Jag har suttit en hel del framför teven under de senaste olympiska vinterspelen. Och visst har jag hejat på mina landsmän, särskilt på de duktiga tjejerna. Nationalismen har blommat. Idrott är en perfekt scen. Det blir gärna mediefrosseri i segrar och medaljer men mer tyst om förluster och dåliga prestationer. Även om detta vinter-OS för svensk del var det mest framgångsrika hittills, når vi ändå aldrig upp till samma nivå som Norge! Varken vad det gäller antal medaljer eller nationalistiskt yra! Är jag stolt över att vara svensk? Ja, det är jag kanske. Fosterlandskärlek kan man kalla det. Jag skäms inte över att vara svensk, men kan också känna mig som en internationalist. Det är både bra och dåligt med nationalism. Riktigt dåligt när det urartar till en primitiv stam-mentalitet, chauvinism och/eller kulturellt, religiöst och etniskt uteslutande. Mycket bättre när det handlar om patriotism, äkta osjälvisk omsorg om landet och alla dess innevånare, dess traditioner och mångfald. Men när jag scannar nätet ser jag att nationalism är ett komplicerat begrepp: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationalism Europa är en världsdel som består av många stater. Varje land med sin nationalism. I konkurrens med framför allt jättarna Kina och USA framstår Europa och EU som splittrat och svagt med långsamma och krångliga beslutsvägar. Det finns krafter som vill göra EU till en mer sammansvetsad union eller till Europas Förenta Stater. Men hur skulle det gå med den nationalistiska fosterlands-kärleken då? Vissa stater skulle inte vilja vara med. Norge med sina enorma mängder oljepengar skulle väl stå utanför och även på nästa vinter-OS ta de flesta medaljerna, och Schweiz skulle fortsätta att leva gott på att ta emot skurkars och diktatorers blodspengar. Och ett par centraleuropeiska stater verkar hellre vilja tillhöra den ryska sfären och dess tsar. En gång i tiden bestod Europa till stor del av en massa småstater. (Bild: Tysk karta över Europas stater 1600-1795) De erövrades eller gick samman i till större stater. Tyskland, Italien, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Några av dem splittrades. Nu finns de flesta av länderna under EU-plaraplyet, men gamla nationalistiska traditioner och känslor verkar göra det svårt att få till en enhet. Kanske kan jag säga att jag är europé, men jag är främst svensk. Motsvarande känner nog medborgarna i andra länder i Europa.
Flera kloka individer som Albert Einstein, Jawaharlal Nehru och Bertrand Russel talade för en framtida världsunion . Ett demokratiskt världsstyre för global fred, säkerhet och framsteg. Kan man tänka sig en sådan framtida lyckosam världsordning? En global regering med kloka, oegennyttiga och framsynta människor i ledningen? FN är kanske ett försök i den riktningen, men nej, jag tror tyvärr inte att det går att genomföra på länge än.
På lokal nivå: Här nere i sydvästra Skåne sitter jag och skriver om nationalism och om en världsregering, samtidigt som jag känner mig lite osäker på min skånska identitet och vilket fotbollslag jag skall hålla på! Jag kom hit som liten påg. Båda mina föräldrar var stockholmare och alla mina kusiner finns och har funnits där uppe. Länge har jag hejat på "Di Blåe", MFF, men med viss förankring i Blekinge blev Mjällby favoriten under den senaste allsvenska säsongen. Vissa skulle väl kalla mig förrädare…