Om ingenting

Om ingenting händer – står tiden stilla då? Om det inte blev någonting av planerna man en gång hade – var det då meningslöst att en gång ha haft dem? Varför gjorde jag ingenting den där gången då jag kunde ha gjort någonting? Är någonting alltid bättre än ingenting? Är någon bättre än ingen? Tala är silver, tiga är guld säger ordspråket. Varför är det guld att tiga? Varför längtar vi ibland efter tystnad? Tystnad, tomhet, ingenting – inte ens ett litet pling...

Tomhetens kärna är tystnad, ensamhet och sysslolöshet. Om jag har fattat rätt finns det i de flesta religioner en strävan efter att nå insikt om tillvarons innersta väsen. Ett sätt att nå dit är att ensam meditera tyst och stilla. Jag tänker på indiska gurus, kristna pelarhelgon, mediterande muslimer och människors självvalda tystnad i ett kloster eller ashram (sanskrit som betyder ”ledig från arbete”, a=från, shram=arbete), i en vrå där hemma eller ute i Moder Natur.

De flesta av oss omges av ljud och buller och söker sällan ensamhet. Tvärtom vill vi gärna ha ljud och människor omkring oss. Vi är flockvarelser. Vi vill ha någonting och är rädda för ingenting. Tystnad i ensamhet kan vara skrämmande och hotfull. Demonerna kan vakna! Själv är jag nog motsägelsefull. Inte så sällan säger jag ett och gör ett annat. I mitt liv har den där tomheten varit både deprimerande och rofull. 

Med stigande ålder har de flesta mer egen tid. För mig känns det naturligt att sakta in och vila i tystnad, i ingenting, då och då. Det kan vara skönt att låta tiden stå stilla och låta medvetandet i tysthet glida iväg till okända nejder. Och skönt att sedan komma tillbaks till ljuden och människorna omkring mig. 

Men mitt golvur har stannat tiden och vilar i evig tystnad:

Jag har ett gammalt golvur  

som visar rätt två gånger varje dygn 

Däremellan står tiden stilla 

Uret har slutat att ticka  

Kanske av hänsyn till mig 

som är känslig för ljud  

eller för att jag skall glömma  

att tiden till sist tar slut 

Jag tittar på klockan som en gång  

fanns i morfars och mormors hem  

och senare hos mina föräldrar  

Då både tickade och klämtade den  

och signalerade tidens flykt  

med pling och stora visare 

Nu tittar den stum på mig  

där jag sitter vid datorn  

för att försöka skriva något  

om det stora tidsmysteriet 

Den har små platta fötter som aldrig  

rört sig utanför rummen där den stått 

och ett litet runt fönster som 

en genomskinlig navel på magen 

Det känns som klockan tittar på mig  

Kanske är den ledsen för att  

jag har tagit bort tyngerna som  

drev urmaskineriet där inne 

Eller tacksam över att till sist  

få vara alldeles tyst och stilla  

och slippa visa tidens gång