Om ingenting händer – står tiden stilla då? Om det inte blev någonting av planerna man en gång hade – var det då meningslöst att en gång ha haft dem? Varför gjorde jag ingenting den där gången då jag kunde ha gjort någonting? Är någonting alltid bättre än ingenting? Är någon bättre än ingen? Tala är silver, tiga är guld säger ordspråket. Varför är det guld att tiga? Varför längtar vi ibland efter tystnad? Tystnad, tomhet, ingenting – inte ens ett litet pling...
Tomhetens kärna är tystnad, ensamhet och sysslolöshet. Om jag har fattat rätt finns det i de flesta religioner en strävan efter att nå insikt om tillvarons innersta väsen. Ett sätt att nå dit är att ensam meditera tyst och stilla. Jag tänker på indiska gurus, kristna pelarhelgon, mediterande muslimer och människors självvalda tystnad i ett kloster eller ashram (sanskrit som betyder ”ledig från arbete”, a=från, shram=arbete), i en vrå där hemma eller ute i Moder Natur.
De flesta av oss omges av ljud och buller och söker sällan ensamhet. Tvärtom vill vi gärna ha ljud och människor omkring oss. Vi är flockvarelser. Vi vill ha någonting och är rädda för ingenting. Tystnad i ensamhet kan vara skrämmande och hotfull. Demonerna kan vakna! Själv är jag nog motsägelsefull. Inte så sällan säger jag ett och gör ett annat. I mitt liv har den där tomheten varit både deprimerande och rofull.
Med stigande ålder har de flesta mer egen tid. För mig känns det naturligt att sakta in och vila i tystnad, i ingenting, då och då. Det kan vara skönt att låta tiden stå stilla och låta medvetandet i tysthet glida iväg till okända nejder. Och skönt att sedan komma tillbaks till ljuden och människorna omkring mig.
Men mitt golvur har stannat tiden och vilar i evig tystnad:
Jag har ett gammalt golvur / som visar rätt två gånger varje dygn / Däremellan står tiden stilla
Uret har slutat att ticka / Kanske av hänsyn till mig / som är känslig för ljud / eller för att jag skall glömma / att tiden till sist tar slut
Jag tittar på klockan som en gång / fanns i morfars och mormors hem / och senare hos mina föräldrar / Då både tickade och klämtade den / och signalerade tidens flykt / med pling och stora visare
Nu tittar den stum på mig / där jag sitter vid datorn / för att försöka skriva något / om det stora tidsmysteriet
Den har små platta fötter som aldrig / rört sig utanför rummen där den stått / och ett litet runt fönster som / en genomskinlig navel på magen
Det känns som klockan tittar på mig / Kanske är den ledsen för att / jag har tagit bort tyngerna som / drev urmaskineriet där inne
Eller tacksam över att till sist / få vara alldeles tyst och stilla / och slippa visa tidens gång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar