Lata dagar

Midsommarhelgen är avklarad med gemenskap, kubbspel, bad, god mat, sill, öl och snaps. Resten av sommaren ligger orörd ända fram till en bit in i september. Jag har påbörjat mina fjorton dagar i fritidshuset i skönt sommarväder utan att göra mycket nytta. Nytta? Ja, man förväntas och vara arbetsam och duktig. Måla fönster, olja trädäck, klippa gräs, fixa motorer, laga och lappa... Men jag har inte lust att vara ”nyttig” nu, vill tvärtom "bara vara" och trotsa den lutheranska arbetsnormen. 

Jag sitter ensam i en vilstol i skuggan av en gammal syrén. Framåt kvällen kommer huset att fyllas på med fler människor. Det är förmiddag. Ejdrarnas morgonhoande har upphört. Några meter ifrån mig bökar en fasan till synes oberörd av min närvaro. I går kväll la jag två små möss på klipphällen intill. De hade dött i fällan som jag gillrat i lilla huset där jag sover, men de är borta nu. Antagligen är det havstruten som har matat sina halvgamla ungar med dem. 

Igår var jag på utflykt med en gammal vän och hans fru. De har ett sommartorp vid en å några mil bort. Med utedass, egen brunn och utan el eller kommunalt avlopp. Solceller ger ström till belysning och mat lagas på gas- eller vedspis när man inte grillar. Tidigare i livet har jag ofta lånat det torpet. Också mina barn har fina minnen därifrån. Vi minns många lata sommardagar där. Jag hämtade mina vänner på torpet och vi körde till kusten och vidare med en liten färja till Karön mitt i Blekinge, en semesterö med gamla anor.

Sommarrestaurangen där har sett sina bästa dagar. Man kan i de stora ganska tomma lokalerna ana det socitetsliv som en gång levts här i närheten av Ronneby brunn. Längs strandpromenaden runt den vackra ön ligger många stora villor i sekelskiftesstil. Man kan föreställa sig hur grosshandlarfamiljerna passades upp av tjänstefolket på den tiden. Karlshamns flaggpunsh med is i utsiktsrummet. Lata dagar för de välbeställda. (Bild: På väg mot färjan från Karö) 

Därifrån åkte vi vidare till en campingplats vid havet några kilometer västerut. Rader av campingvagnar med förtält och en del husbilar ser ut att vara parkerade där för sommaren. Så såg det inte ut när jag i min ungdom for runt med tält och sovsäck i packningen! Nu är det välordnat med elutag till varje plats, tvätt-och duschrum, en liten affär och restaurang. Här lever man en annan sorts lata sommardagar. Vi käkade middag - friterad spätta med remuladsås - på ”Havsrestaurangen” där. Och på väg därifrån såg vi de före detta fattiga fiskarstugorna som nu är omtyckta sommarhus.

Detta är en ögonblicksrapport från ”den lilla världen”. Radions och tevens budskap från en orolig och olycksbådande omvärld har jag försökt stänga ute en stund. Jag sätter på kaffe och fikar en stund i perfekt sommarvärme. Några kåkor kraxar ilsket och en sädesärla vippar nyfiket förbi. Svanparet i viken utanför tigger mat. De har förlorat sin andra kull ungar. Mink och trutar är ett städigt hot. Jag tycker att svanarna bevakar sina ägg och ungar för dåligt. Gässen är bättre på det med sin kollektiva barnpassning.

Tänker att jag kanske skall lyssna på dagens sommarpratare. Det visar sig vara en från TV känd överstelöjtnant som jag har sett och hört i medierna flera gånger tidigare. Han bryter min isolering när han beättar om sin värnplikt i Finland och om det ryska anfallskriget på Ukraina. Han spelar musik med sång på flera utländska språk. Förutom engelska: afrikansk franska, ukrainska och kanske finska och ytterligare något språk. 

Jag ser nu att gräset behöver klippas och att en stor pressenning som ligger slarvigt dubbelvikt över en kanot behöver tas bort, torkas och vikas ihop. Instinkten att vara nyttig är tillbaks... Men det kommer förhoppningsvis fler lata och meditativa stunder och dagar. För de behövs!

