Vårdagjämning

Det ordet har en positiv klang. På vårdagjämningen, fredagen 20:e mars är dag och natt lika långa. Den händelsen lovar en ljusare framtid och ger hopp om en bättre. Visserligen är det vårdag-jämning varje år, men på något sätt känns den mer angelägen i år. På min gård lyser vintergäck, snödroppar, scilla och jag ser narcisserna knoppas, och snart rustar vi tufftuff-båten i Blekingehamnen för påsken och sommarhalvåret.

 

Men tiderna är tyvärr inte lika ljusnande överallt. I SvD och på STV läste och såg jag den 24 februari att "tredje världskriget började när Ryssland anföll Ukraina för fyra år sedan". Men det grymma Gazakriget nämndes inte. Och Israels och USA´s storanfall på Iran hade inte börjat vid den tidpunkten. Inte heller hade Israels anfall på Libanon med en miljon människor på flykt genomförts då. Man kan alltså säga att det är ett utökat tredje världskrig vi ser denna vår! De flesta önskar att mullornas diktatur skall falla, men är att bomba det landet sönder och samman rätt sätt att störta den regimen? I det läget anser mullorna att alla interna regimmotståndare i Iran är lands-förrädare och många av landets drygt 90 miljoner invånare känner sig antagligen manade att försvara sitt fosterland mot de yttre fienderna. Risken verkar vara stor att det här kriget liksom Putins anfallskrig på Ukraina drar ut på tiden. Dessutom ser det ut att spridas till flera länder i omgivningen. Och konsekvenserna för världsekonomin är oöverskådliga.

Jag sitter i solen på en bänk på torget och tittar på de till synes bekymmerslösa människorna som passerar. Krig långt bort och rapporter om klimatkris tycks inte oroa. Det är väl så vi fungerar. Man bekymrar sig om det som ligger en närmast i tid och rum. Det lilla livet påverkar oss mer än världs-händelserna. En nära anhörigs död rör våra känslor starkare än tjugotusen döda barn i Gaza. För de flesta är det nog först när bomberna börjar falla omkring oss eller när dieseln blir jättedyr som läget i världen påverkar oss på riktigt. Jag känner igen det där i mig själv. Även om jag är informerad om och engagerad i politiken och händelserna i världen rör de mig inte riktigt på djupet så länge de inte finns nära mig. Jag kan gå med i en fredsrörelse i protest mot krig och kapprustning eller tala engagerat för en klimat- och miljövänligare livsstil, men det påverkar bara mitt liv lite grand. Liksom de flesta lever jag vardagen nästan som vanligt, försöker finna glädje i mitt lilla liv och håller världens sorgligheter på viss distans. 

Visst skall man vara engagerad i de problem, hemskheter och faror mänskligheten är utsatt för, men man måste också kunna ta till sig den tidiga vårens ljus och skira blomprakt och glädjas i goda vänners glada lag. Ja, visst bör man försöka fånga dagen och leva i nuet. Men man skall inte fastna i det! Med Tage Danielssons ord: "Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt måste man se upp!" Och när man tar del av medierna och annan information skall man ta det med en nypa salt och vara källkritisk. För, som Tage också säger, "Utan tvivel är man inte riktigt klok!" 

Begravning och Födelsedagsfest

Jag har varit uppe i Stockholm några dagar. I sorg och glädje. Det slumpade sig så att min käre kusin Per skulle begravas två dagar innan min särbo firade sin 70-årsdag i huvudstaden. Ying & Yang. Liv och död. Ofta balanseras det sorgesamma med det glädjefyllda. Så var det dessa ganska vårsoliga Stockholmsdagar. Ja,”Kusinbrorsan”, som jag kallade honom de sista åren, har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna. Han växte upp ensam med sin mor som tragiskt nog förlorade en son och sin man när Per var nyfödd. Han och jag tillbringade vår barndoms somrar tillsammans på vår morfar och mormors sommarställe vid Marsviken nära Oxelösund. Också de första tonåren åkte jag upp dit från Skåne ett par veckor under sommarlovet. Barn och ungdomsåren är grundläggande. Då upptäcker man livet och formas som människa. Det var bad, båtar, fiske, hämta mjölk och post, cykla, utflykter till öar och i skogen. Pojkäventyr av alla de slag. Den sista sommaren tillsammans upptäckte vi också något nytt och spännande: Tjejer! 

Jag har två yngre systrar som också var med på morföräldrarnas sommarställe som har det somriga namnet Grönviken (Se foto ovan). De minns kanske Per mer från vinterloven som han ofta tillbringade hos oss i Malmö när vi flyttat dit. På äldre dar talade han ofta varmt om jularna där. Genom åren har han och jag setts då och då. När han ibland dök upp i Lund som resande hade han alltid en flaska vin med sig. Jag och min dåvarande fru kallade honom ”VinPer”. Han bodde hela sitt liv i Stockholm med fru och så småningom två söner. Då och då hälsade jag på honom där eller helst på Grönviken. Sista gången på hans sommarställe bjöds jag och mina systrar på middag som hans äldste son med dam tillagade. Vi övernattade där för att tillsammans vara med på en annan kusinbegravning. Den här fredagen 6:e mars var det Pers tur. Livet flyger snabbt iväg…

När jag i 30-årsåldern gick igenom en treårig bildlärarutbildning i Umeå, var Ulla en kurskamrat. Jag gillade henne, men vi var båda upptagna på annat håll. Sympati fanns och vi höll båda sporadisk kontakt genom åren. Långt senare träffades vi igen på hennes sommarställe som singlar. Sedan 2008/09 är vi i ett särboförhållande. Vi är ”Fjärrbo” säger hon (som bor i Linköping). Det har aldrig varit tal om samboskap eller giftermål. Vi har haft våra äktenskap och andra förhållanden och vi har våra barn. Att vara särbo passar oss båda bra, och kanske är det det (och fyrtio mils avstånd) som hållit vårt förhållande vid liv. Efter att jag blivit pensionär har det mest varit så att jag åkt upp till henne. Jag har lärt känna hennes vänner, barn och systrar med familjer. Det har varit mycket natur och kultur. Många utflykter. Hon har introducerat mig i både att paddla kajak och i att åka långfärdsskridskor. Jag har lärt känna en del av Östergötlands sjöar och skärgårdar. Vi har också kajakat i Blekinge och jag har åkt skridsko på skånska isar när de funnits. Hon har haft flera konst- och ljusprojekt där jag varit medhjälpare och/eller observatör. Vi har haft långa intressanta och ibland krångliga samtal om värderingar, livets mening och innehåll. Vi har tillsammans utvecklat en kärleksfull vänskap.

Hon blev pensionär förra året, och nu ville hon ha 70-årsfest på sin födelsedag den 8:e mars. Eftersom flera av hennes vänner, släkt och barn finns i Stockholm planerade hon för festen där. Högst upp i ett torn vid Medborgar-platsen nära hennes äldste sons bostad. Efter en allvarsam dag med kusin-begravning var det skönt att festa. Många timmar i en fantastisk lokal med god mat och dryck, aktiviteter, tal och sång och mycket snack och skratt. Efter regn kommer sol. Trevligt och glatt bland goda vänner - vad mer behöver man egentligen?