Jag gråter

Uppvuxen med en norm som säger att det är omanligt att gråta, trillade det sällan tårar nedför mina kinder. Men det har förändrats sedan jag blivit äldre. Numera blir jag mycket lättare rörd till både glädje- och sorgetårar. När min dotter, som kämpade i flera år med sin cancer, till sist dog var sorgen liksom inlåst i mig. Det tog en tid innan jag kunde gråta ut, men när det väl skedde var det befriande! Härom dagen var jag på begravning. Han som dött var flera år yngre än jag. Vi hade känt varandra mycket länge, men det var hans storebror som varit nära vän till mig. Ändå. När hans båda barn med sina familjer fällde tårar vid kistan, då grät också jag.

Man kan också gråta symboliskt, man kan vara förbannad och nästan hopplöst ledsen över tillståndet i världen. Därför ”gråter” jag över den pågående stora upprustningen. I många länder läggs otroliga summor nu och de närmaste åren på vapen. Både i Öst och i Väst. Jag gråter över USAs narcisstiska, egotrippade, högernationalistiske och ytterst oberäkneliga president som genom hot och otydlighet har fått de flesta av Europas länder att gå med på detta. Till vilken nytta? Har rustning någonsin inte lett till krig? Är det den slutliga kraftmätningen mellan Öst och Väst som väntar? Harmageddon next. 

Jag gråter över kriget i Ukraina. Över att den nye tsaren Putin överfallit landet för att återskapa det ryska imperiet och för att han struntar i internationella regler och lagar. Och han tycks inte röras ett dugg av att tiotusentals ryska soldater dör i hans orättfärdiga krig. Dessa egoistiska maktberusade män. Kan dom gråta?

Bild: Aftonbladet

Det samma gäller det aggressiva Israels nuvarande ledare. Det landets regering beter sig nästan som nazisister i sin strävan att återupprätta ”Judarnas bibliska hem” för vad dom anser vara ”Guds utvalda folk”. Jag gråter också över de välmående länder och människor som direkt eller indirekt stöttar sionisternas markockupationer, svältkrig och massdödande. När de samtidigt med rätta fördömer Hamas´ hemska våldsgärningar blir dubbelmoralen extra tydlig! 

Vidare gråter jag över världens natur och hav som sakta ödeläggs och över de klimat-förändringar som vi människor till stor del är orsak till. Vi kör glatt vidare mot ”The tipping point” med billigt miljöskadligt bränsle i tanken. Fossilindustrin och krigen blomstrar. Enorma klasskillnader med omättligt rika oligarker och biljonärer i samhällstoppen och en hänsynslös girighet, är den verklighet vi lever i. Till och med FNs kloke och modige generalsekreterare varnar högt för allt detta! Vad kan vi ”vanliga människor” göra för att världen skall bli bättre?

Jag inser att man inte bara kan gråta och förtvivla. Världen blir inte bättre av att vi deppar och ger upp. Även om man vet att det är mycket lite jag som enskild individ kan göra, kan var och en göra något. Till exempel: Stötta eller ge pengar till organisationer, verksamheter och politiska partier som verkar för fred och en bättre värld. Konsumera måttligt och eftertänksamt. Fundera på hur det jag gör påverkar miljön, klimatet och medmänniskorna. Prata med vänner och bekanta om allt detta. Skriva och dela bra saker och tankar på sociala medier. 

Jag är inget föredöme. Det är lätt att kritisera utan att göra mycket själv. Jag försöker leva som jag lär, göra så lite skada som möjligt. Jag far hit och dit, helst med tåg eller buss, men min gamla bil rullar också en hel del. Flyger gör jag mycket sällan. Ibland får jag lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig i någon verksamhet eller organisation som verkar för ett bättre samhälle, men kanske är jag lite av en ensamvarg som skyggar för att tillhöra någon grupp. Jag vill väl och jag försöker leva väl, och gråter i alla fall inte krokodiltårar när jag gråter. När det sker är det äkta vara. Men en människas tårar är lika flyktiga som morgondaggen...