Rastlösheten

I medierna meddelades nyligen att allt fler människor stänger av nyhetsflödena. Man orkar inte längre höra om krig, mord, klimatkollaps och övriga hemskheter. Kanske är det också så att man vill gömma sig en bubbla där framtidstron finns kvar. Där solsemester, golf och andra nöjen tillsammans med likasinnade är det som gäller. Där tillvaron är trevlig och utan bekymmer. Där man inte vill höra om problem, orättvisor, död och fattigdom.

Men under ytan lever de flesta av oss i ett samhälle som gör oss stressade och rastlösa. Kraven är många och inte alltid så tydliga. Rätt märke på kläderna, rätta vänner, rätta intressen, rätt utseende, rätt semestervanor och så vidare. Och hela tiden behovet av omväxling samtidigt som det finns en rädsla för tystnad och ensamhet. Vidare gör - kanske mest för den unga generationen - den ständiga närvaron på nätet att vi matas med mål och ideal som är ouppnåbara, falska eller skadliga. Alltid något på gång, alltid på väg! Diagnoserna ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) och Utbrändhet (Utmattningssyndrom sedan 2006) är vanliga.

Jag tänker på Sverige och liknande länder med stort materiellt välstånd. Uppenbarligen räcker inte det. Bakom fasaden är många av oss stressade, rastlösa och oroliga av högt tempo och av egna eller andras krav. Vi flänger från den ena aktiviten till nästa med mycket lite andhämtning och eftertanke. Rädslan för tomrummet och tystnaden är stor. Och behovet av att vara duktig i jobb och samliv är alltid närvarande. Utmattningssyndromet nalkas...

https://www.1177.se/Skane/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/

Som jag förstått det är ADHD särskilt vanligt i välståndsländer. Jag har och har haft vänner och närstående med den diagnosen. En av dem som dog för några år sedan var dessutom bipolär. Diagnoserna kom sent i hans liv. Han sa att livet hade sett annorlunda ut om han fått dem när han var ung. Andra med ADHD säger att splittringen och humör-svängningarna dämpas mycket av medicinering. Bra att det hjälper symptomen även om orsakerna kvarstår.

Jag försöker se mig själv. Några av mina vänner tycker att jag flänger oroligt hit och dit hela tiden: Blekinge - Linköping - Helsingborg - Göteborg - Stockholm och många småutflykter däremellan. Kanske lever jag ett mer rastlöst liv än vad jag är medveten om? Själv tycker jag att jag ofta är ensam hemma, att jag trivs med det och med stilla lätt meditativa dagar. Men självinsikt är en svår konst!

Nu tillbringar jag två sommarveckor på landet i Blekinge. Särbon och sönerna med familjer är här i olika konstellationer. Det är mycket trevligt men kan ibland vara lite stressigt. Som härom dagen när äldste sonen och och jag försökte fixa en krånglande avloppspump. Det var lite krisigt men det löste sig till slut. En röd solnedgång under mörka moln stillade oron och rastlösheten när problemen var fixade. 

Med stigande ålder uppskattar man nog ett lugnt liv mer. Ibland blir jag rastlös i sällskap, även om det är trevliga och goa människor omkring mig. Då vill jag hem till mig själv, till min rofyllda vrå, till tystnad och egna tankar. Kanske har det inte bara med ålder att göra. Antagligen är jag född sådan.

Jag tror att det är skillnad på rastlösheten mellan stad och landsbygd. I staden och särskilt i storstaden är det ett hetsigare liv med många lockelser, mycket människor, bussar, tåg, tunnelbana, bilar, elsparkcyklar och rörelse överallt. På landsbygden är det ett lungnare och mer naturnära liv med få men trygga möten. Med mer tid för lugna samtal, eftertanke och kontemplation. Eller är det bara min förutfattade mening? 

Kanske är rastlösheten naturlig och en drivkraft till att man får något gjort? Under stenåldern var nog människorna stressade om det inte fanns mat till gruppen. Då fick man ge sig ut på jakt, fiske och samlande. Men när det var gjort fanns det mycket tid för att äta tillsammans, att berätta, skratta, skoja och dansa framför lägerelden. I vår tid sitter den individualistiska människan och stirrar rastlöst i sin mobil och längtar efter mer äkta gemenskap!