Bröllop

För en tid sedan såg jag ett program på STV/Kunskapskanalen, ”Lyxliv i Mumbai”. Där visades hur enorma summor läggs på bröllop. Sådan verksamhet utgör tre procent av Indiens BNP! Största branschen i landet! Det är massor av gäster på dessa fester som oftast varar i flera dagar. Det skall vara lyxigt och allt skall bjudas på. Det är prestige i att vara värst! Allt verkar väldigt ytligt och jag undrar stilla om äktenskapen håller? I alla fall är detta överdådiga och överdrivna festade mycket långt från den bild jag hade av Indien, dess andlighet och den vise hinduiske gurun...  

Även i Sverige verkar det vara uppgång för stora, påkostade bröllop. Samtidigt skiljer sig ca hälften av paren här. Fyra av tio av Sveriges hushåll var ensamhushåll år 2022. Tänker på mitt eget liv med ett äktenskap och några särboförhållanden, det sista sjutton år gammalt nu. ”Stackars gamle man” skulle säkert de bröllopsfestande indierna säga! Så olika kulturer! (Foto: Dottern Hanna gifter sig på Vashon Island utanför Seattle 2015)

Jag gifte mig borgerligt i Göteborgs rådhus 1987 (se foto intill). Då hade hon och jag levt ihop flera år, vi hade två fina ungar och jag hade en äldre son med in i förhållandet. Vill minnas att det var en tidigare kyrkominister som vigde oss. Bröllopet firades med middag hemma hos svärföräldrarna tillsammans med barnen, min far och mor och brudens moster och man. Bröllopsresan gick till Fredrikshamn och Skagen tur och retur. Stilla och fint, inget lyxigt Mumbaibröllop! Sedan strävade vi på men gled ifrån varandra och skiljdes strax efter millennieskiftet. 

Min dotter Hanna gifte sig två gånger. Första gången med en amerikansk rocksångare. De vigdes av en ”Elvis impersonator” i Las Vegas precis på millennieskiftet. Ganska överraskande och utan att vi föräldrar var med. Det blev 2000-talets bröllop i Time magazine! Släkten häpnade! Många år senare hade hon och en ny man ett fint bröllop på en gård på Vashon Island utanför Seattle (se översta fotot). Då var både jag och hennes mamma med. Jag höll tal. Den vigselförrättande pastorn fick en gratis tatuering som betalning! 

Min yngste son har två barn, men han har inte varit intresserad av äktenskap. Äldste sonen, som också har två barn, gifte sig för ganska länge sedan. Lite i smyg med några kompisar som vittnen. Vill minnas att jag fick reda på det bröllopet först efteråt. 

Nyligen var jag på storbröllop när särbons äldste son gifte sig utanför Åbo i Finland (se foto intill). De flesta av de 120 gästerna åkte båt från Stockholm. Vi samlades i en salong där vi bjöds på bubbel, och två vänner till brudparet övade oss i ”Bara bada bastu”-moves med mera. I land i Finland mötte två bussar som förde oss till vigsel och festplats. Vi fick massor av god mat och dryck. Det var många tal, glada jippon, fest och lekar. Ett utmärkt coverband stod för dansmusiken. I god tid körde bussarna oss lagom nyktra tillbaks till Åbo och Finlandsbåtens avgång på kvällen. 

I somras gifte sig en gammal mycket god vän i stillhet. Det var han och hon och två vittnen. Obemärkt eller stor fest? Så olika det kan vara!

Familjen har varit och är samhällets grundsten anser många. Nu - som nästan övermogen man - förstår jag den åsikten, men uppvuxen i sextiotalsandan tyckte jag att äktenskap var onödigt. Ändå gifte jag mig till sist... och skiljde mig. Som många vet är tvåsamheten inte sällan komplicerad. När båda jobbar och tjänar pengar själva har också mannens roll som familjeförsörjare försvunnit. Att skilja sig har blivit minst lika vanligt som att leva livet ut i samma äktenskap. Jag är ett dåligt föredöme, men märker att jag ändå önskar att giftasparen jag känner skall få en bra livslång samvaro! - Men jag vet att man också kan uppnå det utan att gifta sig.

Bondbröllop, Pieter Brueghel d.y. 1500. Hallwylska museet

Sköna utflykter

 

Jag bor i Lund. Finns det någon natur där omkring förutom åkrar? Jo, det gör det. Det finns grönområden och parker i staden, men man behöver köra bil, cykla eller åka buss en bit om man vill komma ut i ”riktig natur”. Min äldsta lillasysters ganska nya ”gubbe” bor strax norr om Stockholm. Han hade uppfattningen att Skåne är ett tämligen platt jordbrukslandskap. Numera vet han att det är mycket mer varierat än så. (Bilden intill: Bland blommande ramslök i Rövarekulan)

Här några utflykts- och natur-ställen nära mig där jag varit genom åren. Med vänner av olika slag eller ensam. Alla platser inom rimligt avstånd från där jag bor: Botán, S:t Larsområdet, Kunskapsparken och Nöbbelövs mosse ligger i Lund. Ganska nära finns Billebjer, Skrylle, Prästaskogen med Trollskogen,Torup, Måryd, Lomma strand, Lödde sandskog, Järavallen & Saxtorpssjöarna, Barsebäck & Sjöbobadet, Linnebjär, Dalby Söderskog, Knivsåsen, Alnarpsparken, Risen & Unos runda i Genarp, Häckeberga, Fjällfotasjön, Klagshamn, Kullatorpet, Romele klint, Rövarekulan och trakten kring Vombsjön. (Bild: Utsikt från Kopparhatten i Skäralid)

Dottern Hanna med älsklingshunden Bela på Lomma strand

Lite längre bort finns Falsterbo & Måkläppen, Skäralid & Oden-sjön, Gällabjär, Klåveröd, Fulltofta, Frostavallen, Hilleshögs dalar & Glumslövs backar, Kullaberg, Bjärehalvön, olika ställen på Österlen t.ex. stränderna från Kåseberga till Vitemölla. Jag har säkert glömt några fina naturställen. Tips på fler sådana mottages tacksamt.

Världsläget med allt färre demokratier men med allt fler diktatorer och auktoritära ledare, hemska krig, rädsla för klimatkollaps, gängvåld och hotet att Artificiell Intelligens skall ta över våra liv ännu mer, är några saker som gör att många mår dåligt. Det föds för få barn i vårt land, antagligen delvis beroende på bristande framtidstro och kanske på en tilltagade normlöshet. Var och en får själv sätta gränserna och klura ut vad som gäller och vad som är meningen med livet. Det vårt kommersialiserade samhälle erbjuder är falska lösningar. Vi skall tro att vi kommer att må bättre om vi köper och konsumerar mer. Men att försöka köpa och shoppa sig lycklig och fri från oro är ett misslyckat koncept! (Bild: Vandringsstig i Lödde sandskog)

Ett bättre sätt att må bra och nå bättre fysisk och psykisk balans är att ge sig ut i naturen. En del joggar, men jag föredrar att vandra eller promenera. Gärna tillsammans med någon/några och ibland ensam med mina egna tankar. Att röra sig i naturen är bra för kropp och själ, inte minst när man blir äldre. Nu är dessutom gröna sköna våren och snart också sommaren här. Det är bara att strunta i shoppandet och ge sig ut till Moder Natur för att koppla av och bli vän med sig själv och sin omgivning! 

Ha en go´ tur. (Bild: Sanddyn på Måkläppen)

Farmor och jag

När man blir äldre minns man nog oftare de släktingar som fanns en gång. Den sista tiden har jag tänkt på min farmor. Hon var kanske den av far- och morföräldrarna som jag hade bäst kontakt med. Hon var öppen, glad och musikalisk. Hon föddes som Märta Elisabeth Sofia Appelbom år 1874 i Motala. Hennes far var senare stins i Skövde. Dora och Lisa var hennes systrar. Hon gifte sig första gången 1900 i Skövde med journalisten och järnvägsmannen Ivar August Davidsson, som på sin tid lär ha agiterat tillsammans med Branting på Bantorget i Stockholm. 

Farfar Emil och farmor Märta

Med Ivar fick hon döttrarna Aina och Vera. Det blev skilsmässa, och andra gången gifte hon sig med kontorschefen Carl Emil Sandström, 1911 i Stockholm. De fick barnen Annalisa, Anders  och Elsa. Jag vill minnas att farfar Emil dog 1958. Han älskade sin Märta, men kunde skämtsamt säga, ”Sitt ner kärring vi skall inte med tåget”, när hon ivrigt började duka av efter maten. Jag minns att när vi började en måltid hos henne var hon snabb med att säga ”Det här smakade väl inte så illa?” nästan innan vi övriga börjat äta av hennes vällagade mat. Vi vill alla ha bekräftelse på något sätt! Farmor flyttade till Malmö 1966 och hon dog där 1967, 93 år gammal. 

Jag 19 år

Jag föddes i slutet av 2:a världskriget i Kristianstad. Farsan hade fått jobb i största järnhandeln där, och mamma jobbade hos polisen. När jag var ett halvt år flyttade de hem till Stockholm. Pappa fick ett bättre jobb som resande försäljare på ett järngrossistföretag. Mamma blev hemmafru. När jag var sex år fick far jobb i Malmö som chef för filialen till företaget han jobbat på i Stockholm. Jag tog studenten på Latinskolan i Malmö år 1964. Farmor spelade piano på min studentfest. Det uppskattades mycket av de lätt berusade gästerna och hon trivdes!

Det är en häpnadsväckande utveckling farmor och jag har varit med om. Tillsammans täcker vi upp ett och ett halvt sekel! Hon föddes när järnvägen och telegrafen var unga. Hon upplevde unions-upplösningen, telefonen, bilen, 30-talsdepressionen, flygplanet, radion, filmen, första och andra världskriget och till sist teven. Jag föddes strax före att atombomben fälldes över Hiroshima. Därefter kom kalla kriget, Koreakriget, teven(1956), Vietnamkriget, Kinas växande styrka, Sovjetunionens fall, datorerna, video, internet, mobilen, smartphonen, Afganistankrigen, Iran, Irak och Isis, Gaza och Västbanken, överfallet på Ukraina, klimatförändringarna och artificiell intelligens. Listan kan göras mycket längre. Krigen har varit många, och aldrig någonsin i historien har väl den så kallade utvecklingen gått så fort.

Tillbaks till den lilla världen. Minns somrar med farmor på landet i Blekinge. Hon läste mycket, ofta deckare, men kikade gärna på slutet innan hon läst färdigt för att ta reda på hur det hela skulle sluta. När hon stod på bryggan redo för bad kunde hon säga ”Jag har inte så tokig figur va?”. Minns när hon synbarligen berusad kom hem med mina föräldrar efter en fest hos bekanta i land. ”Jag fick nog en dålig kräfta”, urskuldade hon sig skrattande.

(Här på bilden är farmor i Blekinge, ca 90 år gammal)

Hon badade gärna och berättade om långa simturer hon gjort, bl.a. i sjön Flaten söder om Stockholm. Farmor berättade också om ungdomsupplevelser i Skövde där det i de båda regementen fanns många ”stiliga militärer”. Hon var en ganska duktig men lite slarvig pianist. Jag fick vidare höra att när hennes första man pantsatte hennes piano, då begärde hon skilsmässa. Där gick gränsen! Kanske fanns det en tid, efter skilsmässan innan hon mötte min farfar, då hon träffade andra män. Hon berättade i alla fall om en konstnär vars kyssar hon inte glömt...

Foto på farmor Märta i 50-årsåldern(?). Möjligen i Bergianska trädgården i Stockholm

Jag lånade hennes lägenhet i Stockholm (Ekhagen) ett par gånger under somrarna då jag praktiserade på en reklambyrå eller gjorde lumpen i Vaxholm. Hon var då i Skåne eller på landet i Blekinge. Jag hade kompisar på besök i hennes stora tvåa och festade också rejält någon gång, men hon klagade aldrig. Kanske var jag bra på att städa? Minns att Jussi Björling var henns favoritartist. Det fanns flera skivor med honom hos henne. När jag var yngre bodde också två av mina kusiner på den sidan med familjer i Ekhagen. Jag har många positiva minnen därifrån.

Jag besökte farmor då och då när hon under sista tiden av sitt liv bodde i Kronprinsenhuset i Malmö. Mina systrar var nog oftare hos henne, men jag behandlades annorlunda. Hon mötte dem osminkad och bjöd på kaffe. När jag hälsade på hade hon klätt sig fin, sminkat sig lite, och hon bjöd på sherry eller whisky. Ha! Hon frågade vad jag skulle bli i framtiden och när jag svarade att jag ville syssla med kultur på något sätt, kanske som konstnär, var hon nöjd och glad. När jag tänker tillbaks på henne inser jag att det fanns ett tyst samförstånd mellan oss, det klickade, vi var lite av själsfränder. 

- Hej, hej Farmor. Din ande svävar runt mig ibland!

Glad Påsk?

Var min Påsk glad? Ja det var den - trots det hemska världsläget. Mina påskar är sekulära. Jag är ofta med fjärrbons släkt då. Det privata och nära blir för de flesta av oss ändå det som gäller. ”Ungdomarna”, det vill säga nästa generation som här är mellan 25 och 35 år, var tydliga med att man inte kan låta eländet i världen förstöra påskglädjen. Nej, god mat och trevlig samvaro skall vara i focus och i år visade naturen upp härlig grönska och blomprakt. Men tyvärr avslutades min påsk med en rejäl maginfluensa...

Jag såg tidigare hur GLAD PÅSK! hälsades kors och tvärs på nätet och via våra mobiler, och jag deltog själv. Vad menar vi med det? Knappast firar de flesta av oss att Jesus dog på korset på långfredagen, återuppstod på påskdagen och visade sig för lärjungarna på annandag påsk? En del troende gör det, men de flesta medborgare bryr sig inte alls om historien, man bara uppskattar ledigheten.

För kristna är det såhär: Fastan varar under 40 dagar före påsk. Under den tiden får man inte äta animaliskt fett, kött, mjölk och ägg. Fastan finns för att man skall minnas Jesus plågor på Golgata. Det är en förberedelsetid för firandet av hans död och uppståndelse under påskdagarna. Den teologiska forskningen stödjer apostlarna Paulus och Johannes uppgifter om att Jesus dog kl15 fredagen 3 april år 33. Att påsken firas på olika datum vart år bestämdes på kyrkomötet i Nicaea år 325! Då slog man fast att ”Påskdagen firas på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.” Lite konstigt och krångligt, men det är därför det blir på olika tider vart år.

För väldigt många är som sagt påsken en avkristnad helg och en viktig ledighet för de som jobbar eller går i skolan. Man träffar säkt och vänner. Kanske semestrar man – till fjällen t.ex. Intressant är, tycker jag, att de kristna högtiderna Jul, Påsk och Pingst har blivit viktiga lediga dagar också för väldigt många medborgare utan kristen tro. Till sist har de flesta glömt orsaken till varför det är helg. Ungefär som att semlor/fastlagsbullar äts långt före och omedvetet om den kristna fastan. Kors med en lidande Jesusfigurer ser vi nästan bara i kyrkorna! 

Dessa högtidsdagar lever alltså kvar trots att skälen till att de finns glömts bort till stor del. Man träffar släkt och under påsken målar vi påskägg, äter sill, lax, kyckling, lamm - och ägg naturligtvis. Kanske också vegetariskt och så dricks öl, snaps, vin och påskmust. Kommunerna rustar med fjädrar -numera av tyg- gröna kvistar och jätteägg. Också kycklingar och påskharens långa öron skymtar fram här och där i dessa vårliga påsktider. Allt för att jag och alla andra kommuninvånare skall få en Glad Påsk!

https://www.youtube.com/watch?v=9HzRNs2xWBI

Omvänd Robin Hood-politik

Såhär är det: Efter en lättare stroke i september 2023 måste jag var dag stoppa i mig sex olika piller ordinerade av läkare. Jag köper dem på närmaste apotek. Gränsen för när läkemedels-subvention sätts in höjs från 2.850:- kr/år till 3.800:- kr/år den första juli. Totalt vill regeringen höja kostnadstaket för patienterna med 34% under år 2025. Tufft för sjuka medborgare med små inkomster!

En stor del av befolkningen bor i hyresrätt. Hyreshöjningen år 2024/25 låg i genomsnitt på strax under 5%. Mer än dubbelt så hög som inflationen som enligt senaste uppgift ligger på 2,3%. Mycket tyst i medierna om denna skillnad. Också tyst om den nyligen beslutade höjningen av ROT-avdraget från 30 till 50%. Det gör vi för att få igång byggandet, säger regeringen. Ja, det är bra för villa-, bostadsrätts- och fritidshusägare och kanske för en del hantverkare, men dåligt för hyresgästerna som sällan äger hus att renovera. Däremot får de snällt vara med och betala de bättre bemedlades ROT-avdrag via skatten. 

Tidigare sänktes skatten rejält för de som tjänar över 64.000:- i månaden. T.ex får statsministern 3% eller drygt 3000 kronor i sänkt skatt per månad. Medan den som tjänar 17.000 får 0,4% = 60 kronor i lägre skatt. En pensionär med medelpension får ca 100 kronor i sänkt skatt. Yippie! Jag läser att Swedbanks privatekonom A. Arkes torrt konstaterar att ”alla som har inkomst, lön eller pension får något, men det är de som har mest som får mest.” Alltså en slags omvänd Robin Hood-politik!

Tidigare har gåvo-och arvsskatten avskaffats (2005). Det betyder att släkt-förmögenheter stannar och växer i de rika familjerna, och att skillnaderna mellan de som har och de som inte har rusar i vårt land. Fastighetsskatten omvandlades och sänktes några år senare. Det maximala takbeloppet för fastighetsavgift/skatt låg år 2024 på 9.525,00 kronor. Detta gynnar särskilt de som äger dyra och högt taxerade bostäder. I förhållande till hyresgäster gynnas dessutom sedan länge husägare och bostadsrätts-innehavare av att kunna göra rejäla ränteavdrag på bostadslånet. 

Kanske tycker någon att jag kastar sten i glashus. Jag bor i en utmärkt hyresrätt med förhållandevis rimlig hyra, men jag har ärvt en del pengar och aktier och en del i ett fint fritidshus. Visst, folk försvarar det som gynnar dem själva, men när man tittar objektivt på det hela ser man att det är orättvist. Sedan länge pumpas vi dessutom från visst håll fulla med att statligt och kommunalt är sämre än privat och att äga är bättre än att hyra. Det är väl den politiska högerns logik, tänker jag.

I linje med det talar ungdomar nu för tiden om att köpa boende, inte om att hyra. Man skall äga! Det är inte konstigt eftersom man kan tjäna pengar på en lägenhet eller ett hus man äger, medan hyrorna är höga och stiger mer än inflationen. Sedan är det så att många inte har råd att köpa eftersom det blivit orimligt dyrt. De blir i stället tvugna att betala till en hyresvärd och inte till sig själva. Stackare!, säger många. Bara en del väljer hyresrätt av andra skäl. Jag tillhör nog dem. För mig känns det bra att hyra av ”allmännyttan”, d.v.s. kommunen.

Trots många fina ideér och tankar om en bättre värld verkar det vara så att så gott som alla hittills prövade politiska system gynnar en elit med pengar och makt. Samhälls-pyramiden består i princip. Skillnaderna mellan ”kapitalistiska” USA, ”kommunistiska” Kina och det ¨auktoritära enväldet¨ i Ryssland är i det avseendet inte så stor som många tror! Nordens länder har varit goda exempel, men nu verkar samma trista utveckling vara på gång också här. Solidaritet och någorlunda ekonomisk jämlikhet var vackra ord, men de hörs alltmer sällan numera. 

