Din Frihet

Frihet är ett ord jag knappt vågar använda. Det riskerar att uppfattas som pretentiöst, svulstigt och uttjatat. Men nu är det gjort. ”Freedom is another word for nothing left to lose”, sjunger man med Kris Kristofferson eller Janis Joplin och tycker att det låter häftigt även om den verkliga, djupare meningen i de orden är ganska svår. Det är klart, känner du att du inte har någonting kvar att förlora, då är du i någon mening helt fri. För de flesta är det hemskt att ha förlorat allt, men orden kan också tolkas filosofiskt som att när du är av med alla dina osunda beroenden, då är du fri! Den tolkningen gillar jag utan att ha nått dit själv. 

Funderade härom veckan på hur mycket ”frihet” man har, när jag skulle försöka hitta en gemensam tid för mig och två damer som också är pensionärer. De hade knappast en fri dag de närmaste veckorna. Bara olika möten, träffar, engagemang och plikter. För mig var det nästan tvärtom, jag hade gott om tomma, ”fria” dagar. Innehållet fylls på mer kortsiktigt för min del. Ibland kan jag få lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig stadigt i något ideellt på samma sätt som dessa damer. Men min ”frihet” är kanske större än deras? Jag gillar att många dagar ligger öppna att upptäcka på olika sätt. Och jag gillar att kunna säga ja till förslag som snabbt dyker upp. Många är tvungna att säga nej, bundna av förpliktelser, beroenden och måsten.

Hanna på meditativ seglats

Jag märker detta också i andra vänskapsrelationer. Folk är väldigt uppbokade. Det är familj, äktenskap, släkt, föreningar och olika slags åtaganden. Många verkar vilja ha sina liv inrutade och ganska fullbokade. Det ger antagligen en känsla av trygghet. Det visar också på en slags status. En full agenda betyder att du är en duktig, viktig och ansvarsfull medborgare. Och kanske ser man det som en slags frihet där man slipper ovisshet, ensamhet, tystnad och jobbiga tankar?

Jag ser hur materialism och konsumism i stor utsräckning tagit över vårt samhälle, och jag vill delta så lite som möjligt i det spelet. Är jag då en slags överårig hippie med nästan bara tomma, innehållslösa dagar i agendan. En som vegeterande och flummande låter dagarna gå utan meningsfullt innehåll? Nej, det tycker jag inte. Det handlar mer om meditativ eftertänksamhet och att så långt möjligt välja sin egen väg och sina sociala sammanhang. Jag kan längta till den fridfulla tystnaden i mitt hem eller i naturen, också efter trevligt umgänge med särbo, vänner eller släkt. Jag ser min obokade tid som en frihetsresurs!

Jag tittar på Messiah Hallbergs ”Non fucking generation”. Där är det egoism (nästan narcissim), pengar, egenägt boende, ny bil, trendig heminredning, senaste smartphone, personlig träning och hälsa som gäller. För många tycks det vara viktigare än att sätta barn till världen. Risker och ovisshet är det värsta den så kallade generation Z vet, påstås det där. Och hur mycket frihet finns det då kvar? -  Ja, vi får inse att din och min frihet är begränsad. (Även om min är mindre begränsad än din - ha, ha.) Vi måste också förstå att inte alla inser hur beskuren deras frihet är, eller vilka vägar som leder till mer av den varan. https://www.svtplay.se/video/jwqA5Ak/hur-fan-hamnade-vi-har/6-non-fucking-generat

Jag tänker till sist på världens befolkning. Det verkar vara så att allt fler väljer säkerhet före frihet. Inte minst i Europa. Nationalkonservatism och smygfacism före liberalism och frihetlig socialism, och i förlängningen autokrati eller diktatur före demokrati! En stor del av världens folk styrs av autokrater eller diktatorer som inte så sällan kommit till makten genom lögner, manipulerade eller falska val och genom att fängsla eller döda konkurrenter. Ja, då talar vi inte om individens frihet utan om politisk frihet, något som vi tack och lov än så länge har i vårt land! 

https://www.youtube.com/watch?v=1V33pG5SvtE

Mörker i Reijmyre

Den mörka årstiden går mot sitt slut. Många tycker att den har varit extra dyster. I alla fall i södra delen av Sverige där det snöat mycket lite denna vinter. Nu är vårdagjämningen nära och de flesta längtar efter ljuset. På väninnans födelsedag den 8/3 var jag som gäst med på ett seminarium om mörker (och ljus) på Art Lab i Reijmyre. Vi åkte dit med två vänner som också var inbjudna.

På plats i det gamla glasbruket fördes alla deltagarna efter en kort introduktion in i ett absolut ljusfritt rum. Där satt vi, ca 15 personer, en bra stund och fick efter några minuter i totalt mörker uttrycka våra tankar kring det. Rösterna blev extra tydliga när vi inte kunde se varandra. Sedan förflyttade vi oss till Art Lab-bubblan/lokalen (se bild) där några konstnärer och andra kreatörer berättade och visade hur de på olika sätt jobbat och jobbar med temat mörker. (Se foto nedan) Seminariet avslutades med ett besök på utställningen Mörkrerts Resonans II i Engelska Magasinet med skaparen Anna Berglind som ciceron. Till sist framfördes i den mörka utställningslokalen ett halvtimme långt elektroniskt musikstycke av Rikard Vilhelm Lindell, en för mig okänd musiker. Lyssnandet blev nog mer koncentrerat i den mörklagda lokalen.

Mina tankar snurrade. I det helmörka rummet sa jag en del och i Art Labbet var jag beredd att säga något om hur jag i min blogg Janne funderar berört ämnet mörker och ljus, men tiden räckte inte. (Se: Mörkret faller/ Ljuset i tunneln/ Mörkrets furste/ Stilla faller filmmörkret/ Jag söker skuggan/ Det inre ljuset/ Det är grått nu/ För många solnedgångar?/ Ljus i mörkret)

Ibland saknar jag mörkret. Vi lever i städer och tätorter med mycket ”ljusföroreningar”. Vi ser inte stjärnhimeln om vi inte ger oss ut på landsbygden till platser utan bebyggelse och gatubelysning. I min tidiga ungdom körde jag och äldste sonens mor genom Europa i en gammal Volkswagen. Jag minns ljuschocken när vi kom vi in i Österrike på väg mot Wien efter att i en vecka kört genom de då kommunistiska och nästan mörklagda Polen och Tjeckoslovakien. Vid gränsen möttes vi av ljusorgier i form av mycket neonreklam och mängder av gatljus. Vi hade hunnit vänja oss vid mörkret i de östliga länderna! 

Objekt i Anna Berglinds Mörkrets Resonans II

Jag tycker att vintermörkret kan vara vilsamt bakom kronljusens sken i hemmet. Ljuset behöver Mörkret för att uppskattas. Vitklädda Lucia med sina ljus och tärnor kräver morgonmörkret som kontrast. Städernas ljusarrangemag i jul- och vinterskuggan är också fina även om de gör stjärnhimeln svår att se. Min mörkerrädsla har minskat mycket med åren. Men ännu i sena ungdomsår kunde fantasin skapa farligheter i nattmörkret: Lömska mördare, farliga vilda djur, opålitliga skogsväsen eller till och med Satan. I den kända psalmen stiger ”Mörkrets furste ned, hotande och vred”. I gamla tider då det fanns mycket få ljuskällor var han och andra mörkervarelser en hotande verklighet för många!

Mörkret i våra sinnen är svårare att bekämpa med rationella skäl, men även här kan det vara lite yin och yang. Få av oss är alltid harmoniska, glada och nöjda. Den ljusa glädjen och lyckan har en motpol i mörk sorg, rädsla, oro, ångest eller depression. Men de mörka stunderna kan få ljuset att kännas tydligare när det väl kommer.

Dagen efter gick väninnan och jag en runda i Ekängen utanför Linköping. Det var skönt vårväder. Vi fikade i solen vid ett hembygdstorp medan Frida Karlsson vann 50 km skidor på VM i Trondheim. På tillbakavägen satt vi en stund i eftermiddagssolens sken vid Roxens strand och såg på när två unga tjejer obekymrat badade  i sjöns 5-gradiga vatten.