Sommar

Sommar, sommar, sommar... Det är något magiskt med ordet. Särskilt för oss i de nordliga landen. Ordet innehåller minnen, drömmar, förväntningar och kanske också besvikelser. För mig är ordet mycket förknippat med min barndoms och tidiga ungdoms långa somrar som jag tillbringade på morfars och mormors gamla fina ställe vid Marsviken nära Oxelösund i Sörmland. (På bilden syns syster Eva, kusin Per, jag och syster Inga)

Det var dagsturer till öar i skärgården med morfars lilla motorbåt, saft, kaffe, bullar, bad, lek och vandringar i skogen intill. Jag och min ett år äldre ”kusinbroder” hämtade ofta färsk mjölk i en kanna hos bonden på andra sidan skogen. När vi var lite äldre cyklade vi några dar i veckan för att hämta posten vid närmaste järnvägshållplats. I sommarhuset fanns förutom morfar och mormor också min mamma, så småningom mina systrar, ibland kusinens mor och en faster till morsan. Pappa kom upp från Malmö några veckor när han hade semester. För mig och kusinen var de somrarna kul, spännande och härliga. En sommaridyll!

Farsan tröttnade på att vara ifrån familjen och på att åka upp till Marsviken på semestern. Föräldrarna köpte därför ett f.d. fiskarhus på en ö i Blekinge (Se min teckning intill). Jag var då tolv år. Också där hade jag många långa sköna somrar med båtar, bad och nya vänner. Den tidiga ungdomens sommarkänsla försvann så småningom. Under de sena tonåren och de tidiga vuxenåren var den känslan inte lika tydlig. Nya intressen konkurrerade då under sommarhimlen.

När jag skaffat barn och levde samboliv och senare i äktenskap var stället i Blekinge till stor glädje under sommaren. Men jag minns också starkt flera resor, oftast i bil med fru och barn, ner i Europa. Vi var turister och bodde på campingplatser, Zimmer Frei (B&B) och små hotell. Väntade och oväntade platser och miljöer. Det är starka sommarminnen. Förväntningarna på dessa semesterturer uppfylldes nästan alltid väl. (På bilden paus vid en klosterkyrka i Frankrike)

Jag har just åkt i ett överfullt tåg från Lund till Ängelholm med ett lånat sommarkort. I går var jag i Ystad (foto) där det var mängder av turister. I början av veckan övernattade jag hos vänner som hyr ett hus strax söder om Stenshuvud på Österlen. Sydöstra Skåne är fyllt av gallerier, konst, diverse kulturaktiviteter, kafeér, krogar, prylaffärer, B&B och andra övernattningsställen m.m. De många lediga och välsituerade sommarhusägarna och semesterfirarna har mycket att välja på. Men det finns både här och där något lätt vilset och desperat över turisterna. Parkeringsplatserna är ofta överfulla. Man jagar upplevelser och är rädd att missa något. Semester-förväntningarna skall ju uppfyllas!

Jag är inte befriad från det där jagandet, men jag är medveten om det. Under de här dagarnas resande med Skånetrafiken har jag varit mer av en iakttagande dagdrivare. Kanske är det åldern som gör mig lugnare. Med tiden har jag nog lyckats att allt oftare ta dagen som den kommer. Varje dag har något att ge. Också för mannen som varje dag sitter ensam med en termos och en bok under strandbrinken vid Rörums strand på Österlen...

Det sägs att vi dricker mer alkohol på somrarna och att skilsmässorna blir fler då. Förväntningarna på en skön och nära relation får sprickor i kanten. Det förväntade sexet blev det inte mycket av. Gubben eller kvinnan surar. Barnen bråkar. Det regnar eller är för varmt. Det blev inte riktigt som man hoppats och besvikelsens onda ande stiger lätt upp ur flaskan. Många känner nog igen det där även om det bara ibland är så illa.

När jag skriver detta är det rekordhöga temperaturer i norra Sverige och hundratals skogsbränder härjar där. Min syster rapporterar om kraftig algblomning i Blekinge (Hennes foto intill). Hon räddar med barn och barnbarn döende aborrar och simpor (eller är det invasiv svartmunnad smörbult?) ur alg-geggan. Värmeböljor, störtregn med översvämningar och allmänt nyckfullt sommarväder har blivit vanligt. 

Men de flesta av oss gör något bra av sommaren även om det haltar ibland. Framtidsutsikterna är kanske inte så ljusa, men sommarljuset är konstant och vi längtar dit varje år efter månader i det långa vintermörkret!

https://www.youtube.com/watch?v=TU3ivk-s-RM

 

Rastlösheten

I medierna meddelades nyligen att allt fler människor stänger av nyhetsflödena. Man orkar inte längre höra om krig, mord, klimatkollaps och övriga hemskheter. Kanske är det också så att man vill gömma sig en bubbla där framtidstron finns kvar. Där solsemester, golf och andra nöjen tillsammans med likasinnade är det som gäller. Där tillvaron är trevlig och utan bekymmer. Där man inte vill höra om problem, orättvisor, död och fattigdom.

Men under ytan lever de flesta av oss i ett samhälle som gör oss stressade och rastlösa. Kraven är många och inte alltid så tydliga. Rätt märke på kläderna, rätta vänner, rätta intressen, rätt utseende, rätt semestervanor och så vidare. Och hela tiden behovet av omväxling samtidigt som det finns en rädsla för tystnad och ensamhet. Vidare gör - kanske mest för den unga generationen - den ständiga närvaron på nätet att vi matas med mål och ideal som ofta är ouppnåbara, falska eller skadliga. Alltid något på gång, alltid på väg! Diagnoserna ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) och Utbrändhet (Utmattningssyndrom sedan 2006) är vanliga.

Jag tänker på Sverige och liknande länder med stort materiellt välstånd. Uppenbarligen räcker inte det. Bakom fasaden är många av oss stressade, rastlösa och oroliga av högt tempo och av egna eller andras krav. Vi flänger från den ena aktiviten till nästa med mycket lite andhämtning och eftertanke. Rädslan för tomrummet och tystnaden är stor. Och behovet av att vara duktig i jobb och samliv är alltid närvarande. Utmattningssyndromet nalkas...

https://www.1177.se/Skane/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/

Som jag förstått det är ADHD särskilt vanligt i välståndsländer. Jag har och har haft vänner och närstående med den diagnosen. En av dem som dog för några år sedan var dessutom bipolär. Diagnoserna kom sent i hans liv. Han sa att livet hade sett annorlunda ut om han fått dem när han var ung. Andra med ADHD säger att splittringen och humör-svängningarna dämpas mycket av medicinering. Bra att det hjälper symptomen även om orsakerna kvarstår.

Jag försöker se mig själv. Några av mina vänner tycker att jag flänger oroligt hit och dit hela tiden: Blekinge - Linköping - Helsingborg - Göteborg - Stockholm och många småutflykter däremellan. Kanske lever jag ett mer rastlöst liv än vad jag är medveten om? Själv tycker jag att jag ofta är ensam hemma, att jag trivs med det och med stilla lätt meditativa dagar. Men självinsikt är en svår konst!

Nu tillbringar jag två sommarveckor på landet i Blekinge. Särbon och sönerna med familjer är här i olika konstellationer. Det är mycket trevligt men kan ibland vara lite stressigt. Som härom dagen när äldste sonen och och jag försökte fixa en krånglande avloppspump. Det var lite krisigt men det löste sig till slut. En röd solnedgång under mörka moln stillade oron och rastlösheten när problemen var fixade. 

Med stigande ålder uppskattar man nog ett lugnt liv mer. Ibland blir jag rastlös i sällskap, även om det är trevliga och goa människor omkring mig. Då vill jag hem till mig själv, till min rofyllda vrå, till tystnad och egna tankar. Kanske har det inte bara med ålder att göra. Antagligen är jag född sådan.

Jag tror att det är skillnad på rastlösheten mellan stad och landsbygd. I staden och särskilt i storstaden är det ett hetsigare liv med många lockelser, mycket människor, bussar, tåg, tunnelbana, bilar, elsparkcyklar och rörelse överallt. På landsbygden är det ett lungnare och mer naturnära liv med få men trygga möten. Med mer tid för lugna samtal, eftertanke och kontemplation. Eller är det bara min förutfattade mening? 

Kanske är rastlösheten naturlig och en drivkraft till att man får något gjort? Under stenåldern var nog människorna stressade om det inte fanns mat till gruppen. Då fick man ge sig ut på jakt, fiske och samlande. Men när det var gjort fanns det mycket tid för att äta tillsammans, att berätta, skratta, skoja och dansa framför lägerelden. I vår tid sitter den individualistiska människan och stirrar rastlöst i sin mobil och längtar efter mer äkta gemenskap!