Vintervantar

Jag underskattade kylan och hade för kalla fingerhandskar när jag åkte längdskidor och långfärdsskridskor uppe i Östergötland härom sistens. Jag fick låna ett par fodrade tumvantar och insåg hur mycket varmare de är. Kall vinter. Det var länge se´n sist. När jag kom hem till Lund gick jag igenom det nästan bortglömda lådan med vintervantar och -handskar. Det fanns många! De flesta gamla, kanske närmare ett halvt sekel. De väckte minnen.

När jag gick igenom vantbeståndet imponerades jag av ”Mormors och mammas mönstrade”. Osäker på vem som har stickat dem. Men mycket arbete är nedlagt på de vackra mönstren! Det känns som de är traditionella, kanske norsk-inspirerade? De fina fingervantarna använde jag härom året med ett par maskinstickade inuti. Vackert, varmt och skönt! 

En typ av vantar, ”påsvantar med snodd”, är tättstickade tumvantar med mycket plats för fingrarna. Skulle man knyta ihop paren med det korta snodden/tofsen? Vi har kallat dem ”Gerdas fiskarvantar” efter en granne på fritidsön som jag har för mig stickade sådana vantar. Men kanske har min mor stickat några av dem? Man kunde ha dem innanför ofodrade skinnvantar (men några sådana kunde jag inte hitta). Minns i alla fall att jag haft dem under skidfärder i Sjöbo, Frostavallen och Tänndalen i min ungdom.

Det fanns två lovikkavantar i lådan. Den typen av tumvantar har sitt ursprung i byn Lovikka i Tornedalen. De var mycket vanliga i min ungdom. Det kardade ullgarnet värmde gott och var också ganska fuktavvisande. Men garnet skavde mot skidstaven. Ja, också flera av de andra ullvantarna är slitna av längdskidåkande vid i tumgreppet där de har nötts mot staven. Man kan se en del amatörmässiga lagningar. Några kanske gjorda av mig... 

Nyare tiders fingerhandskar i konstmaterial har jag använt mest vid utförsåkning. Ganska tråkiga, men de har fungerat väl. Efter att ha legat nerpackade flera år kommer de kanske fram igen under sportlovet i år. Men det blir nog ändå mer nyinköpta skinnvantar som kommer att användas då.

Jag var på en roadtrip i Härjedalen/Jämtland med ”fjärrbon” vintern 2018. Det var över tjugofem grader kallt i Hede en kväll. Jag frös om händerna. Dagen efter inhandlade jag i Funäsdalen ett par Hestra tumvantar i skinn. De värmde. Vinterhandskarnas Rolls Royce! 

Och härom dagen var jag med dottern på Erikshjälpen på väster i Lund och hittade av en slump(?) ännu ett par härliga Hestra tumvantar i skinn/tyg till ett mycket bra pris. Det var det enda jag köpte förutom att fika på cafeét där. Ett tecken på att min hjärna fokuserade på vintrig handbeklädnad för första gången på länge! Egentligen behövde jag inte de där vantarna. 

Men nu är jag i alla fall väl försedd med varma vantar för denna och kommande vintrar. Under resten av mitt liv. Men frågan är om jag kommer att få användning av dem igen. I ett allt varmare klimat kan det dröja länge till nästa kalla vinter här nere i Skåne. Så länge att jag då kanske helst sitter inomhus eller redan har nått de sällare jaktmarkerna...