Nyligen läste jag Det hände på Kungsholmen av Ivan Oljelund. Handlingen i boken utspelar sig under 1900-talets början. Lite tidigare var Per Anders Fogelströms fyra första böcker i bokserien om Stockholm under åren 1860 - 1945 under min lupp (Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad). Även Elsie Johanssons berättelse om Nancy under 1930-40 talen (Glasfåglarna, Mosippan, Nancy) och Ivar Lo-Johanssons bok om sin far (Analfabeten) vittnar om torftiga, arbetsamma och enkla liv som levdes av en stor del av folket.
Min särbo arbetade förra året i Gamla Linköping med en lägenhet med ett rum och kök. (Se bild ovan) Den skulle visa de förhållanden som ”Lubbe” Nordström beskrev i radioreportage och i boken Lort-Sverige år 1938. Där kan man titta in i ett hem som väldigt få idag skulle kunna tänka sig bo i. Trångt, mörkt, smutsigt och ohygieniskt. I ett historiskt perspektiv är det inte länge sedan.
I mina unga år såg jag hur den äldre fiskarbefolkningen i Blekingeskärgården levde. Man hade sitt enkla hus, ett utedass, en liten potatisodling, höns, kanske ett par fruktträd och några hade en gris (som slaktades till jul). Dricksvatten hämtades i några delvis gemensamma brunnar. Man fiskade med hommor (ryssjor), garn (nät), ljuster och långrev. Fiskarna man fångat levde i en sump och såldes på fisktorget i stan på lördagen. Även om det fanns fisk i havet på den tiden var inkomsterna små, men man hade mat, husrum och varandra.
Jag växte upp i en medelklassfamilj, i flerfamiljshus, först i Stockholm sedan i Malmö. Det blev allt bättre standard. Ändå fanns en viss solidaritet och gruppkänsla kvar. Vi barn och ungdomar i husen lekte ”gömme”, busade, spelade kula, fotboll, brännboll och ishockey tillsammans. Och alla grabbarna i Malmö FF var från sta´n eller trakten kring den och hade civila jobb.
Nu, många år senare, tycker jag att mycket av den enkla gemenskapen och glädjen är borta. I stora kretsar är fixeringen vid jaget allt mer utbredd. Att snabbt bli rik prioriteras. Prylar, ägodelar och lyx skall ge mening år våra liv. Det finns gott om bortskämda barn och vuxna som kräset bara äter det som passar. Man skall ha dyr ny bil och gärna en extra. Semesterresorna bör vara många och värda att skryta med, och du skall helst ha fritidshus, hemma eller utomlands. Vi skaffar allt större lägenheter eller villor. Det skall vara nytt kök och nytt badrum fastän de man har är helt ok. Och självklart skall det finnas minst ett rum per person i hemmet. Att vi överkonsumerar och kraftigt tär på jordens resurser, bryr sig alltför få om.
Vi är fast i strukturerna som styr oss. Marknadsekonomin och konsumtions-samhället har sin livskraft i att vi - du och jag - handlar och köper mer och mer. Tills vi storknar? Tills vi får svårt att andas i överflödet? Tills det bedövade jaget helt förvandlas till en konsumtions-zombie, eller tills egot fått nog och besviket lämnar scenen på ett eller annat sätt. I de avhoppen finns nog hoppet! Allt fler finner alternativa livsvägar.
Ja, många av oss i Sverige och liknande länder har det materiellt för bra, samtidigt som medkänsla och solidaritet ofta saknas. Vi saknar också ”andligt spis”, en djupare insikt om hur man får lugn och ro i själen. Vi får mest lära oss att konsumera för att tillfredsställa egot. Inte hur man blir lycklig och trygg utan överdrivna materiella tillgångar!
Till sist två citat från Dalai Lama: -”Kärlek, medkänsla och tolerans är nödvändigheter, inte lyxartiklar.”
-”Människan offrar hälsan för att tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och hon är så angelägen om sin framtid att hon aldrig njuter av nuet. Följden blir att hon varken lever i nuet eller i framtiden; hon lever som om hon aldrig skulle dö, och dör utan att någonsin ha levt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar