har kanske ändå ett visst mått av ”vishet” sakta infunnit sig? I alla fall tycker jag att det blivit lättare att överse, förlåta, förstå, inse och låta vara. I Svenska Akademins ordbok slår jag på orden Saktmodig = fridsam, foglig, tålmodig, mild, sansad, behärskad, besinningsfull och Jämnmodig = Sinnesstämning som präglas av behärskning när något sker som skulle kunna uppröra. Jag kan inte skryta med alla dessa ädla egenskaper, men lite åt det hållet har det nog ändå blivit med åren, och jag tror att många i min ålder känner igen sig.

Det finns alltså något positivt med att bli äldre. Till exempel som att ta åldrandet med jämnmod! När jag tänker på året som gått inser jag att många fysiska aktiviteter har blivit färre. Det blev bara några vingliga skär på långfärds-skridskor och knappast mer än några få mil på skidor, och jag tror att kajaken blev liggande orörd hela sommaren. Vet inte om det var orken eller lusten som saknades. Kanske båda. Men året var fint. Jag klagar inte.  

Jag har med åren alltmer insett att bastubad är en välsignelse för både kropp och själ. Det är utmärkt för avkoppling och social gemenskap. Bastun hjälper också till att hålla mig frisk och att hålla kroppen i någorlunda trim. Jag tar oftast bussen till havet och kallbadhuset med promenad till och från hållplatserna. Sedan några år gör jag också en stund varje morgon gymparörelser för rygg och balans. Jag går i genomsnitt ca 5 km om dagen, gärna ute i naturen. Ibland  traskar jag ensam, men oftast tillsammans med någon vän eller väninna, då och då också med ett vandrargäng. Naturprome-naderna avslutas ofta på något café för ”snackefika”. Bland annat så sköter denne gamle man sin hälsa! 

Med ett visst vemod samlar jag ihop det som funnits i barnbarnshyllan för att bege mig till Emmaus eller Erikshjälpen med det: Ett periskop, en plastlastbil, en låda legoklossar, ett gosedjur, några spel, fingerfärger, en plastflöjt, sjungande fisken Wiggeling Willie, några häxfingrar, en sköldpadda… En epok i livet är över, mina barns barn har vuxit upp. I alla fall är de inte så små längre. En del av mina böcker som inte har någon bestämd plats får hamna i den där hyllan nu. Kanske vill något barnbarn låna någon av dem i framtiden? Om de fortfarande läser pappersböcker då?...men det gör de nog!

Mellandags-funderingar

Det var fint solsken på julafton när jag var på väg till yngste sonen för julfirande. Vi samlades fyra vuxna och två barn hos honom. God mat, vanlig och vegetarisk, julklappar, Kalle Anka, julklapps-spel och lekar. Framåt kvällen promenerade jag hemåt genom ett tomt centrum i Lund. Julaftonskvällen och dagarna efter är ödsliga på något sätt, en väntan på det nya året kanske. Juldagen var kall, minus fem grader, ovanligt i dessa klimatförändrings-tider. Med en bekant gick jag en stadsrunda. Det mesta var stängt, men till sist hittade vi ett öppet fik. 

Som många av oss vet firas julen för att kyrkan på 300-talet bestämde att Jesus föddes på juldagen. Exakt vilket år är osäkert. Men det var Jesus som predikade allas lika värde, och hans inställning till främlingar var präglad av radikal kärlek och inkludering. Inte precis vad som idag gäller i Sverige och runtom i världen. Till och med våra käcka Kristdemokrater ger uttryck för hat och rädsla för främlingar och hejar på utvisningar av ”ickesvenskar”. Kanske skall vi inte glömma att vi härstammar från Afrika…

Jag minns att juldagen var tyst och helt nerstängd när jag var ung. Det fanns några sådana dagar under året då nästan inget var öppet, och till det alla stängda söndagar! Men efter annandag jul blev det då som nu snabbt full fart på kommersen. Biopremiärer, mellan-dagsrea, och julklappsbyten. Nu gick jag på bio och träffade vänner, men grundkänslan var melankolisk. En känsla av att jag lever i en skyddad verkstad i en värld plågad av krig, hat och klimatproblem, och som till stor del styrs av halvgalningar, självutnämnda bossar och diktatorer. Den känslan och insikten blir tydligare inför ett nytt år.

Vissa anser att jag är uppvuxen under Den Bästa Tiden. Jag är fyrtiotalist född under andra världskrigets sista år, uppväxt i ett land som inte drabbades av bomber, död och förstörelse. Efterkrigstiden var en tid av blåögd framtidstro och USA-beundran. Jag tog studenten 1964 och världen låg öppen. Värnplikt och studier följde och arbetsmarknaden var ganska tillgänglig. Framtiden kändes tämligen ljus och hoppfull. 

När jag nu som äldre man ibland ser tillbaks på mitt liv kan jag konstatera att kommunismens lyckorike föll ihop framför våra ögon och att yankeekapitalismens paradis var lurendrejeri. Tyvärr har jag också bevittnat FNs tandlöshet och hur solidaritet och folkhem har blivit skällsord och hur demokratin urholkats. I stället har jag sett hur individualism, materialism  och överkonsumtion hyllas och hur giriga multimiljardärers makt blivit allt större. Jag har sett hur oligarker, autokrater och nationalistiska högerkrafter tar makten över medierna och förkunnar att sant har blivit falskt. Och därtill alla de smutsiga krigen!  

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga… sjungs det i visan. Mitt i allt världselände finns det många goda krafter. Röda korset, Rädda barnen, Amnesty, UNHCR, Läkare utan gränser och ytterligare många bra organisationer och människor. Allt för ofta är det lätt att fokusera på det som är hemskt och dåligt i stället för på det som är positivt, gott och medkännande. Utan att vara troende påminns jag i dessa mellandagar om att Jesus´ förkunnelse var en kallelse till att leva ett liv präglat av kärlek, barmhärtighet och tro på syndernas förlåtelse. För honom, som ibland kallas den förste socialisten, var alla människor lika värda. Han förespråkade jämlikhet och social rättvisa och var kritisk mot överdriven privat rikedom.  

Jag deppar inte ihop, världen blir inte bättre om jag gör det. Även om negativa tankar fyller huvudet ibland, är jag trots allt för det mesta glad och lugn. Tåget rullade norrut dan före nyårsafton, då det blir lite fest. Då står man där och önskar någorlunda lyckliga slut på de pågående krigen i Ukraina, Palestina och Sudan. Och hoppas på en bättre och rättvisare värld.