Begravning och Födelsedagsfest

Jag har varit uppe i Stockholm några dagar. I sorg och glädje. Det slumpade sig så att min käre kusin Per skulle begravas två dagar innan min särbo firade sin 70-årsdag i huvudstaden. Ying & Yang. Liv och död. Ofta balanseras det sorgesamma med det glädjefyllda. Så var det dessa ganska vårsoliga Stockholmsdagar. Ja,”Kusinbrorsan”, som jag kallade honom de sista åren, har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. Han växte upp ensam med sin mor som tragiskt nog förlorade en son och sin man när Per var nyfödd. Han och jag tillbringade vår barndoms somrar tillsammans på vår morfar och mormors sommarställe vid Marsviken nära Oxelösund. Också de första tonåren åkte jag upp dit från Skåne ett par veckor under sommarlovet. Barn och ungdomsåren är grundläggande. Då upptäcker man livet och formas som människa. Det var bad, båtar, fiske, hämta mjölk och post, cykla, utflykter till öar och i skogen. Pojkäventyr av alla de slag. Den sista sommaren tillsammans upptäckte vi också något nytt och spännande: Tjejer! 

Jag har två yngre systrar som också var med på morföräldrarnas sommarställe som har det somriga namnet Grönviken (Se foto ovan). De minns kanske Per mer från vinterloven som han ofta tillbringade hos oss i Malmö när vi flyttat dit. På äldre dar talade han ofta varmt om jularna där. Genom åren har han och jag setts då och då. När han ibland dök upp i Lund som resande hade han alltid en flaska vin med sig. Jag och min dåvarande fru kallade honom ”VinPer”. Han bodde hela sitt liv i Stockholm med fru och så småningom två söner. Då och då hälsade jag på honom där eller helst på Grönviken. Sista gången på hans sommarställe bjöds jag och mina systrar på middag som hans äldste son med dam tillagade. Vi övernattade där för att tillsammans vara med på en annan kusinbegravning. Den här fredagen 6:e mars var det Pers tur. Livet flyger snabbt iväg…

När jag i 30-årsåldern gick igenom en treårig bildlärarutbildning i Umeå, var Ulla en kurskamrat. Jag gillade henne, men vi var båda upptagna på annat håll. Sympati fanns och vi höll båda sporadisk kontakt genom åren. Långt senare träffades vi igen på hennes sommarställe som singlar. Sedan 2008/09 är vi i ett särboförhållande. Vi är ”Fjärrbo” säger hon (som bor i Linköping). Det har aldrig varit tal om samboskap eller giftermål. Vi har haft våra äktenskap och andra förhållanden och vi har våra barn. Att vara särbo passar oss båda bra, och kanske är det det (och fyrtio mils avstånd) som hållit vårt förhållande vid liv. Efter att jag blivit pensionär har det mest varit så att jag åkt upp till henne. Jag har lärt känna hennes vänner, barn och systrar med familjer. Det har varit mycket natur och kultur. Många utflykter. Hon har introducerat mig i både att paddla kajak och i att åka långfärdsskridskor. Jag har lärt känna en del av Östergötlands sjöar och skärgårdar. Vi har också kajakat i Blekinge och jag har åkt skridsko på skånska isar när de funnits. Hon har haft flera konst- och ljusprojekt där jag varit medhjälpare och/eller observatör. Vi har haft långa intressanta och ibland krångliga samtal om värderingar, livets mening och innehåll. Vi har tillsammans utvecklat en kärleksfull vänskap.

Hon blev pensionär förra året, och nu ville hon ha 70-årsfest på sin födelsedag den 8:e mars. Eftersom flera av hennes vänner, släkt och barn finns i Stockholm planerade hon för festen där. Högst upp i ett torn vid Medborgar-platsen nära hennes äldste sons bostad. Efter en allvarsam dag med kusin-begravning var det skönt att festa. Många timmar i en fantastisk lokal med god mat och dryck, aktiviteter, tal och sång och mycket snack och skratt. Efter regn kommer sol. Trevligt och glatt bland goda vänner - vad mer behöver man egentligen?