Livserfarenheten

När båda föräldrarna är borta och man själv är den äldste förändras livsperspektivet. Många som läser detta har upplevt det. Man är på sätt och vis barn så länge man har någon förälder i livet. Det tar en tid att vänja sig vid att vara äldst! Det känns tomt att inte lägre ha någon äldre att fråga om gamla tider, om släkt & vänner och om saker och händelser som varit.

Jag tackar vår herre, som kanske inte finns, för att jag fortfarande är pigg och frisk. De människor jag träffar och umgås med är med något undantag yngre än jag. Barn, barnbarn, syskon, särbo, släkt och vänner. Det är något speciellt med syskon. Jag har två yngre systrar. Vi har samma uppväxt och föräldrar att referera till. Liknande med mina barn. Min känsla av förhållandet till dem förändrades när deras farföräldrar inte längre fanns. Då var jag den äldste och definitivt vuxen till slut.

Det blir tydligare vad jag har gjort rätt och fel när jag som äldre ser mig själv ur barnens perspektiv. Jag ser också att jag på livets berg- och dalbana sett och lärt en hel del. ”Empirisk livskunskap”. Kanske är det en självbevarelsedrift att som äldre vara mer överseende och förlåtande. Även mot sig själv. Men möjligen slätar man över eller ”glömmer” en del sådant som inte var så bra...

När man är äldre är det liten skillnad mellan vardag och helgdag. Dagarna flyter ihop. I söndags vaknade jag och trodde det var måndag. I huvudet gick jag igenom vad som skulle göras på veckans första dag, så någon skillnad på dagarna är det kanske än. Minnet sviker också ofta när jag skall komma ihåg namn på personer och platser, men omdömet, värderingarna och baskunskaperna finns kvar där inne. Tillsammans med livserfarenheten. (Foto: Jag - en äldre man)

Framtidsperspektivet försvinner alltmer, men jag kan se nästa dag, nästa vecka, nästa månad och till och med ett år framåt, men framför allt kan jag på ett annat sätt än tidigare ta vara på varje dag. Åren som småbarns-förälder och heltids yrkes-arbetande flyter ihop. På den tiden hade man inte mycket tid att ”fånga dagen”. Det var år då en stor del av livet fylldes av plikter, men också en tid då man samlade erfarenheter. 

Jag - en mycket ung man

Minnet. Jag läste nyligen Annie Ernaux´s ”en flickas memoarer” och imponerades av hur hon efter femtio år kommer ihåg så många detaljer av sitt liv som ung flicka. De minnen jag har kvar av min ungdom är mycket sporadiska och bristfälliga. Men kanske går det att locka ut mer än vad jag anar ur de resterna. Det räcker att titta i ett familje-fotoalbum för att väcka slumrande minnen till liv. Det finns nog mycket gömt och förträngt i min gamla hjärna.

Många säger att man i grunden är den samma genom hela livet. Samma femtonåring? Tja, kanske ligger det något i det, men alla år av lagrade erfarenheter har format om den där ynglingen en hel del. Nu är jag en äldre man, men också en livserfaren man, förhoppningsvis lite klokare. Det sägs att man lär så länge man lever, så jag borde ha lärt mig mycket under mitt ganska långa liv. Hmm.

Ibland funderar jag på hur makthavarna i Ryssland, USA och Kina använder sina lärdomar och livserfarenheter från i tur och ordning KGB/FSB, mångmiljardärhem och revolutionselit. Till mänsklighetens bästa eller till att stärka sina stora egon och sin makt? Frågan är öppen...

Utan smartphone

Prova att leva utan smartphonen. Man inser inte hur beroende man är av den förrän den inte finns! Jag fick härom dagen lämna ifrån mig min iPhone14 på lagning nästan två veckor eftersom kameran i den slutat att fungera. Om jag inte haft min gamla dator också hade jag varit ganska isolerad. Bara det att jag inte kan ringa eller bli uppringd kändes direkt väldigt begränsande.

Jag skulle åka till en god vän i Helsingborg. Men hur skaffar man biljett till tåget utan appen på mobilen? Kanske går det att betala med kort eller pengar någonstans, men jag bestämde mig för att att ta bilen i stället. Då insåg jag att jag inte kan öppna det stora garaget utan smart mobil. Jag löste det genom att be en granne öppna åt mig. När jag kom hem igen nästa dag väntade jag ganska länge utanför garaget. Till sist kom det en bil som skulle in och jag körde efter den.

Nästa dag skulle jag till kallbadhuset i närheten. Man uppmanas där att skaffa en app för att komma in på badet, men det har jag inte gjort. Det gamla armbandet med blip fungerar fortfarande som tur är. Värre är det att parkera utan smartphone då de flesta parkeringsplatser gått över till mobilbetalning. I affärer använder jag bankkort, men många betalar med den smarta telefonen även där. Insåg hur sårbart det är

Det blir alltmer så att samhällsfunktionerna kräver att varje medborgare har en smart mobil. Något för en konspirationsteoretiker att fundera över! Storebror vill se dig? Jag känner några personer i min ålder som inte skaffat en smartphone. De tycker den verkar komplicerad och lever med visst besvär vidare med en enkel knapptelefon. Så gjorde min mor. Hon var stolt över att hon, förutom att ringa, kunde använda sms på den. Men där gick gränsen. Så är det för många äldre i det här landet. Bankärenden med mera blir orättvist mycket krångligare för dem än för oss med smarta telefoner.

Nu sitter jag här med kontaktproblem eftersom jag inte kan ringa eller bli uppringd. Med mitt bankID på mobilen går det inte att logga in på nätbanken och inte heller på 1177. Endast meddelande- och mailfunktionen på datorn återstår för mig nu. Vilket sårbart samhälle, tänker jag. Slå ut mobilnätet och internet och vi hamnar alla i stora problem. Kanske till och med i kaos. Det där med att lagra mat och vatten hemma och att ha en rejäl sedelbunt liggande någonstans, är nog inte fel.

Samtidigt lockas jag av tanken på att gå ett steg längre: Att pröva att leva en period utan smartphone, dator, TV och radio. Som en slags retreat för att rensa sinnet och lufta själen. Jag har varit med om liknande på fjällvandringar när jag var yngre. Före de smarta telefonernas tid. Det gick mycket bra att leva nästan utan kontakt med yttervärlden. Det var jag och en kompis. Kanske fick vi några informationssmulor från världen utanför när vi passerade någon raststuga, men annars levde vi helt och hållet i fjällvärldens här och nu.

Men att tänka göra något är inte samma som att göra det! Snart sitter jag väl och bläddrar i instagram eller googlar på den där lilla handdatorn igen. Eller färdas med hjälp av den till en tidigare okänd adress. Den digitala klockan i apparaten bryr jag mig däremot inte om. Tiden läser jag lättare av på mitt armbandsur.

Jag har ett nytt sådant eftersom den förra klockan hamnade på havets botten. I början av sommaren fixade jag med en brygga och märkte efteråt att jag inte hade något armbandsur. Misstänkte att jag tappat det i sjön, men kunde inte se det där jag varit. Härom veckan, nästan tre månader senare, var jag där igen. Solen stod lågt och lyste på något som blänkte under bryggan. Där på en och en halv meters djup låg min klocka! Jag hämtade upp den. Urets armband var lite smutsrostigt men klockan visade exakt rätt tid! Tick tack du lilla vattentäta analoga tingest som fungerar så bra utan internet!