Det Nordiska Svårmodet

Vintern i södra delen av Sverige har varit som en lång höst. En del tycker det är skönt att det inte snöat, men andra (som jag) har saknat en vit vinter. Många av oss nordbor klagar på vårt klimat. Inte minst denna mörka regniga årstid. De missmodiga som kan far söderut till sol och värme. Och även om vi gärna stannar hemma på sommaren tycker vi ofta att den är för kort och regnig. 

Vi nordbor anses ibland tyngda av dysterhet, depression och ensamhet, självmordstankar och skilsmässor. Det tycks dölja sig en mörk sida bakom de skandinaviska ländernas välfärdssystem. Detta manifesteras i böcker och filmer under det numera världs-kända begreppet Nordic Noir eller Scandinavian Noir. Till exempel i TV-serien Bron, Henning Mankells Wallander-deckare och i Stieg Larssons Milleniumserie. Kanske med början i Sjöwall/Wahlöös samhällskritiska deckare om komissarie Martin Beck.

Det nordiska missmodet späs på av national-konservativa krafter, som hos oss gärna kallar sig Sverigevänner. De spar inte någon kraft i sitt hatfulla sökande efter exempel på hur uselt vårt land fungerar. Att säga något positivt om Sverige tycks vara förbjudet. Nej, av dem får man bara höra att landet står vid undergångens brant.

Ändå hamnar de skandinaviska länderna på tio i topp på FN´s ”lyckolista”, World Happiness Report (platserna 1, 2, 3, 4 och 7 av 157 undersökta länder år 2019). Hur kan det komma sig? Länder som Frankrike (24), Italien (36) och Grekland (82) med sol, värme och god mat var alltså inte ens med i topp tjugo och USA ligger på 19:e plats. 

Årets FN-rapport fokuserade på lycka och samhällsgemenskap och de senaste tolv årens utveckling inom informationsteknologi, samhällsstyrning och sociala normer. Rapporten tar hänsyn till variabler som inkomst, socialt skyddsnät, generositet, frånvaro av korruption, tillit, förväntad livslängd och annat. https://fn.se/aktuellt/ovriga-nyheter/sa-blev-sverige-varldens-sjunde-lyckligaste-land/

Vi må ha vårt tungsinne och vår melankoli. Men det finns också en nykter klarsyn och en kritisk realism i våra skandinaviska länder. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. De flesta av oss klarar ändå av mörker och kyla, och årstidsväxlingarna kan vara en tillgång. Vi lever i ett jämlikt och rikt välfärdssamhälle även om det urholkats en del, och våra länder har en jämförelsevis platt social struktur. 

Jag nämnde melankoli. Kanske är det ett svårt och omodernt begrepp. Någon har sagt att ”Melankoli är stadiet mellan sorg och glädje. En brytning. Som en gryning där hopp ändå finns om något bättre”. Jag är i så fall en melankoliker, emellanåt svartsynt men ändå med optimism i grunden. En lagomgubbe, kanske en typisk representant för det nordiska svårmodet?

Till sist en skulptur. ”Det svenska svårmodet” av Marie-Louise Ekman. En gråtande Gösta Ekman - en skämtare med insikt och empati. 

Se också mitt blogginlägg ”Världens lyckligaste land” (maj 2017)