Gammal då och nu

Mina mer eller mindre jämnåriga vänner säger att de känner sig unga, eller i alla fall pigga, att sinnet är ungt även om det knakar lite i kroppen ibland. De flesta av mina någorlunda jämnåriga manliga vänner är äldre än vad deras fäder blev. Min far blev 75 år gammal. Är vi äldre ungdomligare och friskare nu än våra far- och farfarsgenerationer? I så fall varför ? 

I Sverige var år 2023 mäns medellivslängd 81,2 år och kvinnors 84,8. På 1950-talet var den ca 71 år för män och 74 för kvinnor. Under andra halvan av 1700-talet var den ca 37 år för kvinnor och något lägre för män, runt 100 år senare låg medellivslängen på ca 44 år. Huvudsakliga skälet till genomsnittligt kort livslängd förr var att barnadödligheten var hög. Statistik alltså! Men inte bara det. Med stora framsteg inom barnsjukvården och inom sjukvård i allmänhet blev medellivslängden allt högre. Också bättre kost och bättre levnadsförhållanden har bidragit, antar jag.

Livsperspektivet förändras med åren, men gjorde så mer förr än nu för tiden. Vi klär oss inte gamla, som man gjorde då. (På bilden intill solar sig min farfar på stranden vid pensionat Strandbaden,1952.) De gamla förr promenerade fint i en park, numera rör vi oss mer, gympar och tränar. Gamla idag sägs t.o.m. ha mer och bättre sex än förr. Man talar om 70 som det nya 50. (Bok av TV-kände -studio 65- Ingemar Skoog). Det blir också som en slags besvärjelse. I vårt samhälle är döden avlägsen eller ganska osynlig. I alla fall vill vi inte se den.

Farmor på stranden 1952

Den mentala skillnaden mellan ung och gammal har minskat en hel del med tiden, kanske särskilt bland män, tror jag. (Kvinnor var nog också förr  närmare de unga.) Det är väl både bra och dåligt. Det har blivit ett kamratligare och naturligare förhållande mellan yngre och äldre, men den respekt för vuxna och äldre som fanns i min ungdom har minskat eller försvunnit. Kanske bidrar detta, att vi äldre idag ofta känner oss som kompisar med de unga, till att vi känner oss yngre? I alla fall vill vi framstå som yngre än vad vi faktiskt är.

Detta gäller nog 40-, 50- och 60-talisterna som växt upp i en tid med framtidstro och allt bättre materiella förhållanden? Men det är även en klassfråga. Alla tillhör inte en tämligen välmående medelklass: I Sverige och Europa dör också idag många för tidigt på grund av en kombination av låg utbildning, dåligt boende, hårt kroppsabete och skral ekonomi. 

Jag har vänner med opererad rygg, opererade knän eller höftleder, med pacemaker och ballongvidgade kranskärl, med prostataproblem eller med leukemi-diagnoser. Själv går jag runt med hjärtflimmer och har haft en lindrig stroke. Dessutom har många av oss någon form av artros. Men vi är rätt pigga och glada ändå. Mycket sitter i hjärnan och i den bild vi har av oss själva. För det fysiska åldrandet är oundvikligt, vårt DNA skadas under livets gång och det bildas allt färre nya celler. Men, hej hopp vi vill dö med flaggan i topp!

Om femton år?

Själv försöker jag hålla mig i form med lite bensprattel på morgonen och genom att gå i genomsnitt minst 5 km om dagen. Jag håller igång ett ganska aktivt socialt liv och har ändrat mina kost- och alkoholvanor en del. Som väl självförsörjande pensionär kan jag än så länge välja vad jag vill göra, vart jag vill resa och vem jag vill umgås med. Ingemar Skog skriver i sin bok att äldregenerationen av idag har sin lyckligaste tid mellan 65 och 80 års ålder! Får se vad som väntar efter 80? Men jag känner mig ganska väl förberedd och hoppas på att dö ung. I sinnet alltså.

https://sandis013.blogspot.com/2014/10/tank-om-man-visste.html