Nej, det är nog tyvärr så att alla vet vad det är som gäller också i vår tid.

https://www.youtube.com/watch?v=Gxd23UVID7k

Din Frihet

Frihet är ett ord jag knappt vågar använda. Det riskerar att uppfattas som pretentiöst, svulstigt och uttjatat. Men nu är det gjort. ”Freedom is another word for nothing left to lose”, sjunger man med Kris Kristofferson eller Janis Joplin och tycker att det låter häftigt även om den verkliga, djupare meningen i de orden är ganska svår. Det är klart, känner du att du inte har någonting kvar att förlora, då är du i någon mening helt fri. För de flesta är det hemskt att ha förlorat allt, men orden kan också tolkas filosofiskt som att när du är av med alla dina osunda beroenden, då är du fri! Den tolkningen gillar jag utan att ha nått dit själv. 

Funderade härom veckan på hur mycket ”frihet” man har, när jag skulle försöka hitta en gemensam tid för mig och två damer som också är pensionärer. De hade knappast en fri dag de närmaste veckorna. Bara olika möten, träffar, engagemang och plikter. För mig var det nästan tvärtom, jag hade gott om tomma, ”fria” dagar. Innehållet fylls på mer kortsiktigt för min del. Ibland kan jag få lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig stadigt i något ideellt på samma sätt som dessa damer. Men min ”frihet” är kanske större än deras? Jag gillar att många dagar ligger öppna att upptäcka på olika sätt. Och jag gillar att kunna säga ja till förslag som snabbt dyker upp. Många är tvungna att säga nej, bundna av förpliktelser, beroenden och måsten.

Hanna på meditativ seglats

Jag märker detta också i andra vänskapsrelationer. Folk är väldigt uppbokade. Det är familj, äktenskap, släkt, föreningar och olika slags åtaganden. Många verkar vilja ha sina liv inrutade och ganska fullbokade. Det ger antagligen en känsla av trygghet. Det visar också på en slags status. En full agenda betyder att du är en duktig, viktig och ansvarsfull medborgare. Och kanske ser man det som en slags frihet där man slipper ovisshet, ensamhet, tystnad och jobbiga tankar?

Jag ser hur materialism och konsumism i stor utsräckning tagit över vårt samhälle, och jag vill delta så lite som möjligt i det spelet. Är jag då en slags överårig hippie med nästan bara tomma, innehållslösa dagar i agendan. En som vegeterande och flummande låter dagarna gå utan meningsfullt innehåll? Nej, det tycker jag inte. Det handlar mer om meditativ eftertänksamhet och att så långt möjligt välja sin egen väg och sina sociala sammanhang. Jag kan längta till den fridfulla tystnaden i mitt hem eller i naturen, också efter trevligt umgänge med särbo, vänner eller släkt. Jag ser min obokade tid som en frihetsresurs!

Jag tittar på Messiah Hallbergs ”Non fucking generation”. Där är det egoism (nästan narcissim), pengar, egenägt boende, ny bil, trendig heminredning, senaste smartphone, personlig träning och hälsa som gäller. För många tycks det vara viktigare än att sätta barn till världen. Risker och ovisshet är det värsta den så kallade generation Z vet, påstås det där. Och hur mycket frihet finns det då kvar? -  Ja, vi får inse att din och min frihet är begränsad. (Även om min är mindre begränsad än din - ha, ha.) Vi måste också förstå att inte alla inser hur beskuren deras frihet är, eller vilka vägar som leder till mer av den varan. https://www.svtplay.se/video/jwqA5Ak/hur-fan-hamnade-vi-har/6-non-fucking-generat

Jag tänker till sist på världens befolkning. Det verkar vara så att allt fler väljer säkerhet före frihet. Inte minst i Europa. Nationalkonservatism och smygfacism före liberalism och frihetlig socialism, och i förlängningen autokrati eller diktatur före demokrati! En stor del av världens folk styrs av autokrater eller diktatorer som inte så sällan kommit till makten genom lögner, manipulerade eller falska val och genom att fängsla eller döda konkurrenter. Ja, då talar vi inte om individens frihet utan om politisk frihet, något som vi tack och lov än så länge har i vårt land! 

https://www.youtube.com/watch?v=1V33pG5SvtE

Mörker i Reijmyre

Den mörka årstiden går mot sitt slut. Många tycker att den har varit extra dyster. I alla fall i södra delen av Sverige där det snöat mycket lite denna vinter. Nu är vårdagjämningen nära och de flesta längtar efter ljuset. På väninnans födelsedag den 8/3 var jag som gäst med på ett seminarium om mörker (och ljus) på Art Lab i Reijmyre. Vi åkte dit med två vänner som också var inbjudna.

På plats i det gamla glasbruket fördes alla deltagarna efter en kort introduktion in i ett absolut ljusfritt rum. Där satt vi, ca 15 personer, en bra stund och fick efter några minuter i totalt mörker uttrycka våra tankar kring det. Rösterna blev extra tydliga när vi inte kunde se varandra. Sedan förflyttade vi oss till Art Lab-bubblan/lokalen (se bild) där några konstnärer och andra kreatörer berättade och visade hur de på olika sätt jobbat och jobbar med temat mörker. (Se foto nedan) Seminariet avslutades med ett besök på utställningen Mörkrerts Resonans II i Engelska Magasinet med skaparen Anna Berglind som ciceron. Till sist framfördes i den mörka utställningslokalen ett halvtimme långt elektroniskt musikstycke av Rikard Vilhelm Lindell, en för mig okänd musiker. Lyssnandet blev nog mer koncentrerat i den mörklagda lokalen.

Mina tankar snurrade. I det helmörka rummet sa jag en del och i Art Labbet var jag beredd att säga något om hur jag i min blogg Janne funderar berört ämnet mörker och ljus, men tiden räckte inte. (Se: Mörkret faller/ Ljuset i tunneln/ Mörkrets furste/ Stilla faller filmmörkret/ Jag söker skuggan/ Det inre ljuset/ Det är grått nu/ För många solnedgångar?/ Ljus i mörkret)

Ibland saknar jag mörkret. Vi lever i städer och tätorter med mycket ”ljusföroreningar”. Vi ser inte stjärnhimeln om vi inte ger oss ut på landsbygden till platser utan bebyggelse och gatubelysning. I min tidiga ungdom körde jag och äldste sonens mor genom Europa i en gammal Volkswagen. Jag minns ljuschocken när vi kom vi in i Österrike på väg mot Wien efter att i en vecka kört genom de då kommunistiska och nästan mörklagda Polen och Tjeckoslovakien. Vid gränsen möttes vi av ljusorgier i form av mycket neonreklam och mängder av gatljus. Vi hade hunnit vänja oss vid mörkret i de östliga länderna! 

Objekt i Anna Berglinds Mörkrets Resonans II

Jag tycker att vintermörkret kan vara vilsamt bakom kronljusens sken i hemmet. Ljuset behöver Mörkret för att uppskattas. Vitklädda Lucia med sina ljus och tärnor kräver morgonmörkret som kontrast. Städernas ljusarrangemag i jul- och vinterskuggan är också fina även om de gör stjärnhimeln svår att se. Min mörkerrädsla har minskat mycket med åren. Men ännu i sena ungdomsår kunde fantasin skapa farligheter i nattmörkret: Lömska mördare, farliga vilda djur, opålitliga skogsväsen eller till och med Satan. I den kända psalmen stiger ”Mörkrets furste ned, hotande och vred”. I gamla tider då det fanns mycket få ljuskällor var han och andra mörkervarelser en hotande verklighet för många!

Mörkret i våra sinnen är svårare att bekämpa med rationella skäl, men även här kan det vara lite yin och yang. Få av oss är alltid harmoniska, glada och nöjda. Den ljusa glädjen och lyckan har en motpol i mörk sorg, rädsla, oro, ångest eller depression. Men de mörka stunderna kan få ljuset att kännas tydligare när det väl kommer.

Dagen efter gick väninnan och jag en runda i Ekängen utanför Linköping. Det var skönt vårväder. Vi fikade i solen vid ett hembygdstorp medan Frida Karlsson vann 50 km skidor på VM i Trondheim. På tillbakavägen satt vi en stund i eftermiddagssolens sken vid Roxens strand och såg på när två unga tjejer obekymrat badade  i sjöns 5-gradiga vatten.