Räkna steg

Minns du att det för inte så länge sedan fanns mekaniska stegräknare, så kallade pedometrar? En pendel eller kula i det fickur-liknande instrumentet noterade tickade vart steg man tog. (Foto: En sydtysk stegräknare från 1590! /Wikipedia) Idag kan man hitta en digital pedometer på nätet från drygt hundralappen och uppåt. Men numera finns den för det mesta inbyggd i mobilen. På ganska kort tid har den, smartphonen, blivit nästan oundgänglig. Även för oss äldre. Efter mina hjärtproblem sätter hälsoappen i mobilen press på mig att hålla igång. Jag går i genomsnitt ca 10.000 steg om dagen. Det är lika med 6-7 km för min del.

Vi blir äldre och kroppen orkar inte som förr. Det är helt naturligt. Så när vi träffas är det inte konstigt att det bland annat blir snack om hur många steg om dagen vi går. Och det hänger ihop med vårt hälsotillstånd naturligtvis: Artros lite varstans, särskilt i knän och höfter. Cancer av olika slag, kol och hjärtproblem. Oro för demens hos sig själv och anhöriga. Problem med tänder, hörsel och ögon. Och så vidare. Det kan bli deprimerande, men de absolut flesta av vännerna tar problemen med jämnmod. Och de går att motverka fysiskt och mentalt på olika sätt.

Förutom att promenera är många med i gympagrupper eller ägnar sig åt yoga. Socialt umgänge med anhöriga, vänner av olika kön, barn och barnbarn med flera är viktigt och välgörande. Intressen, hobbies och ideellt arbete av olika slag ger också mening åt tillvaron för flera av oss äldre. Kanske är särskilt damerna bra på sådant, men vi herrar är nog bättre än vad många tror. 

För egen del gympar jag lätt hemma var dag, promenerar som sagt i genomsnitt ca tiotusen steg om dagen, badar bastu på kallbadhus - oftast tillsammans med andra, gör många utflykter och går på pub- och fikaträffar då och då. Jag skriver texter och fotograferar mycket. Det blir också en hel del ensamma TV- och datorkvällar, läsning av böcker och biobesök. Jag trivs bra med växlingen mellan umgänge och egen tid.

För många är det viktigt att resa utomlands. Även om också jag tycker det är trevligt, har det blivit få sådana under senare år (Om man räknar bort Danmark). Men jag reser mycket inom landet: Blekinge, Göteborg, Stockholm och ofta till Östergötland där särbon finns. Och så många dagsutflykter, för det mesta tillsammans med någon vän. Mera sällan med en hel vandrargrupp.

På sådana utflykter brukar vi gå mellan fem och tio kilometer. Ibland har man fika med sig, men är vi bara två avlutas naturpromenaden för det mesta på något café. Där snackar vi om allt under solen och månen och jämför hur många steg och kilometrar våra mobiler visar att vi gått. Sällan visar de samma, så man får ta den informationen med en nypa salt. 

Det samma gäller väl vår tillvaro här på jorden! Pedometern tickar på, under ett år hinner jag ta ungefär tre miljoner sexhundrafemtio tusen steg och jag hoppas att jag kan ta många - väldigt många - steg till, innan jag till sist vandrar vidare till de sälla jaktmarkerna...

Den första ölen

När drack jag min första öl? Minns inte riktigt, men kanske var det när jag fick en back öl i pris på Malmö Förenade Bryggeriers ölunderlägg-tävling någon gång på 50-talet. Jag ritade en grip som halsade en öl vill jag minnas. Jag var väl runt 13 år gammal. Alkoholstyrkan på den pilsnern var nog så hög som 3,5 volymprocent. Handlaren talade med min mor innan han lämnade ut backen. Antagligen drack farsan upp det mesta. Det var nog strax efter den åldern som intresset för alkohol väcktes. Jag och en kompis snodde slattar ur våra föräldrars sprit- & vinskåp och mixade till en häxblandning som gav oss våra första småfyllor. När vi grabbar i gänget blev lite äldre intog vi alkoholhaltiga drycker på Öresundsbåtarna till och från Köpenhamn.

Både där och på båtarna drack man gärna dansk Elephantøl, som höll över 7% alkohol. Personalen på ölställena i den danska huvudstaden och på båtarna brydde sig sällan om vår låga ålder. Inför sista året i gymnasiet fixade jag en klumpigt förfalskad skollegitimation. Åldersgränsen på Systembolaget var 21 år på den tiden. Utan giltigt legg var det svårt att få tag på starköl och vin. Rektorn på skolan där jag gick var känd för att skriva på våra legg utan att titta på födelse-siffrorna. Han hette Krafft. Vi kallade honom rektor Kraffs. 

Sommaren 1964 praktiserade jag på en reklambyrå i Stockholm. Jag hade besök av en kompis från Malmö och jag minns att vi köpte starköl på burk. Då fanns inte många sorter att välja bland. Pripps Blå, TT, Carlsberg... och möjligen ytterligare några få. Man hade en ölöppnare med en trekantig spets i ena änden som man gjorde två hål i burkens överkant med för att kunna hälla upp drycken. När man druckit ur kunde man göra ett extra hål i botten så att burkarna sjönk fint när man slängde dem i vattnet, vilket många gjorde...

I flera år var jag med i en ”herrklubb”. Det intogs ganska mycket alkohol när vi möttes ett par gånger om året. Minns att vi hade en blindtest-ölprovning en gång. Vi skulle avgöra om det var öl klass I, II eller III, och vi skulle peka ut den öl som smakade bäst. ”Svenne Bärsa” som ansågs kunnigast hittade sin favorit. Det visade sig att det var Lyckholms lättöl. Han trodde det var en välsmaknde starköl! Det har han fått äta upp! Ett annat ölminne med samma grupp är när vi beställde öl metervis på S:t Michelsbraü, Bierhaus och bryggeri i Eutin i norra Tyskland. Jag har fortfarande ett ölglas därifrån i min ägo. 

Jag har varit flera gånger i USA, men inte imponerats av deras standardöl Bud, Pabst och Miller som är vattniga och ”fucking close to water”. Men så småningon hittade jag bra öl från både mindre och större bryggerier. Favoriten blev en porter från Anchorbryggeriet i San Francisco. Några år senare i Seattle besökte jag flera gånger tillsammans med dottern puben Elysian Brewery med microbryggeri som gör ett utmärkt gott öl. En av de godaste öl jag druckit är annars en kall Landsorts lager. På Landsort! Jag och en kompis seglade med min fina gamla Östersjökoster från Vaxholm mot Blekinge. Vi hittade en liten hamn på norra sidan av ön där det fanns en mysigt ställe som serverade denna utmärkta dryck från Nynäshamns ångbryggeri. Platsen och omständigheterna är viktiga!

Fjärrbon har en son som är ölexpert. Denna sommar hade han ölprovnig på landet. Vi deltagare skulle beskriva smakerna och ge ett omdöme i tre steg: tumme upp, -vågrätt eller -ner. Det bjöds några mer ordinära och en del ovanliga sorter. Svårt att säga vilken som smakade bäst. Jag gillade de flesta utom Barleywine som var en mycket alkoholstark och märklig dryck.  (Se foto här intill) 

Annars dricker jag inte så mycket öl nuförtiden. Det blir mest (då menar jag mest) på pubträff med någon vän då och då. Det är ju ett populärt, primitivt och ganska trevligt sätt att umgås på. Kanske särskilt för oss gubbar. Lagom lätt-berusade kommunicerar vi bra...!? 

Det finns i detta sammanhang en evig fråga: ”Vilken öl är bäst?” Erfarenheter från ett långt liv har gett mig svaret. Som är tydligt inte minst på sådana träffar: ”Den första ölen är godast och bäst!”

https://www.youtube.com/watch?v=GJW19nlzb3Q

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenskt_öl