Lantlig stilla ro

Korparnas ungar kraxar hest, hägern spanar, doppingen dyker och simmar med sina ungar, en tärna patrullerar kusten, koltrasten och lövsångaren sjunger. En motorgräsklippare bryter naturljuden ibland. Liksom några småbåtar med fritidsfiskare. Och ibland en sommarpratare på radion. Under denna ”hemester” med lugna sommardagar långt ute på landet på en före detta bondgård med hummelsurr, fågelsång, kajakpaddling, insjöbad, idisslande kor och fästingar funderar jag på tillvaron.

Härom dagen var vi förbi bygdens kyrka i änden av den långa, bördiga och vackra Uknadalen. Där står en av gravvårdarna som en bautasten. Det är kyrkogårdens näst största gravsten. Här vilar en bonde och hans fru som levde på 1800-talet med sin familj och flera drängar. I guld står det på sex rader: C.P. Josefson, Bönemåla, 1821 – 1900, hans maka, Christina, 1837 – 1917. Han måste ha varit en betydelsefull man med så stor gravsten, tänker jag. Bara en greve från trakten har en pampigare gravvård. 

På denna avlägsna gård på gränsen mellan Småland och Östergötland har det funnits bönder i många generationer. Lite längre bort hittar vi en mindre gravsten över en man från samma plats som hette Sigfrid Anderson. Han levde 1873 – 1924. Vad hade han för relation till C.P. och Christina? Var han dräng eller släkting kanske? Tog han över gården när C.P. dött? Fascinerande att tänka sig ner i historiens djup. 

De sista bofasta lämnade gården för ca 35 år sedan. Därefter har den hyrts av mina vänner som fritidsbostad. Markägaren bor numera på andra sidan sjön. Kvar för oss sommargäster finns den slitna men fina gården och det vackert böljande landskapet med betande kor, slåtterängar, skogar, berg och insjöns vikar och vatten. Här är det lantlig stilla ro!

Så annorlunda livet är i världens storstäder! Jag har inte varit i Mexico City, Sao Paulo, Jakarta, Calcutta, Bankok, Dhaka, Lagos, Kairo eller någon annan av världens riktigt stora och kaotiska städer. Och jag längtar knappast dit till myllret av människor, ljud, affärer, krogar, avgaser, smuts och fattigdom. Jag har nog inte varit i större städer än London, Paris och San Francisco. Men även om dessa storstäder är tämligen välordnade och har sin charm är de också hårda, bullriga, kraftigt segregerade med många hemlösa och utslagna människor. 

Vy över Bankok (Wikipedia)

Jämfört med alla dessa jättestäder är Lund, den stad som jag vanligtvis bor i, mycket liten. Livet där är ganska vänligt och överblickbart. Men tystnaden, ljuset, naturljuden, skogen, fälten, kullarna, insjöglittret finner jag bara på landsbygden. Sommarlivet här på den gamla gården i norraste Småland erbjuder ett tillstånd av lugn och ro, eftertanke och vila som det är svårt att finna i staden.

Tiden och utvecklingen rusar. För 200 år sedan, när C.P. Josefson var 20 år, bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Säkerligen njöt långt ifrån alla dessa människor av den ”lantligt stilla ro” som jag upplever idag. Det var slit, fattigdom och emigration. Och man flyttade till städer och tätorter. Idag bor 85 procent av oss i sådana! Den processen pågår i hela världen. Människor som har svårt att försörja sig på landsbygden flyttar till världens snabbt växande storstäder. För att trängas med miljoner andra på liten yta i dessa myllrande jättemetropoler. 

Säkert skulle många av dem vilja uppleva den lantliga ro, det stilla meditativa lugn, som jag, en priviligierad nordbo, känner här i den vackra trakten kring den gamla gården Bönemåla!