Julefrid...

Det blev en speciell jul i år. Jag hängde upp julstjärnan i vardagsrummet och ställde den sjuarmade elektriska ljusstaken i köksfönstret. De fyra ljusen i adventsstaken har jag tänt i tur och ordning på söndagarna före jul. Allt det där är väl kristna symboler som blivit en del av det sekulära julmodet. Hur mycket av det religiösa finns kvar? ”Marys boychild Jesus Christ was borned on Christmas Day”! Ingen mässa eller julotta i år, eller körde man kanske ändå, men med bara åtta personer i salongen?

Under mitt juleliv har jag gått ett par gånger till julaftonsmässa i domkykan, och jag har också varit på julotta några gånger även om allt det där var länge sedan. Jag är inte en troende kristen även om jag fortfarande är med i Svenska Kyrkan, men det är något rogivande med stämningen i byggnaden, sången och ceremonierna. Kanske blir det där värre med åren. I år fick jag tårar i ögonen framför TV´n när jag tittade på de skönsjungade Sankta Luciafirarna i Jukkasjärvi.

Det har varit mycket snack om hur många som kan samlas tillsammans, särskilt då på jul- och nyårsafton. Och hur vet man säkert att man inte är smittad? Jag var i alla fall med dottern och hennes USA-man hos äldste sonen med svärmor och familj på julafton. Vi var åtta sycken. Gran, kulörta led-ljus och levande ljus, Kalle Anka och alla julrätterna. Jag var tomte. Hur kom den figuren in i den kristna jultraditionen?! Tanken att ge varandra presenter är fin, men det blir ofta alldeles för mycket. Årets värsta konsumtionsfest! Resterna av frosseriet på det hedniska midvinterblotet kanske?

Hos oss körde vi julklappspel med småpresenter efter att tomten delat ut paketen till barnen. I år har det nog i allmänhet blivit lite färre presenter eftersom många inte ville springa runt i affärer och riskera att bli smittade. Även om det i stället har varit långa postköer när näthandeln ökat kraftigt har nog konsumtionen kring jul totalt sett lugnat ner sig en del.

Stängt överallt på juldagen. Borde vara bra läge för julefrid. Minns barndomens tysta stängda juldagar. Då ägnade man sig åt sina julklappar, och på den tiden var isarna oftast frusna så att man kunde åka skridskor. Så är det inte längre. Dock har jag sett lite frost på marken och en tunn isskorpa på några stilla vatten när jag varit på naturpromenader efter julaftonen.

Men den julefriden har störts av en viss rädsla för coronasmittan och av en oro över klimatet och världsutvecklingen. Men varför ororolig? ”Människan spår men Gud rår”, heter det i ordspråket. Eller är det som i det mer folkliga: ”Människan spår och Gud rår och fan gör som han vill, sa gumman”. 

Jag tror nog fan att gumman har rätt...

Det är grått nu

Det är inte någon sprallig tid nu. Nej, det är dämpat, grått och trist. Deprimerande säger många. Den jäkla epedemin som vi trodde skulle vara över denna höst biter sig kvar och blir värre. Helst skall vi hålla oss hemma, resa så lite som möjligt och hålla avstånd till våra kära medmänniskor. Dessutom är det fuktigt, kallt och mörkt. Temperaturen i den här delen av landet ligger några retfulla grader över noll. Inte ens lite fin vit snö att glädjas över.

Britterna verkar ”krascha” ut ur den europeiska gemenskapen. I världens hittills mäktigaste nation USA är motsättningarna hotfulla och värre än på mycket länge. Demokratin urholkas och ifrågasätts av extremhöger, rasistisk nationalism och andra diktatoriska krafter i många länder. Pandemin frodas och vädret är konstigt på vår planet. Meterologerna rapporterar att fyra av detta års månader var de varmaste som någonsin uppmätts. SMHI meddelar att 2020 är det varmaste året hittills i Sverige. Arktis och glaciärerna smälter i oroande takt. Maldiverna och Kiribati fruktar att sjunka i havet. Det ser illa ut och det är lätt att bli missmodig.

Kanske har vi det här året insett hur sårbar mänskligheten är. Lite av eftertankens kranka blekhet. Vi lever över våra tillgångar och naturen slår tillbaks. Det finns en gräns för hur mycket vi kan flänga runt och konsumera. Många inser att man kan leva enklare med en ny sorts livskvalitet, stabilare och djupare. ”Efter mig kommer syndafloden”, lär Ludvig XV ha sagt vid sin död före franska revolutionen. Världens rika och mäktiga stater och företag verkar resonera på samma sätt. Men kanske är en förändring på gång.

Om man försöker tänka positivt finns det ljuspunkter. Hans Rosling fösökte visa på det som är bra med världsutvecklingen: Fattigdomen minskar i världen liksom barnadödlighten. Fler går i skolan och befolkningstillväxten avtar för att plana ut vid mitten av seklet. För honom var glaset mer än halvfullt! Även om många är skeptiska till vaccin kommer förmodligen en stor del av världens befolkning vaccineras och därmed bromsa eller i bästa fall ta kål på coronaepandemin.

Årstidsväxlingarna har alltid funnits här uppe i norr, men nu för tiden kompenseras mörkret av miljontals elektriska dekorationsljus i hem och stad. Det är lite uppiggande. Och efter vintersolståndet den 21 december går vi mot allt ljusare tider. Snart kommer vi åter igen få se att grått blir blått, att det så sakta blir ljusare, grönare och skönare. Och helst också coronafritt! 

Men man är blåögd om man tror att allt ordar sig efter det. Moder natur går inte att lura. Och har vi människor ställt till det får vi ta konsekvenserna. 

Den innersta kretsen

Pandemin påminner om att livet är kort, skört och svårt... men också härligt. Höstens mörka vingar sänker sig över oss som trodde att den här smittan skulle vara över efter sommaren. Eftersom vi uppmanas att hålla oss hemma så mycket som möjligt känns det bra att tända stearinljusen och slå på TVn. Eller att fara ut på internet och på sociala medier, se filmer och att fixa med foton, bilder och texter. Den mörka tiden inbjuder också till bokläsning och  eftertanke. 

Som sjuttioplusare sluter man sig och träffar bara sin innersta krets. Dottern har bott hos mig i fyra månader. Hon är sjuk och har flyttat hem efter tjugo år i USA. Snart kommer hennes man också hit, och då flyttar de till eget boende i närheten. Då bor jag ensam igen. Men jag kommer att träffa dem ofta och fortsätta att se mina söner och deras familjer. Mina två systrar tillhör också den närmaste kretsen där man kan hälsa varandra med en gammeldags kram. Och det finns en kär vän en bra bit iväg som jag åker bil eller tåg till. Hon träffar mycket folk och är kanske en smittorisk. Jag tar dessa risker fastän jag på grund av min ålder tillhör en grupp som inte bör smittas. 

Jag håller avstånd hyfsat bra och tvättar och spritar händerna ofta, men jag använder nästan aldrig munskydd. Jag träffar några få vänner, oftast på promenader i naturen. Jag handlar i livsmedelsaffär men väljer tider då det är lite folk där. Jag går också till andra affärer ibland. Då och då fikar jag på café men sitter med avstånd till andra. Vid några få tillfällen har jag med samma ”regler” varit på restaurang och jag har varit på bio någon enstaka gång. Utan kö och med säkerhetsavstånd. Jag lever kanske inte riktigt så försiktigt som jag borde, men jag gör vad jag tycker är en rimlig avvägning.

Jag saknar omfamnings-hälsningarna och är ganska trött på armbågshälsningar och luftkramar. Jag har nästan helt avstått från baden och samvaron i den offentliga bastun. Det saknar jag mycket. (På bilderna här intill: Sista bastusamlingen före pandemin och Corona-midsommar) Pandemin gör att man ser tydligare vilka som tillhör ens innersta krets. Vilka som står en nära och vilka man uppriktigt saknar bland dem man inte kan träffa. Men det finns också tid för stillhet och omvärdering av vad som är viktigt i livet. 

Det finns mycket att oroa sig för. Covid 19 härjar och klimatet skenar. Krig och stora orättvisor består. Visst, världen kommer att gå under någon gång, men mitt liv finns här och nu. Jag kan tyvärr inte göra så mycket åt människo-miljardernas öde på planeten Jorden. Inte mer än att försöka leva som jag lär. Och det är inte lätt. Men tack för barnen och deras familjer, systrarna och de närmaste vännerna! Tack för att jag har en innersta krets att tala och vara med i coronans märkliga tid.

Ensam med vågorna

Minns bilarna...

Man minns bilarna man ägt. En del mer än andra. Vissa var så tråkiga att jag nästan glömt dem. Men min första bil minns jag väl! Det var en grå Saab 96 med tvåtaktsmotor, en så kallad ”Djungeltrumma”. Som den tidens mopeder och utombordsmotorer gick den på oljeblandad bensin. En god vän i Stockholm förmedlade köpet. När han handlat den till ett bra pris körde han söderut för att överlämna den till mig, men motorn skar i Norrköping! Han hade tankat bilen med vanlig bensin. Då var han inte glad... Men han hittade en utbytesmotor som monterades snabbt och levererade bilen till mig efter några dagar. (Det är inte min bil på bilden, den jag hade var grå) 

Nästa kärra var en silvermetallic Renault 4L. I reklamen hette den ”Skrytbilen”, men många kallade den ”Fyra Laban” eller ”Ap-ambulans”. Jag körde med den fullastad upp till Umeå när jag flyttade dit 1977. Den fick sig senare en knäck när den i Ö-vik lastades överfull av ett spelemansgäng. När jag och damen körde hemåt hördes konstiga ljud när jag körde fortare än 60km/t. Det tog lång tid att ta sig hem de 11 milen. Chassit var knäckt! Jag lämnade den på en supekt verkstad där den så småningom försvann (!) Jag anmälde inte verkstadskillen utan släppte det hela, men blev efter något år kallad till rätten pga obetald trafikskatt. Jag berättade att bilen inte längre fanns, att den kanske låg på Umeälvens botten. Dom var överseende. Vill minnas att jag fick 10 dagsböter á 5 kr eftersom jag pluggade och knappt hade någon inkomst.

Jag är inte någon bilfantast. Jag och mamman till mina två yngsta flyttade till Skåne, och många år levde vi utan bil. Lunds Universitet hade ett forskningsprojekt genom vilket man kunde hyra billigt mot att man lämnade uppgifter till projektet. Det funkade bra i flera år. Jag ser bilen som ett fortskaffningsmedel och gillar enkla bilar. Jag ”förälskade” mig tillsammans med frun i Citroen 2CV, ”Deux Chevaux” (=Två hästar, dvs två franska skattehästar på sammanlagt 9 hk. På bilden: Jag vid en 2CV Charleston i Rom). 

Jag hittade en nästan ny Deux Chevaux hos en Citroenverkstad i Ystad. Lagunblå. Det var en nyare version med hela 32 hästkrafter! Den bilen älskade alla i familjen. Vi åkte på flera semesterresor i Sverige, Norge och ner i Europa. Minns när motorns kylfläkt gick sönder i Jugoslavien. Där kallades bilmodellen ”Spacek = det lilla skämtet”. Tillsammans med en infödd vän letade jag en hel dag innan jag hittade en gammal och rejälare fläkt på en bilskot. Sedan puttrade familjen vidare genom Europa.

Medan vi ännu hade 2CVn gav svärfar oss sin VW Golf när han inte kunde köra längre på grund av dålig syn. Ett slag hade vi två bilar innan vi gjorde oss av med Golfen. Efter att ha haft 2CVn i närmare tio sålde jag den till en fd lokförare. Till nästan samma pris som jag köpt den för. Sällan man gör en så bra bilaffär! Vi behövde en större bil och skaffade en billig beige Opel Kadett Caravan. Dottern tyckte den var ”grunge”. Efter några år la den av någon mil utanför Lund på väg hem från landet. Nästa automobil blev en vit Citroen BX med höj- och sänkbar gasvätskefjädring. Minns inte var jag köpte den. Höll nästan på att glömma att jag/vi haft en sådan. 

Efter den köpte jag en ganska ny grön Skoda Octavia Combi som varit följebil till en cykelklubb på Österlen. En rymlig, robust och pålitlig bil. Det blev mycket prat om miljö, så jag började se mig om efter en miljövänligare bil och skaffade en nästan ny vit Skoda Fabia Greenline Combi. Den kallades ”miljödiesel” eftersom den släppte ut mycket lite Co2. Den var lågskattad, befriad från trängselskatt och kunde parkeras gratis på många ställen. Det där upphävdes efter några år när myndigheterna kom på att dieselavgaser inte var så bra... Men jag gillade den extremt bränslesnåla bilen. Tyvärr råkade ena sonen ut för en olycka med den när han körde med tungt släp. Den fick skrotas efter det. Nu har jag en annan Fabia Combi. Blå och med bensinmotor. Den fungerar utmärkt, men jag avvaktar tillfälle att köpa ett miljövänligare fordon.

Dottern har återvänt hem efter 20 år i USA. Hon har hittat ett hus att hyra på landet en bit från Lund där hon och hennes man skall bo. Det återstod bara att skaffa en lämplig billig begagnad bil. Automatväxlad och ganska stor, med plats för tre eller fyra hundar. Vi har i minst en vecka kollat på Blocket och hos bilhandlare tills det snurrade i våra huvuden. Härom da´n hittade vi en lämplig bil. En silvrig Mitsubishi Space Star från 2002 som gått 12.000 mil. Låt oss hoppas att den kommer att funka... 

Här har jag bott

Flodgatan 1966

Man läser och ser på TV om flyktingar i jättelika tältläger på olika ställen i världen och om hemlösa i vårt land. Mycket bostadselände! Men många av oss i Sverige verkar bo bra. Med tiden har vanorna och normerna ändrats. Vi bor allt större och lyxigare. Hos oss är bostadsstandarden hög, väldigt hög! Inte många i den unga generationen förstår hur enkelt och omodernt flera av oss fyrtiotalister bodde i vår ungdom. Intressant hur man bor och har bott. Den karriären blir som en slags livsresa. Här är min resa:

Min första egna lägenhet var en mycket omodern etta på Flodgatan i Malmö, uppvärmd med fotogenkamin i vardagsrumet/sovrummet. Den hade gasspis och rinnande kallt vatten i köket. Det fanns utedass på gården, men jag satte in en kemtoa i garderoben. Lägenhetshyran var 50 kr/mån. Det området, ”Lugnet”, är rivet och ersatt med nya, ganska sterila höghus. Därifrån flyttade jag till fin äldre lägenhet nära Davidshalls torg i Malmö. Det var dåvarande flickvännens mammas lägenhet. Det kändes lyxigt. Ett slag hade vi en kompis inneboende där. Vår nästa egna lägenhet var en liten etta i ett gammalt hus på mysiga Väster med pyttelitet kök och WC i trapphuset.

Hjortsberga prästgård 1973

Sedan flyttade jag till Råbygatan i Lund. Stor fin sekelskiftes-våning. Jag hyrde till att börja med ett rum där hos nya flickvännen (min äldste sons mor) som stod för kontraktet tillsammans med sin syster. Jag pluggade på universitet och fick därefter jobb i Karlskrona. Först bodde vi trångt några månader i ett hus på gamla Blekinge museums gård. Därefter hittade vi en lägenhet vid Fisktorget i Karlskrona. En tvåa i ett hus som ägdes av en skräddare. Jag betalade hyran kontant i hans skrädderi. Efter något år flyttade vi till en rymlig trea inrymd i ena änden av Hjortsberga prästgård i Wämöparken (Karlskronas Skansen). Den hyrde jag billigt av Blekinge Musei- och hembygdsförening som var min arbetsgivare då.

Åkarp 1975

Mitt första barn föddes på BB i Lund och jag flyttade till Skåne igen. Där bodde vi så småningom i ett fint litet hus med två rum, sovloft och halmtak på en gammal gård i Åkarp. Köket låg i huvudbyggnaden. Jag hyrde det av min dåvarande svåger. Jag jobbade med gamla hus och bevaringsplaner. Jag vikarierade också som teckningslärare. Det var en rörig tid och efter något år lämnade jag södern och flyttade, eller flydde, till studier i Umeå i Västerbotten. Först bodde jag en kort tid i ett lägenhetskollektiv innan jag fick ett studentrum på Ålidhem. När sonen flyttade efter tjatade jag till mig en studentlägenhet på Carlshem, en ganska nybyggd förort. Dit flyttade efter en tid också mamman till mina två yngsta barn. Vår dotter föddes i Umeå

Carlshem 1979

Efter avslutade studier flyttade vi till Lund. Först bodde vi i en studentlägenhet, en liten trerummare på Vildanden. Det var ett betonghus med balkong varifrån man såg ända till Köpenhamn. Så hittade vi en fin vindsvåning med 5 rum i ett äldre hus vid Bantorget i Lund alldeles intill järnvägen. Det var en hyreslägenhet hos privat värd som skötte huset sådär. Minns att jag upptäckte att husets åskledare slutade bakom vårt badkar. Värden tyckte inte det var något problem: ”Ni behöver väl inte bada när det åskar!”, sa han...

Bantorget 1983

Familjen växte och vi skaffade en sexrummare, en etagelägenhet hos LKF (Lunds Kommunala Fastigheter), centralt i Lund nära Mårtenstorget. Alla tre barnen hade eget rum. Numera bor jag i en mindre lägenhet i samma kvarter och med samma värd. En fyrarummare i etage på nittio kvadrat och med balkong mot en stor grönskande innergård. Där har jag bott i tjugo år nu, och jag har inga planer på att flytta.

Skolgatan 1986

Jag har alltså bott på ca femton olika ställen sedan jag blev vuxen. Det kan låta mycket, men jag känner de som har flyttat runt mycket mer. Bortsett från fritidshuset i Blekinge, som jag äger tillsammans med två syskon, har jag missat det där med eget hus eller bostadsrätt. Jag märker att en del tycker det är konstigt, eller att jag är en ekonomisk analfabet! Men båda sönerna bor i alla fall hus som de äger... 

Östra Vallgatan 2020

Dottern däremot har hyrt på olika ställen i USA under 20 år. Sedan hon flyttade hit i somras har hon sökt bostad att hyra, helst ett hus på landet hyfsat nära Lund. I dagarna har hon och hennes man just hittat ett fint sådant. Ett bra boende är viktigt. ”Mitt hem är min borg”, heter det ju. Så är det även om man hyr sitt hem. Tro det eller ej, alla ni som äger er bostad!

Calypso – Apocalypso

I min tidiga ungdom hade man framtidstro. Visserligen fanns kalla kriget och kärnvapenhotet, men också tillväxt och goda konjunkturer. Sverige blomstrade och man trodde på folkhemmet, demokratin och en allt bättre framtid. Under denna tid, andra halvan av 1950-talet, hördes ofta glad calypsosång. Mina föräldrar hade ett par skivor med Nina & Fredrik, ett danskt par som sjöng glada och positiva sånger i Harry Belafontes anda. https://www.youtube.com/watch?v=fg1sx-5JbOY Det fanns något troskyldigt och vänligt i dem och deras fake-karibiskia sång. För mig är den musiken typisk för ett brett spår i dåtidens naivt optimistiska tidsanda.

Bilar från USA med V8-motorer och mycket krom, så kallade Dollargrin, och rykande fabriksskorstenar signalerade välstånd och framtidstro. Den framväxande rockmusiken var ett underhållande och ofarligt inslag. Själv skuffade jag som ”dixie” ibland runt på dansgolvet till trivsam tradjazz, medan ”knuttarna” diggade Elvis. 

Året 1962 ändrade mycket. Under ”Kubakrisen” förstod vi hur nära ett förödande kärnvapenkrig vi var och Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, som avslöjade hur farliga miljögifter som DDT m.fl. är för världens jordbruk och djurliv, blev en väckarklocka för ett nytt miljötänk. Då förstod många av oss att det snabbt växande industrisamhället också var ett hot mot mänsklighten och planeten.

Numera är framtidstron ofta ersatt av dystopi och undergångsstämning. Mörka krafter tar över i land efter land. Man vill ha ”starka ledare” och demokratin ifrågasätts och manipuleras. Vi ser girighet, överbefolkning, militärism, groteskt växande storstäder och utarmning av planeten. Miljöhotet ligger som en tungt mörkt moln över oss. Medan glaciärerna smälter tror allt färre på några få välbetalda miljöforskare som påstår att vi kan leva vidare som vanligt och som säger att uppvärmingen av planeten inte orsakas av oss.

Men det handlar bara till mindre del om för stora koldioxidutsläpp. Det som oroar mest är att vi tar vår överkonsumtion för självklar. Också jag är en del av det. Jag ser David Attenburoughs ”A Life on our Planet” och USA-dokumentären ”The Planet of the Humans” https://www.youtube.com/watch?v=Zk11vI-7czE Det räcker att se sista kvarten av den. Slutsatsen i filmen är att det är vi människor, ledda av en hungrig råkapitalism, som är det verkliga hotet mot planeten Jorden. Vi måste lära oss att ”less is more” och ändra livsstil. Om vi tror att ständigt ökad konsumtion skall göra oss lyckligare och skapa en bättre värld är vi inne på ett spår som leder till planetens undergång. Ett gigantiskt chicken race där vi alla blir förlorare. 

Min ungdomstids blåögda framtidstro finns inte längre. Calypson har tystnat och ersatts av dyster apocalypso. Lätt att bli deppig och resignerad. Men ändå. Ryck upp dig Janne och försök att leva som du lär! Hoppet finns trots allt. Jag tycker mig höra några spröda toner i dur klinga någonstans ifrån. Jag lyssnar och känner mig lite bättre till mods.  https://www.youtube.com/watch?v=64R2MYUt394

Tankspridd, glömsk och disträ

Härom dagen var jag på kyrkbröllop. Jag hämtade en vän som också skulle dit och parkerade bilen utanför kyrkan. Jag satte på mig kavajen, låste bilen och vi gick in. Efter en stund kom brudparet i mittgången och jag tänkte ta ett foto, men jag hittade inte mobilen. Den glömde jag nog i bilen, tänkte jag och kollade där efter vigselakten. Men den fanns inte! Jag sa till kompisen att jag kanske glömt att ta med den hemifrån. ”Har du kollat på biltaket? ” frågade han skämtsamt. Det sa klick. Jag gick genast ut - och där låg mobilen plus ett par solglasögon!

Under låg- och mellanstadiet kallades jag ”professorn” eftersom jag ansågs tankspridd. Och så har det fortsatt. Ingen kallar mig professor numera - för det är jag ju inte - men disträ är jag då och då. Ofta säger vissa. Men jag är nog inte så ensam om vardags-glömskan: Var är nycklarna, var är mobilen, kom jag ihåg att låsa ytterdörren, var är läsglasögonen, stängde jag av spisen, var har jag gjort av bankkortet...? Och så vidare. Disträ är kanske ett konstigt ord för många. Här några synonymer: Förströdd, tankspridd, frånvarande, distraherad, okoncentrerad, glömsk, absent, ofokuserad.

Här en liten ”meritlista” i urval: 

Jag har glömt mobilen på biltaket fler gånger. En gång ringde en vänlig människa till min särbo och berättade att han hittat min mobil på en trottoarkant. En annan gång efter en begravning i Göteborg hade jag lagt den på biltaket när jag bytte till vardagskläder. Någonstans mellan Kungsbacka och Varberg kom jag på var jag glömt mobilen. Den låg inte kvar på taket... Hemnycklarna har jag utan att märka det tappat på marken ett par gånger när jag dragit upp bilnyckeln ur byxfickan. Båda gångerna hade någon lagt nycklarna på synlig plats i närheten. (Numera har jag kopplat ihop dem med bilnyckeln).

Det har hänt ett par gånger att jag i samband med bastubad lagt mina värdesaker i ett förvaringsskåp och satt hänglåset på ett annat. Första gången jag öppnade ett tomt skåp var jag övertygad att någon snott mina grejer. Men alla gånger har de legat kvar i det olåsta skåpet intill! Jag har förlagt eller tappat två vigselringar. Pinsamt! Och minst två Leatherman (Multiverktyg att hänga i svångremmen). Betalkort har jag glömt i parkeringsautomater och i betalautomat i livsmedelsaffären. Jag har satt båda strumporna på en fot och sedan letat länge efter den saknade strumpan. (Oj vad mina medresenärer skrattade). 

Ett par kameror och någon mobil har jag genom åren tappat i sjön eller förlagt. Minns särskilt när jag glömde en systemkamera på tåget i Cinque Terre i Italien. Jag kom på det precis när tåget lämnade stationen. Den återfanns aldrig, många resebilder gick förlorade. Idag berättade dottern att hon och yngste sonen hade skrattat tillsammans när de mindes hur jag gjorde frukostmacka till någon av dem, frågade vad de ville ha för pålägg, och käkade tankspridd upp den själv! Barnen säger att det hände flera gånger. Antagligen sant. Men att vara disträ är nog inte en åldersfråga. Jag brukar säga att jag har varit såhär sedan barnsben. Och det har inte varit ett stort handikapp i livet. Jag tänker på för många saker samtidigt och tappar lätt bort en av trådarna när jag fastnat i en annan. 

Var la jag glasögonen?

Kanske är det genetiskt. Min ena syrra har nog rekordet. Vi hade varit på släktens sommarhus i Blekinge några dagar och skulle köra hem till Lund och Malmö, men hon kunde inte hitta sin bilnyckel. Hon letade i alla väskor och fickor, och kring och under den ganska gamla bilen. Jag hjälpte till att leta. Ingen nyckel. Det blev så att hon lånade en bil av en granne och körde till Malmö och hämtade reservnyckeln. När hon kom tillbaks efter flera timmar och skulle låsa upp bilen... fann hon att nyckeln satt i bilens dörrlås! Ridå. Kanske bör vi båda gå med i TRF, de Tankspriddas Riksförbund.

"Mina fritidshus"

När jag kör bil, åker tåg eller båt i Sverige ser jag att det finns många fritidshus i vårt land. Från enkla sportstugor och små torp till sommarpalats och allt där emellan. ”Fritidshus” - kärt barn har många namn: Sommarnöje, sommarstuga, sommarhus, sommarställe, lantställe, semesterhus, stuga, torp, sportstuga, weekendhus... Sverige industrialiserades sent och det finns gott om plats här. Många gamla torp och bondgårdar har blivit sommarställen och nya sommarhus byggs överallt. Vi tycks älska att vara på landet. Särskilt på sommaren.

Sommaren är kort tycker många. Fem månader lång tycker jag: maj, juni, juli, augusti och september. Särskilt denna coronasommar har det varit skönt att ha tillgång till fritidshus. 

Men hur många svenskar har det? Jo, enligt Statistiska Centralbyrån fanns det 576.806 fritidshus i Sverige år 2016 (ca 680.000 år 2007 enligt Wikipedia!? Samma källa uppger att år 2002 hade 55% av Sveriges befolkning tillgång till ett fritidshus). Hur som helst. Det finns många fritidshus i vårt land! Själv har jag haft förmånen att tillbringa mycket tid varje år sedan späd ålder på sådana. 

Bryggan på "Grönviken 1948"

Första tiden i livet, upp till 12 års ålder, var jag under somrarna på morfars och mormors ”Grönviken”. Det huset byggdes från början som sommarhus i sekelskiftesstil. Det ligger vid Marsviken nära Oxelösund. Mjölken hämtade jag och min kusin i kanna hos grannen, bonden Valle. Mormor plockade många sorters svamp i skogen intill. Gäddorna fångades mest av morfar som ”slantade” med ett långt delbart bambuspö. Utflykter gjordes i en liten träbåt till öarna i närheten. Där badade man och de vuxna kokade kaffet på primuskök och måsarna skrek. Minnen som alltid finns kvar. Nostalgi!

Blekingehuset 1960

Min far köpte ett hus av en fiskare på en ö i Blekinge 1955, efter att familjen flyttat till Malmö från Stockholm. Det stället finns kvar i vår ägo och används flitigt av mig, mina två systrar och våra barn och barnbarn. Båtar, bad, samvaro, utflykter och äventyr! Det finns över trettio hus på ön. När jag var grabb bodde det fiskare i de flesta av husen. Idag är alla utom ett sommarställen. Nästan alla med kommunalt vatten och avlopp. Så fort har samhället förändrats. För mig har det fritidshuset nog blivit den plats i tillvaron där jag känner mig som mest hemma.

Det finns fler fritidshus som är och har varit viktiga i mitt liv. En dansk vän köpte ett torp vid jungfruliga Bräkneån när vi för länge sedan båda jobbade i Karlskrona. Egen brunn, utedass, vedspis, gasol-spis och -kylskåp. Numera är stället kompletterat med Attefallhus och soldriven 12-volts-anläggning till belysnig. Men ingen TV! Där har jag, och också min dåvarande sambo/fru och barnen, tillbringat många sköna dagar och veckor i vacker, fridfull natur. 

En gammal vän från gymnasietiden som jag träffat alla år sedan dess, har ett fritidshus på en ö innanför Marstrand i Bohuslän. Från början en enkel sommarstuga i ett område med flera liknande ”sportstugor” från 1950-talet. Efter hand har de byggts ut och moderniserats. Där har vi träffats många gånger genom åren och snickrat, snackat och druckit vin. Senast för bara några veckor sedan. (Se första bilden)

I början av tvåtusentalet tillbringade jag flera somrar med dåvarande särbo i ett sommarhus i det lilla idylliska fd fiskeläget Gislövshammar på Österlen. Ett fantastiskt släktställe med utsikt över hav och vida strandängar. Klipporna nära hamnen med runda hål efter kvarnstenstäkt var perfekta bad- och solaställen. Tiden går, men minnena finns kvar. Eller består heter det visst.

Till sist den stora fd bondgården på en höjd vid sjön Vindommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Där har jag varit mycket de senaste tio åren med min ”fjärrbo” som har hyrt stället i 35 år tillsammans med två andra familjer i olika konstellationer. Huset ligger i en mycket vacker trakt med skogar, berg, sjöar, ängar, åkrar och djur. Här upplever jag både fin samvaro och lantlig stilla ro. 

Det är väl det som är meningen med sådana platser? Jag är nog priviligierad som har fått vara med på så många härliga sommarställen genom åren. Tack för det!

Om ingenting

Om ingenting händer – står tiden stilla då? Om det inte blev någonting av planerna man en gång hade – var det då meningslöst att en gång ha haft dem? Varför gjorde jag ingenting den där gången då jag kunde ha gjort någonting? Är någonting alltid bättre än ingenting? Är någon bättre än ingen? Tala är silver, tiga är guld säger ordspråket. Varför är det guld att tiga? Varför längtar vi ibland efter tystnad? Tystnad, tomhet, ingenting – inte ens ett litet pling...

Tomhetens kärna är tystnad, ensamhet och sysslolöshet. Om jag har fattat rätt finns det i de flesta religioner en strävan efter att nå insikt om tillvarons innersta väsen. Ett sätt att nå dit är att ensam meditera tyst och stilla. Jag tänker på indiska gurus, kristna pelarhelgon, mediterande muslimer och människors självvalda tystnad i ett kloster eller ashram (sanskrit som betyder ”ledig från arbete”, a=från, shram=arbete), i en vrå där hemma eller ute i Moder Natur.

De flesta av oss omges av ljud och buller och söker sällan ensamhet. Tvärtom vill vi gärna ha ljud och människor omkring oss. Vi är flockvarelser. Vi vill ha någonting och är rädda för ingenting. Tystnad i ensamhet kan vara skrämmande och hotfull. Demonerna kan vakna! Själv är jag nog motsägelsefull. Inte så sällan säger jag ett och gör ett annat. I mitt liv har den där tomheten varit både deprimerande och rofull. 

Med stigande ålder har de flesta mer egen tid. För mig känns det naturligt att sakta in och vila i tystnad, i ingenting, då och då. Det kan vara skönt att låta tiden stå stilla och låta medvetandet i tysthet glida iväg till okända nejder. Och skönt att sedan komma tillbaks till ljuden och människorna omkring mig. 

Men mitt golvur har stannat tiden och vilar i evig tystnad:

Jag har ett gammalt golvur / som visar rätt två gånger varje dygn / Däremellan står tiden stilla 

Uret har slutat att ticka / Kanske av hänsyn till mig / som är känslig för ljud / eller för att jag skall glömma / att tiden till sist tar slut 

Jag tittar på klockan som en gång / fanns i morfars och mormors hem / och senare hos mina föräldrar / Då både tickade och klämtade den / och signalerade tidens flykt / med pling och stora visare 

Nu tittar den stum på mig / där jag sitter vid datorn / för att försöka skriva något / om det stora tidsmysteriet 

Den har små platta fötter som aldrig / rört sig utanför rummen där den stått / och ett litet runt fönster som / en genomskinlig navel på magen 

Det känns som klockan tittar på mig / Kanske är den ledsen för att / jag har tagit bort tyngerna som / drev urmaskineriet där inne 

Eller tacksam över att till sist / få vara alldeles tyst och stilla / och slippa visa tidens gång

Allt går så fort

Diskbänkfilosofens vardagsfunderingar fortsätter: Dagarna går fortare ju äldre man blir, säger många. Det stämmer kanske. Upprepningarna blir fler och överraskningarna allt färre. Och livstiden allt knappare. Livet. Ja, Livet är ett ögonblick mellan två evigheter. (Som Björn Olsen skriver i sin bok Pandemia: ”Jag förstod att livet är en gåva som är här och nu, en glimt mellan två oändligheter.”)

Hinner man göra mer om allt går fortare? Både ja och nej. Om vi tar resandet som symbol för livet, blir ofta färden något man vill klara av så snabbt som möjligt. Den blir bortkastad tid. Man vill nå målen och själva resandet är något man får stå ut med. Det gäller särskilt när man flyger. Hur det är i supersnabbtågen vet jag inte.

Bilarna får starkare motorer och går allt fortare. Ofta undrar jag varför så många av oss har så bråttom bakom ratten. Ibland frågar jag mig själv det också, när jag lockas att öka farten, fast jag egentligen vill ta det lugnt! Snabbtågen väntar på genombrott här, men ilar redan supersnabbt i Frankrike, Spanien, Japan och Kina m.fl. länder. Tror knappast man hinner njuta av landskapet i dem. Jag har inget emot gammal snälltågsfart. Flygplanen ställer tidsbegreppet på ända. Särskilt när man nästan i ljudets hastighet flyger västerut och tiden krymper. Jag skulle gärna åka båt över Atlanten. 

På långfärdsskridskor

Ja, som sagt, att det skall gå fort gäller inte bara resandet. Snabbresandet blir mer som ett tidens tecken. I vår tid verkar vi vara stressade i jakten på att hinna uppleva så mycket som möjligt. Kanske ligger det i vår natur. Ständigt nya mål och nya upplevelser, men sällan är vi riktigt nöjda. 

Vi sjunger inte ofta långsamhetens lov. Men om du kör av motorvägen eller huvudleden och väljer mindre vägar kommer du att uppleva trakten och landskapet annorlunda och mer. Oftast bättre. Det har jag praktiserat både utomlands och hemma. Den sakta färden blir mer upplevelserik. Detsamma gäller nog om man saktar ner farten på livsresan. Då hinner man se, uppleva, observera, förstå och tänka efter mer. Paradoxalt nog blir den långsamma resan mer innehållsrik än den snabba färden mot ständigt nya mål i en förvirrande tid fylld av alltför många valmöjligheter.

Vandrare på Knivsåsen Foto H. Sandström

Okej. Jag sätter mig på cykeln och trampar på mot havet. Det målet är viktigt! Men på väg dit ser jag de olika åkrarna, blommorna, djuren och träden som jag bara swischar förbi om jag tar bilen. Jag hör landskapets ljud, känner lukterna och känner vinden. Och kroppen får välbehövlig motion. Ganska många verkar ha insett det fina med den sortens långsamhet. Det gäller också en stilla seglats, en långfärdsskridskotur, att paddla kajak eller att vandra. Gärna tillsammans. För att inte tala om att bada bastu. Det är nästan meditation. 

Bastubadarpaus

Ja, meditation och olika former av yoga har också tagit fart i våra samhällen. Det är som att vi undermedvetet anar att det i tystnaden och stillheten finns något vi saknar i vår snabba, bullriga tid. Att den långsamma resan inte är tråkig, utan kan berika våra liv. Karin Boye skriver: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är resan värd.”. Och den nyandliga gurun och livsfilosofen Eckart Tolle säger: ”Resan är viktigare än målet”. Och jag tror inte att de menar att färden skall gå så fort som möjligt!