Barnbarnen växer upp, nu är den yngsta nio och den äldsta tjugotre år. Som ”deltidssingel” passade jag under många år ensam barnbarn ibland. Nu är det bara yngste sonens två flickor som behöver lite stöd och sällskap då och då. Sedan många år har jag i en bokhylla samlat leksaker, lego- och duplodelar, barnböcker, färger, kritor och diverse annat som de kära barnen har tyckt varit kul att sysselsätta sig med när de varit hos farfar. Nu har jag insett att den där hyllan inte längre fyller sin funktion. Nu står den bara där som ett monument över tidens gång! Det är dags för mig att inse att den skall tömmas och åter få fungera som vanlig bokhylla.
Tidens gång. Ja också andra tecken visar hur åren går: Balansen blir sämre. Jag går saktare och blir fortare trött. Syn och hörsel har inte blivit bättre. Jag behöver gå på toaletten oftare. Rynkorna blir djupare och huden åldras. Men även om inte minnet blivit bättre har kanske ändå ett visst mått av ”vishet” sakta infunnit sig? I alla fall tycker jag att det blivit lättare att överse, förlåta, förstå, inse och låta vara. I Svenska Akademins ordbok slår jag på orden Saktmodig = fridsam, foglig, tålmodig, mild, sansad, behärskad, besinningsfull och Jämnmodig = Sinnesstämning som präglas av behärskning när något sker som skulle kunna uppröra. Jag kan inte skryta med alla dessa ädla egenskaper, men lite åt det hållet har det nog ändå blivit med åren, och jag tror att många i min ålder känner igen sig.
Jag har med åren alltmer insett att bastubad är en välsignelse för både kropp och själ. Det är utmärkt för avkoppling och social gemenskap. Bastun hjälper också till att hålla mig frisk och att hålla kroppen i någorlunda trim. Jag tar oftast bussen till havet och kallbadhuset med promenad till och från hållplatserna. Sedan några år gör jag också en stund varje morgon gymparörelser för rygg och balans. Jag går i genomsnitt ca 5 km om dagen, gärna ute i naturen. Ibland traskar jag ensam, men oftast tillsammans med någon vän eller väninna, då och då också med ett vandrargäng. Naturprome-naderna avslutas ofta på något café för ”snackefika”. Bland annat så sköter denne gamle man sin hälsa!
Med ett visst vemod samlar jag ihop det som funnits i barnbarnshyllan för att bege mig till Emmaus eller Erikshjälpen med det: Ett periskop, en plastlastbil, en låda legoklossar, ett gosedjur, några spel, fingerfärger, en plastflöjt, sjungande fisken Wiggeling Willie, några häxfingrar, en sköldpadda… En epok i livet är över, mina barns barn har vuxit upp. I alla fall är de inte så små längre. En del av mina böcker som inte har någon bestämd plats får hamna i den där hyllan nu. Kanske vill något barnbarn låna någon av dem i framtiden? Om de fortfarande läser pappersböcker då?...men det gör de nog!
