Att färdas på havet

Sakta glider kajakerna fram på en stilla solbelyst havsyta. Vi är sex personer som tillbringar några dagar i vacker skärgårdsnatur. Vi övernattar på örörda öar och lagar mat i stormkök på klipporna. Då och då rusar en vattenskoter eller annan snabbgående farkost förbi och vi känner oss miljövänliga och naturnära. Samma känsla någon vecka tidigare i en liten segelbåt utan motor. Att få fart på en båt bara med hjälp av vinden eller med paddel eller åror är fantastiskt. Och så har det ju varit i årtusenden innan maskinerna uppfanns. 

I våras var jag i Svalbard. Jag flög dit från Köpenhamn via Oslo och Tromsö. I Longeyearbyen låg det lilla kryssningsfartyget Quest och väntade på mig och fyrtiosex andra för en färd längs Spetsbergens västra kuster. Det blev en intressant, vacker och upplevelserik vecka på Norra ishavet med talrika strandhugg. Resan var mycket väl organiserad med kunniga guider och en uttalad miljöprofil. 

Men i hamn efter avslutat färd fick vi lämna plats för ett jättelikt kryssningsfartyg med tre tusen passagerare. Långt fler än vad som bor i Longeyearbyen! Det kändes nästan som en våldtäkt på landskapet och påminde om de friheter vi välbärgade turister tar för givna. Den egna upplevelsen går först och de dåliga konsekvenserna sopas under mattan. Och det gäller också min Svalbardresa även om den hade andra dimensioner.

Det blir extra tydligt när jag så här efteråt läser om kryssningsfartygens mycket negativa miljöpåverkan. Jag läser i Expressen att Europas kryssningsfartyg ”släpper ut nästan tjugo gånger mer svaveldioxid än alla världsdelens bilar tillsammans” ! Dessutom släpps toa-och avloppsvatten efter rening av varierande kvalitet ut i haven på internationellt vatten. Det handlar om ca fem miljoner liter toa-avfall, ”svartvatten”, per kryssning! I Östersjön, som är ett föregångsområde, blev det i år förbjudet för nya fartyg att dumpa sådant avfall i havet. Äldre skepp får dispens ytterligare några år.

Foto: seafun.se

Nittio procent av världens handelsvaror fraktas med fartyg. Deras negativa miljöpåverkan är avsevärd. ”De stora fartygsmotorernas avgaser innehåller ofta höga halter av försurande och gödande svavel- och kväveoxider, och dessutom skadliga partiklar. Utsläpp av oljor och kemikalier till vatten och läckage av giftiga ämnen från båtbottenfärg är tyvärr också fortfarande en realitet. I fartygens barlastvatten transporteras främmande organismer mellan olika havsområden, och fartygens maskineri och ekolod alstrar låg- och högfrekvent undervattensbuller som visat sig kunna påverka marina djur.” (Havsutsikt 1/2019)

Ja, så är det. Den internationella sjöfarten är enligt Havs och Vatten-myndigheten den största källan till nedfall av kväveoxider och svavel över Sverige. Länge har de internationella vattnen varit laglösa. Så att internationella regelverk och styrmedel kommer till stånd är viktigt. Ett sådant är IMO, FN´s sjöfartsorgan, och enligt detta får sedan 2012 fartygsbränsle innehålla högst 3,5% svavel, fr o m 2020 högst 0,5%. På svavelkontrollområden (Östersjön m.fl.) får bränslet då innehålla högst 0,1%. Dessa regler är bindande för alla medlemsländer. Så det verkar gå åt rätt håll med både bajs- och svavlelutsläpp.

Vi paddlar vidare i våra kajaker över Östersjöns övergödda och algblommande kustvatten. Innanför öarna märks blomningen mindre. Vi badar i vatten som ser friskt ut. Där, i den vackra skärgårdsnaturen känns för ögonblicket allt perfekt...