onsdag 8 april 2015

Vårt hem i Kosmos



I början av år 2015 läste jag i dagspressen om en nyupptäckt planet som liknar jorden. Den har fått namnet Kepler 438-b. Inte uppkallad efter det svenska författarparet om nå´n trodde det, utan efter Johannes Kepler, en tysk astronom, matematiker och mystiker som levde 1571-1630.

Den och sex andra himlakroppar upptäcktes av vetenskapsmän vid Harvard-Smithsonian Center som använt sig av Nasas rymdteleskop som också heter Kepler. Vad som gör planeten Kepler 438-b så intressant är att den plus de andra sex ligger inom ett område där liv skulle vara teoretiskt möjligt. Den finns i stjärnbilden Lyran och är ungefär lika stor som jorden. Planeten ligger inom "den beboeliga zonen", det vill säga inom en zon där det kan finnas vatten och där det inte är för kallt eller varmt för att liv ska ha en chans att uppstå och utvecklas. Alltså på ett sådant avstånd till en stjärna (=sol) som gör att vatten inte kokar och dunstar bort eller fryser till permanent is.

Johannes Kepler
Jag läste att ingen sett de nya planeterna, bara skuggorna av dem. Men genom otroligt noggranna och känsliga instrument är astronomerna ändå ganska säkra på sin sak. De säger att Kepler 438-b är ungefär lika stor som jorden och snurrar ett varv runt sin sol på 34 dagar. Astronomerna tror sig veta att en snabbt roterande planet är klippigare än andra himlakroppar vilket skulle ge planeten möjlighet att utveckla liv både på land och i vatten. Det är okänt om Kepler 438-b och de andra nyupptäckta planeterna har någon atmosfär. Men om de har det och astronomernas teorier stämmer borde den ha en snittemperatur på 60 grader och likaledes nyupptäckta Kepler 442-b en medeltemperatur kring nollstrecket. Kanske lite väl varmt eller alltför kallt? Men det verkar inte vara det största problemet. Kepler 438-b ligger 470 ljusår från Jorden!

Jag blickar jag upp mot påskens fullmåne och vidare ut i stjärnhimmeln och inser min litenhet och min oförmåga att förstå eller fatta dessa oerhörda avstånd och det stora kosmiska sammanhanget. Mina cirklar rubbas, och likt en myra i stacken som inte kan veta eller förstå mycket om världen några kilometer bort, stirrar jag ut i den obegripliga oändligheten. Det var inte länge sedan vi människor inte visste att jorden vi vandrar på är ett klot eller varför solen går upp och går ner. Hur mycket vet vi idag? Ja, lite mer än på Kopernikus, Galileis och Brunos tid men ändå så långt ifrån den stora sanningen!  

Jag har i alla fall fattat att jag befinner mig på en planet som ibland kallas Gaia, går in och gör mig en kopp te, brer en macka, sätter på TV-n och ger fan i Kepler och oändligheten.

Inga kommentarer: