Allt går så fort

Diskbänkfilosofens vardagsfunderingar fortsätter: Dagarna går fortare ju äldre man blir, säger många. Det stämmer kanske. Upprepningarna blir fler och överraskningarna allt färre. Och livstiden allt knappare. Livet. Ja, Livet är ett ögonblick mellan två evigheter. (Som Björn Olsen skriver i sin bok Pandemia: ”Jag förstod att livet är en gåva som är här och nu, en glimt mellan två oändligheter.”)

Hinner man göra mer om allt går fortare? Både ja och nej. Om vi tar resandet som symbol för livet, blir ofta färden något man vill klara av så snabbt som möjligt. Den blir bortkastad tid. Man vill nå målen och själva resandet är något man får stå ut med. Det gäller särskilt när man flyger. Hur det är i supersnabbtågen vet jag inte.

Bilarna får starkare motorer och går allt fortare. Ofta undrar jag varför så många av oss har så bråttom bakom ratten. Ibland frågar jag mig själv det också, när jag lockas att öka farten, fast jag egentligen vill ta det lugnt! Snabbtågen väntar på genombrott här, men ilar redan supersnabbt i Frankrike, Spanien, Japan och Kina m.fl. länder. Tror knappast man hinner njuta av landskapet i dem. Jag har inget emot gammal snälltågsfart. Flygplanen ställer tidsbegreppet på ända. Särskilt när man nästan i ljudets hastighet flyger västerut och tiden krymper. Jag skulle gärna åka båt över Atlanten. 

På långfärdsskridskor

Ja, som sagt, att det skall gå fort gäller inte bara resandet. Snabbresandet blir mer som ett tidens tecken. I vår tid verkar vi vara stressade i jakten på att hinna uppleva så mycket som möjligt. Kanske ligger det i vår natur. Ständigt nya mål och nya upplevelser, men sällan är vi riktigt nöjda. 

Vi sjunger inte ofta långsamhetens lov. Men om du kör av motorvägen eller huvudleden och väljer mindre vägar kommer du att uppleva trakten och landskapet annorlunda och mer. Oftast bättre. Det har jag praktiserat både utomlands och hemma. Den sakta färden blir mer upplevelserik. Detsamma gäller nog om man saktar ner farten på livsresan. Då hinner man se, uppleva, observera, förstå och tänka efter mer. Paradoxalt nog blir den långsamma resan mer innehållsrik än den snabba färden mot ständigt nya mål i en förvirrande tid fylld av alltför många valmöjligheter.

Vandrare på Knivsåsen Foto H. Sandström

Okej. Jag sätter mig på cykeln och trampar på mot havet. Det målet är viktigt! Men på väg dit ser jag de olika åkrarna, blommorna, djuren och träden som jag bara swischar förbi om jag tar bilen. Jag hör landskapets ljud, känner lukterna och känner vinden. Och kroppen får välbehövlig motion. Ganska många verkar ha insett det fina med den sortens långsamhet. Det gäller också en stilla seglats, en långfärdsskridskotur, att paddla kajak eller att vandra. Gärna tillsammans. För att inte tala om att bada bastu. Det är nästan meditation. 

Bastubadarpaus

Ja, meditation och olika former av yoga har också tagit fart i våra samhällen. Det är som att vi undermedvetet anar att det i tystnaden och stillheten finns något vi saknar i vår snabba, bullriga tid. Att den långsamma resan inte är tråkig, utan kan berika våra liv. Karin Boye skriver: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är resan värd.”. Och den nyandliga gurun och livsfilosofen Eckart Tolle säger: ”Resan är viktigare än målet”. Och jag tror inte att de menar att färden skall gå så fort som möjligt!