Ibland blir man överväldigad av all den ganska osorterade information som faller över en. Vad kan jag göra åt allt lidande? Vad kan jag göra åt diktatoriska storebrorsstater, åt det växande miljöhotet eller åt ungdomskriminalitet och maffiafasoner? Inte mycket, men var och en kan göra något lite. Så infinner sig skulden. Man betalar lite mer till någon organisation som arbetar för en bättre värld och man gillar rätt åsikter på facebook och andra ställen. Men oron finns kvar. Vad att göra?
Jo, man kan engagera sig mer och djupare, leva mer konsekvent, ta ansvar och så vidare... Men man kan också dra sig undan, ägna sig åt sig själv och försöka glömma orättvisor, våld och världens lidande. Åtminstonne för en stund.
Så gjorde jag och en kompis. Vi åkte ut till fritidshuset på en ö i en stilla landsända. Sedan vatten och avlopp installerades där för tio år sedan finns det WC på stadsvis i det gamla fiskarhuset. Sedan dess står utedasset från 1940-talet och förfaller. Behövs det längre? Skall det rivas eller renoveras? Jag hade bestämt mig för det senare. För vad gör man om avloppspumpen på ön strejkar? Dessutom är det en kulturgärning att bevara gamla dass, anser jag.
Att jobba tillsammans med en sådan praktisk uppgift är kul och avkopplande. Mycket snack och trevligt umgänge. Världens larm tystnar lite. Visserligen hade vi mobilerna med oss och teven gick en stund om kvällarna, men bastun, den fina naturen och solnedgången lockade mer. Liksom ejderhonorna och deras ungar, näktergalarna i ekarna, havstruten på udden, tärnorna, vildgässen, den brödtiggande svanen och den svarta musjagande huggormen. På landet kommer det lilla livet närmare och världshändelserna känns avlägsna. Man känner en lantlig stilla ro.
Vi hann med att fixa det mesta. Som att rätta upp grundstommen och lägga nytt golv, riva trasig halvrutten vägg och sätta upp en ny, tillverka en ny dörr, byta trasigt fönster mot ett nygammalt och att måla utvändigt med falu rödfärg. Det lilla hemlighuset står stadigt igen. Och nu har talgoxen som häckar i holken på dassets sida åter fått ro en stund. Vi blev inte riktigt färdiga. En del återstår: Som att spika upp nya locklister, vitmåla taklist, hörn, dörr- och fönsterkarmar och kanske att måla grön färg på dörren. Plus lite finputsning och målning invändigt. Det får bli så småningom.
Kompisen dricker av medicinska skäl inte alkohol, så det blev inget brännvin. Bara alkoholfri öl för honom till maten. Och jag var ganska solidarisk. Därför blev inga snapsvisor sjungna. Annars hade den här varit lämplig sista kvällen på ön. Även om vårt skithus inte längre står och lutar:
”Grannens skithus har ramlat omkull / vårat står där och lutar / så låt oss taga en liten sup / sen får vi se hur det slutar.
En sup för vår hals / den skadar inte alls / men kanske den snickaren mutar”
Melodi: Byssan Lull
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar