Tankar i ensamhet

Sjön glittrar. Vinden susar lätt i de nygröna ekarna. Svanparet, gräsanden, grågässen, kanadagässen och ejdrarna har nykläckta ungar. Koltrasten och näktergalen sjunger vackert. En skrake har sitt bo under trädäcket vid köket. Silvertärnor och skrattmåsar jagar över vattnet. Havstruten ruvar i sitt bo på udden mitt emot. Jag sitter i självvald isolering på en skärgårdsö under de sista dagarna av sköna maj. 

För mig som inte lever i traditionell tvåsamhet blir det en del ensamma stunder även i stan när umgängeslivet begränsas av pandemin som härjar. De yngre verkar ta den smittsamma sjukdomen med en klackspark. I alla fall såg det ut så bland studenter och andra (inte bara yngre) människor när jag lämnade Lund härom da´n. Jag är inte lika odödlig som de utan tillhör en ”riskgrupp” på grund av min ålder, även om jag känner mig tämligen frisk och stark. Däremot har jag en dotter och vänner med underliggande sjukdomar som skulle komma i kritiskt läge, kanske till och med dö, om de smittas av coronaviruset.

Fru Skrake

Här ute på ön är jag ensam i huset. Mycket småfixande och många tankar. Vad är det som är viktigt i livet? Det handlar till stor del om relationer till andra människor. Närmaste släkten: Mina två fina systrar. Barnen och deras familjer. Och vänner, man märker vilka som är viktiga och äkta i dessa tider. Jag har både manliga och kvinnliga vänner, en av dem kallas särbo. Kärlek är ett svårt och stort begrepp som kan omfatta mycket och många. Att kunna prata öppet om allt möjligt med de som står en nära är viktigt om man skall må bra. 

Vidare har jag hittills varit frisk och sällan drabbats av oro, dålig stress eller ångest. Det är livssviktigt. Jag tror också att det räcker långt med enkla glädjeämnen. Som mat, umgänge och samtal med vänner, naturutflykter, fika, läsa, skriva, teckna och måla. Också TV, film och internet i lagom mängd. Och lite till som jag nog kommer på i morgon...

Kvällssol

I coronaisolering funderar jag igen över detta: Man kan vara snärjd av det man äger. Oron och ångesten kanske ökar om man äger mycket. Ju mer man har desto räddare blir man för att mista det. Och stressen över att sköta, behålla och föröka det man äger skapar oro. Liksom driften att ”vara duktig” och få beröm och bekräftelse. Jag har allt detta i mig, men försöker hålla en viss distans, värja mig och välja en annan enklare väg. Att nöja sig med lite är en styrka tror jag. 

Detta säger jag trots att jag är någorlunda välbeställd. Tror att jag skulle kunna avstå en del utan att livskvalitén blev sämre. Håller inte med Marlene Dietrich, eller vem det var, som sa att ”Jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen”. Har man en livsnödvändig materiell basstandard räcker det långt. Mer, finare och dyrare kan ge tillfredsällelse och glädje en stund men knappast någon djupare ro eller lycka. Det är vad som finns bakom fasaden och inom dig som gäller.