Världen krymper

På STV kan vi följa Phileas Fogg´s jordenruntresa. Serien bygger på Jules Verne´s roman Jorden runt på 80 dagar som utkom på 1870-talet. På den tiden ansågs det vara en fantastiskt snabb resa. Idag skulle väl vem som helst kunna göra den resan på ett dygn eller så (om man far åt rätt håll). Vi reser som aldrig förr i historien, flera jag känner har varit i tjogtals med länder och en del har rest jorden runt. Själv har jag väl varit i drygt 20 länder. Man kan flyga nästan vart man vill, och via våra medier knyts världen ihop med bilder och reportage, och internet finns överallt. Med min mobil kan jag snacka med en person på andra sidan klotet. Utan tidsfördröjning och med perfekt ljud- och bildkvalitet. Världen krymper.

Kontakter knyts kors och tvärs över vår jord. En del av mina vänner har fruar eller sambor från Thailand eller Kina. Min ena syster bodde många år i Peru och var gift och har tre barn med en peruan av japansk börd. Min älskade men avlidna dotter bodde halva sitt liv i USA. Hon var gift först med Rick från Boston och sedan med Jamie från Seattle. Några av min äldste sons kusiner hade en indisk pappa från Malaysia. På vandringar i naturen som jag är med på ibland, deltar flera med sydamerikanskt eller annat icke svenskt ursprung. Att det finns människor från alla världens hörn i vårt land vet vi alla. Världen krymper.

En gång för länge sedan studerade jag folklivsforskning (idag = etnologi) på Lunds Universitet. I Atlas över Svensk Folkkultur kunde man bl.a. se hur byggnader och redskap varierade mellan rikets landsdelar. I Skåne på ett sätt, i mellansverige på ett annat och längre norrut på ytterligare några sätt. Ungefär så var det i andra länder också, och skillnaderna mellan länderna och landsdelarna var stora. Man kunde se på den materiella kulturen var man var. Här hemma och långt borta. Idag är allt detta mycket mer likriktat. Särskilt storstäderna med sina glasade skyskrapor ser ut på nästan samma sätt var man än är. Världen krymper!

Ännu kring förra sekelskiftet fanns det oupptäckta områden på vår jord. Den tidens mest kände svensk, Sven Hedin, kartlade stora delar av Tibet och andra delar av centralasien, kanske de sista ”vita fläckarna” på världskartan. På den tiden fanns det fortfarande människor som hävdade att jorden var platt! Under antiken och medeltiden trodde de flesta att vår planet var världens centrum, och att solen och planeterna cirklade runt den. (Då kan den väl inte ha varit platt?) I alla fall var den väldigt stor, till och med världens centrum!  Bild: Geocentrisk världsbild, ur Nürnbergkrönikan, 1493

Så är det inte längre. Inte alls! Nu har vår planet krympt. Inte i storlek men i vår uppfattning. I denna tid ökar vetskapen om stjärnornas oräkneliga antal, universums ändlöshet och galaxernas ofattbara storlek. Då känner man sig obetydlig och inser att den blå planet vi bor på är som ett litet sandkorn i oändligheten. 

Ja, när vi inser universums ofattbarhet krymper vår värld! Själv krymper jag till och med rent fysiskt. En gång var jag 187 cm lång, numera får jag dra av 3-4 cm. Jag har blivit kortare. Man blir det med åren. Men inte inte har jag blivit lättare! Och inte har det blivit lättare att förstå varför lilla jag finns just här och nu på denna lilla perifera planet!