Bröllop

För en tid sedan såg jag ett program på STV/Kunskapskanalen, ”Lyxliv i Mumbai”. Där visades hur enorma summor läggs på bröllop. Sådan verksamhet utgör tre procent av Indiens BNP! Största branschen i landet! Det är massor av gäster på dessa fester som oftast varar i flera dagar. Det skall vara lyxigt och allt skall bjudas på. Det är prestige i att vara värst! Allt verkar väldigt ytligt och jag undrar stilla om äktenskapen håller? I alla fall är detta överdådiga och överdrivna festade mycket långt från den bild jag hade av Indien, dess andlighet och den vise hinduiske gurun...  

Även i Sverige verkar det vara uppgång för stora, påkostade bröllop. Samtidigt skiljer sig ca hälften av paren här. Fyra av tio av Sveriges hushåll var ensamhushåll år 2022. Tänker på mitt eget liv med ett äktenskap och några särboförhållanden, det sista sjutton år gammalt nu. ”Stackars gamle man” skulle säkert de bröllopsfestande indierna säga! Så olika kulturer! (Foto: Dottern Hanna gifter sig på Vashon Island utanför Seattle 2015)

Jag gifte mig borgerligt i Göteborgs rådhus 1987 (se foto intill). Då hade hon och jag levt ihop flera år, vi hade två fina ungar och jag hade en äldre son med in i förhållandet. Vill minnas att det var en tidigare kyrkominister som vigde oss. Bröllopet firades med middag hemma hos svärföräldrarna tillsammans med barnen, min far och mor och brudens moster och man. Bröllopsresan gick till Fredrikshamn och Skagen tur och retur. Stilla och fint, inget lyxigt Mumbaibröllop! Sedan strävade vi på men gled ifrån varandra och skiljdes strax efter millennieskiftet. 

Min dotter Hanna gifte sig två gånger. Första gången med en amerikansk rocksångare. De vigdes av en ”Elvis impersonator” i Las Vegas precis på millennieskiftet. Ganska överraskande och utan att vi föräldrar var med. Det blev 2000-talets bröllop i Time magazine! Släkten häpnade! Många år senare hade hon och en ny man ett fint bröllop på en gård på Vashon Island utanför Seattle (se översta fotot). Då var både jag och hennes mamma med. Jag höll tal. Den vigselförrättande pastorn fick en gratis tatuering som betalning! 

Min yngste son har två barn, men han har inte varit intresserad av äktenskap. Äldste sonen, som också har två barn, gifte sig för ganska länge sedan. Lite i smyg med några kompisar som vittnen. Vill minnas att jag fick reda på det bröllopet först efteråt. 

Nyligen var jag på storbröllop när särbons äldste son gifte sig utanför Åbo i Finland (se foto intill). De flesta av de 120 gästerna åkte båt från Stockholm. Vi samlades i en salong där vi bjöds på bubbel, och två vänner till brudparet övade oss i ”Bara bada bastu”-moves med mera. I land i Finland mötte två bussar som förde oss till vigsel och festplats. Vi fick massor av god mat och dryck. Det var många tal, glada jippon, fest och lekar. Ett utmärkt coverband stod för dansmusiken. I god tid körde bussarna oss lagom nyktra tillbaks till Åbo och Finlandsbåtens avgång på kvällen. 

I somras gifte sig en gammal mycket god vän i stillhet. Det var han och hon och två vittnen. Obemärkt eller stor fest? Så olika det kan vara!

Familjen har varit och är samhällets grundsten anser många. Nu - som nästan övermogen man - förstår jag den åsikten, men uppvuxen i sextiotalsandan tyckte jag att äktenskap var onödigt. Ändå gifte jag mig till sist... och skiljde mig. Som många vet är tvåsamheten inte sällan komplicerad. När båda jobbar och tjänar pengar själva har också mannens roll som familjeförsörjare försvunnit. Att skilja sig har blivit minst lika vanligt som att leva livet ut i samma äktenskap. Jag är ett dåligt föredöme, men märker att jag ändå önskar att giftasparen jag känner skall få en bra livslång samvaro! - Men jag vet att man också kan uppnå det utan att gifta sig.

Bondbröllop, Pieter Brueghel d.y. 1500. Hallwylska museet