Spelar det någon roll vad jag gör?

Skall jag som många andra köra mer bil nu när diesel och bensin blivit billigare (och smutsigare) i vårt land? Skall också jag ge f-n i att sortera sopor, det mesta eldas ju ändå upp? Skall jag liksom många andra slänga förpackningar och annat skräp i naturen och på gatorna? För det jag gör är ju så marginellt att det inte spelar någon som helst roll i det stora hela. Och jag kan väl fara och flyga precis så mycket jag har lust till? Sverige står ju ändå för bara 0,2% av de globala utsläppen. Det spelar ingen roll vad vi gör i detta land, läser jag i national-konservativa texter på nätet. Ja, vissa tycker t.o.m. att det släpps ut för lite koldioxid!

Det är sant att Sverige orsakar ca 0,2% av de globala utsläppen av växthusgaser. De tre största utsläppsländerna Kina, USA och Indien står för mer än 50% av det, de tio största tillsammans för knappt 70%. Det tionde största utsläppslandet, Kanada, står för 1,5%. Resten av världens länder, som alltså släpper ut mindre koldioxid än så var, står tillsammans för drygt 30% av världens utsläpp. Lika mycket som Kina! Men den mängd koldioxid och andra växthusgaser var och en av dessa länder släpper ut är alltså så liten att det är försumbart enligt den nationalkonservativa logiken. Eller? Tänk efter en gång till. Kanske skall det gamla ordspråket, Många bäckar små bildar tillsammans en stor å, ändå inte skrotas? 

https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/klimat-och-miljo/vaxthusgaser/koldioxidutslapp-internationellt_1212066.html

Och står vi verkligen för bara 0,2% av utsläppen? Hur med allt vi importerar? Är vi inte delansvariga för hur och var det produceras? Och hur med allt barnarbete och dålig arbetsmiljö bakom de produkter och råvaror vi använder? Hur med all transport av varor och människor fram och tillbaka över jordklotet? Hur stor blir vår del av utsläppen om man räknar med allt sådant?

Är det bara de som en hatisk och raljerande extremhöger kallar ”miljömuppar” och ”miljöfacister” som försöker minska sin och vår dåliga miljö-och klimatpåverkan? Nej, det senaste EU-valet visar att intresset för dessa frågor är mycket brett i Sverige. Säkert vill många göra något själva för att förbättra situationen. Men som de tre aporna vill de på andra kanten inte se, inte höra och inte prata om det. ”Kom inte och kräv att vi skall ändra på oss!”, säger de. ”Vi gasar på som vanligt, och det vi släpper ut och slänger omkring oss får någon annan ta hand om!” 

Visst, det lilla jag gör, och hur jag beter mig i dessa frågor har en försumbar betydelse. Men frågan om det personliga ansvaret är en filosofisk och moralisk fråga. Skall jag strunta i de lagar och regler som samhället har skapat om de inte passar mig? Skall jag gynna gängkriminaliteten genom att använda deras varor och tjänster? Skall jag smutsa ner och överkonsumera fast jag vet, eller i alla fall anar, att det är fel? 

Många skakar uppgivet på sina huvuden och säger att de ”inte bryr sig eftersom allt ändå kommer att gå åt helvete”. En del av dem är eller väljer att av olika skäl stå utanför samhället. Men det är sällan de som  är de största ”miljöbovarna”. Man vet att det är de mest välbärgade som orsakar mest miljöbelastning och klimatskada. Också många av oss i den stora medelklassen är mycket delaktiga. Jag vill inte vara en av dem, men det är svårt att stå emot. Tvivel finns kanske någon gång och frestelserna är många och starka. Och är det möjligen så som det sägs ibland, att enstaka individer inte kan förändra mycket, att det krävs samordning och beslut högre upp i samhällsstrukturen om verklig förändring skall kunna ske? Är det därför bara 50% av svenska folket röstade i EU-valet? Gillar man inte demokrati? Eller?