I min tidiga ungdom hade man framtidstro. Visserligen fanns kalla kriget och kärnvapenhotet, men också tillväxt och goda konjunkturer. Sverige blomstrade och man trodde på folkhemmet, demokratin och en allt bättre framtid. Under denna tid, andra halvan av 1950-talet, hördes ofta glad calypsosång. Mina föräldrar hade ett par skivor med Nina & Fredrik, ett danskt par som sjöng glada och positiva sånger i Harry Belafontes anda. https://www.youtube.com/watch?v=fg1sx-5JbOY Det fanns något troskyldigt och vänligt i dem och deras fake-karibiskia sång. För mig är den musiken typisk för ett brett spår i dåtidens naivt optimistiska tidsanda.
Bilar från USA med V8-motorer och mycket krom, så kallade Dollargrin, och rykande fabriksskorstenar signalerade välstånd och framtidstro. Den framväxande rockmusiken var ett underhållande och ofarligt inslag. Själv skuffade jag som ”dixie” ibland runt på dansgolvet till trivsam tradjazz, medan ”knuttarna” diggade Elvis.
Året 1962 ändrade mycket. Under ”Kubakrisen” förstod vi hur nära ett förödande kärnvapenkrig vi var och Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, som avslöjade hur farliga miljögifter som DDT m.fl. är för världens jordbruk och djurliv, blev en väckarklocka för ett nytt miljötänk. Då förstod många av oss att det snabbt växande industrisamhället också var ett hot mot mänsklighten och planeten.
Numera är framtidstron ofta ersatt av dystopi och undergångsstämning. Mörka krafter tar över i land efter land. Man vill ha ”starka ledare” och demokratin ifrågasätts och manipuleras. Vi ser girighet, överbefolkning, militärism, groteskt växande storstäder och utarmning av planeten. Miljöhotet ligger som en tungt mörkt moln över oss. Medan glaciärerna smälter tror allt färre på några få välbetalda miljöforskare som påstår att vi kan leva vidare som vanligt och som säger att uppvärmingen av planeten inte orsakas av oss.
Men det handlar bara till mindre del om för stora koldioxidutsläpp. Det som oroar mest är att vi tar vår överkonsumtion för självklar. Också jag är en del av det. Jag ser David Attenburoughs ”A Life on our Planet” och USA-dokumentären ”The Planet of the Humans” https://www.youtube.com/watch?v=Zk11vI-7czE Det räcker att se sista kvarten av den. Slutsatsen i filmen är att det är vi människor, ledda av en hungrig råkapitalism, som är det verkliga hotet mot planeten Jorden. Vi måste lära oss att ”less is more” och ändra livsstil. Om vi tror att ständigt ökad konsumtion skall göra oss lyckligare och skapa en bättre värld är vi inne på ett spår som leder till planetens undergång. Ett gigantiskt chicken race där vi alla blir förlorare.
Min ungdomstids blåögda framtidstro finns inte längre. Calypson har tystnat och ersatts av dyster apocalypso. Lätt att bli deppig och resignerad. Men ändå. Ryck upp dig Janne och försök att leva som du lär! Hoppet finns trots allt. Jag tycker mig höra några spröda toner i dur klinga någonstans ifrån. Jag lyssnar och känner mig lite bättre till mods. https://www.youtube.com/watch?v=64R2MYUt394
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar