Härom dagen var jag på kyrkbröllop. Jag hämtade en vän som också skulle dit och parkerade bilen utanför kyrkan. Jag satte på mig kavajen, låste bilen och vi gick in. Efter en stund kom brudparet i mittgången och jag tänkte ta ett foto, men jag hittade inte mobilen. Den glömde jag nog i bilen, tänkte jag och kollade där efter vigselakten. Men den fanns inte! Jag sa till kompisen att jag kanske glömt att ta med den hemifrån. ”Har du kollat på biltaket? ” frågade han skämtsamt. Det sa klick. Jag gick genast ut - och där låg mobilen plus ett par solglasögon!
Under låg- och mellanstadiet kallades jag ”professorn” eftersom jag ansågs tankspridd. Och så har det fortsatt. Ingen kallar mig professor numera - för det är jag ju inte - men disträ är jag då och då. Ofta säger vissa. Men jag är nog inte så ensam om vardags-glömskan: Var är nycklarna, var är mobilen, kom jag ihåg att låsa ytterdörren, var är läsglasögonen, stängde jag av spisen, var har jag gjort av bankkortet...? Och så vidare. Disträ är kanske ett konstigt ord för många. Här några synonymer: Förströdd, tankspridd, frånvarande, distraherad, okoncentrerad, glömsk, absent, ofokuserad.
Jag har glömt mobilen på biltaket fler gånger. En gång ringde en vänlig människa till min särbo och berättade att han hittat min mobil på en trottoarkant. En annan gång efter en begravning i Göteborg hade jag lagt den på biltaket när jag bytte till vardagskläder. Någonstans mellan Kungsbacka och Varberg kom jag på var jag glömt mobilen. Den låg inte kvar på taket... Hemnycklarna har jag utan att märka det tappat på marken ett par gånger när jag dragit upp bilnyckeln ur byxfickan. Båda gångerna hade någon lagt nycklarna på synlig plats i närheten. (Numera har jag kopplat ihop dem med bilnyckeln).
Det har hänt ett par gånger att jag i samband med bastubad lagt mina värdesaker i ett förvaringsskåp och satt hänglåset på ett annat. Första gången jag öppnade ett tomt skåp var jag övertygad att någon snott mina grejer. Men alla gånger har de legat kvar i det olåsta skåpet intill! Jag har förlagt eller tappat två vigselringar. Pinsamt! Och minst två Leatherman (Multiverktyg att hänga i svångremmen). Betalkort har jag glömt i parkeringsautomater och i betalautomat i livsmedelsaffären. Jag har satt båda strumporna på en fot och sedan letat länge efter den saknade strumpan. (Oj vad mina medresenärer skrattade).
Ett par kameror och någon mobil har jag genom åren tappat i sjön eller förlagt. Minns särskilt när jag glömde en systemkamera på tåget i Cinque Terre i Italien. Jag kom på det precis när tåget lämnade stationen. Den återfanns aldrig, många resebilder gick förlorade. Idag berättade dottern att hon och yngste sonen hade skrattat tillsammans när de mindes hur jag gjorde frukostmacka till någon av dem, frågade vad de ville ha för pålägg, och käkade tankspridd upp den själv! Barnen säger att det hände flera gånger. Antagligen sant. Men att vara disträ är nog inte en åldersfråga. Jag brukar säga att jag har varit såhär sedan barnsben. Och det har inte varit ett stort handikapp i livet. Jag tänker på för många saker samtidigt och tappar lätt bort en av trådarna när jag fastnat i en annan.
 |
| Var la jag glasögonen? |
Kanske är det genetiskt. Min ena syrra har nog rekordet. Vi hade varit på släktens sommarhus i Blekinge några dagar och skulle köra hem till Lund och Malmö, men hon kunde inte hitta sin bilnyckel. Hon letade i alla väskor och fickor, och kring och under den ganska gamla bilen. Jag hjälpte till att leta. Ingen nyckel. Det blev så att hon lånade en bil av en granne och körde till Malmö och hämtade reservnyckeln. När hon kom tillbaks efter flera timmar och skulle låsa upp bilen... fann hon att nyckeln satt i bilens dörrlås! Ridå. Kanske bör vi båda gå med i TRF, de Tankspriddas Riksförbund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar