Det
är kanske banalt att säga det, men i år har jag upplevt våren
starkare än någonsin tidigare. Snödroppar, vintergäck, vårlök,
vit- o gulsippor, scilla, nunneört, svalört, styvmorsviol,
gullviva, maskros och backsippor... De visar sig innan träden fått
blad, talar om att allt föds på nytt. Kvarteret där jag bor
innesluter en parkliknande gård. Nu i början av maj tar träden
över. Deras glesa grenverk har sakta fått knoppar och blad, den
stora kastanjen visar sin prakt och jag ser inte längre husen längst
bort. I den botaniska trädgården i närheten lyser tulpanerna,
magnolian är nästan överblommad och nykläckta andungar simmar i
en liten damm.
Ljuset
har återvänt. Folk sitter i solen vid katedralens sydsida och
njuter av den första värmen. Uteserveringarna möbleras och fylls
av människor med våröppna sinnen. Stämningen på gatorna blir mer
kontinental och kvinnorna blir vackrare och mer tilldragande. Häggen
är överblommad, de första syrenerna slår ut och råkorna kraxar i
Lundagårds almar. Och på åkrarna utanför stan lyser rapsfälten
gula.
I
skärgården samlas ejderhannarna medan honorna ligger på ägg, ett
par grågäss har redan fått ungar. Fiskmåsar, havs- o gråtrutar,
tärnor, grav- och gräsänder, kanadagäss och svanar bevakar sina
häckningsplatser på ön mitt emot fritidshuset. Gråsparvar,
bofinkar, sädesärlor och trädgårdssångare är i full fart.
Näktergalen sjunger i ekarna som ännu inte slagit ut. Men
påskliljorna är överblommade. Många båtar är redan sjösatta
och vattentemperaturen börjar stiga över det som är passande för
en vinterbadare.
Är
min våreufori ett tecken på åldrande? Antagligen. Ju äldre man
blir desto större är ju risken att man inte upplever en ny vår. I
alla fall inte i detta livet. Och det är lättare att se naturens
förändring och blomning när man inte jobbar, när man är
”friherre”. Tidigare i livet tänkte jag ibland,”varför
missade jag våren?” Jag var så upptagen av jobb och
vardagsplikter att jag knappast såg pånyttfödelsen förrän det
plötsligt var sommar. Men man glömde det snabbt för det kändes på
den tiden som om livet inte hade något slut.
I
min ungdom läste jag Rachel Carsons ”Tyst vår”. Det var en av
de första böckerna som varnade för människans miljöförstörande
verksamhet. Den bidrog mycket till förbud mot att använda giftet
DDT i naturen. Det är lätt att mitt i denna vårprakt glömma att
vi kanske håller på att förstöra Gaia. Nya gifter och annan
miljöförstörande verksamhet tär svårt på Moder Jord medan vi
blundar, konsumerar och flyger vidare. Men kanske blir det ändå hon
som vinner till sist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar