Den innersta kretsen

Pandemin påminner om att livet är kort, skört och svårt... men också härligt. Höstens mörka vingar sänker sig över oss som trodde att den här smittan skulle vara över efter sommaren. Eftersom vi uppmanas att hålla oss hemma så mycket som möjligt känns det bra att tända stearinljusen och slå på TVn. Eller att fara ut på internet och på sociala medier, se filmer och att fixa med foton, bilder och texter. Den mörka tiden inbjuder också till bokläsning och  eftertanke. 

Som sjuttioplusare sluter man sig och träffar bara sin innersta krets. Dottern har bott hos mig i fyra månader. Hon är sjuk och har flyttat hem efter tjugo år i USA. Snart kommer hennes man också hit, och då flyttar de till eget boende i närheten. Då bor jag ensam igen. Men jag kommer att träffa dem ofta och fortsätta att se mina söner och deras familjer. Mina två systrar tillhör också den närmaste kretsen där man kan hälsa varandra med en gammeldags kram. Och det finns en kär vän en bra bit iväg som jag åker bil eller tåg till. Hon träffar mycket folk och är kanske en smittorisk. Jag tar dessa risker fastän jag på grund av min ålder tillhör en grupp som inte bör smittas. 

Jag håller avstånd hyfsat bra och tvättar och spritar händerna ofta, men jag använder nästan aldrig munskydd. Jag träffar några få vänner, oftast på promenader i naturen. Jag handlar i livsmedelsaffär men väljer tider då det är lite folk där. Jag går också till andra affärer ibland. Då och då fikar jag på café men sitter med avstånd till andra. Vid några få tillfällen har jag med samma ”regler” varit på restaurang och jag har varit på bio någon enstaka gång. Utan kö och med säkerhetsavstånd. Jag lever kanske inte riktigt så försiktigt som jag borde, men jag gör vad jag tycker är en rimlig avvägning.

Jag saknar omfamnings-hälsningarna och är ganska trött på armbågshälsningar och luftkramar. Jag har nästan helt avstått från baden och samvaron i den offentliga bastun. Det saknar jag mycket. (På bilderna här intill: Sista bastusamlingen före pandemin och Corona-midsommar) Pandemin gör att man ser tydligare vilka som tillhör ens innersta krets. Vilka som står en nära och vilka man uppriktigt saknar bland dem man inte kan träffa. Men det finns också tid för stillhet och omvärdering av vad som är viktigt i livet. 

Det finns mycket att oroa sig för. Covid 19 härjar och klimatet skenar. Krig och stora orättvisor består. Visst, världen kommer att gå under någon gång, men mitt liv finns här och nu. Jag kan tyvärr inte göra så mycket åt människo-miljardernas öde på planeten Jorden. Inte mer än att försöka leva som jag lär. Och det är inte lätt. Men tack för barnen och deras familjer, systrarna och de närmaste vännerna! Tack för att jag har en innersta krets att tala och vara med i coronans märkliga tid.

Ensam med vågorna