Samtal vid mellandagsbordet

Jag hamnade i mellandagarna hos min dams trevliga släktingar. Äldre och ungdomar i skön blandning. Vi hade käkat och druckit en del när en lätt förvirrad och en för vår tid ganska typisk bordsdiskussion startade:

- Människor som förr var glada o positiva har blivit surare och aggressivare, tyckte värden med bestämdhet. - Det politiska klimatet och den stora invandringen är nog orsak till det, säger han vidare. - Och brottsligheten bara ökar och blir dessutom allt råare, hävdar en annan. 
 
-Ja, om bara alla följde den lag och ordning som gäller i Sverige, skulle allt vara gott! - Jo, men polisen har inte resurser att få tag i dem som bryter mot lagen, och när så få straffas kan brottsligheten fortsätta. - I Stalins Sovjet, DDR och Nazityskland såg man till att medborgarna följde den lag och ordning som gällde där! Men är det sådan ”lag och ordning” vi vill ha!? - Nej, det är inte givet att lag och ordning i sig är ”god”! - Hur definierar man förresten Godhet?

- Sverige är både det bästa och det extremaste landet! Jämlikhet mellan könen, förbud mot barnaga, käkar surströmming, sorterar sopor, bra välfärd genom högt skattetryck. Och här tar man av sig skorna innan man går in i hus eller lägenhet! - Religionerna är ett gissel! - Ja, om religiösa dogmer och prästerskap styr statsmakten. Annars är det väl upp till var och en att tro vad den vill. - I Kina t.ex. råder religionsfrihet så länge religionerna inte på något sätt lägger sig i politiken. Och i det Osmanska riket fick medborgarna också ha vilken religion de ville, bara de skötte sig och betalade skatt.  - Jaha. Är det kinesisk diktatur vi vill ha?!

- Facket är korrumperat och mest intresserat av att få in avgifter så att de fackanställda får bra löner! Se´n förhandlar man för syns skull och låtsas som man får bra avtal. Säger en besviken if-metallare som varit skyddsombud. Någon annan med andra erfarenheter försvarar fackföreningsrörelsen och Saltsjöbadsandan.

Och så vidare. - - - Det är många engagerade röster, men en del tystnar. Jag också. Några lämnar bordet. Det splittrade samtalet dör så småningom ut. Kanske hann man med att ta upp #metoo också. Jag tänker att det liknar en het ordväxling på sociala medier. Bara med den skillnaden att vi inte är oförskämda. För vi känner ju varandra.

Jag bor inte ofta på hotell. Dagarna efter jul gjorde jag det eftersom de jag besökte inte hade sovplatser för alla hemma hos sig. Jag bodde på ett hotell tillhörande en av Sveriges största hotellkedjor. På morgonen gick jag till frukostrummet och möttes av en jättelik buffé. Man orkar bara äta en bråkdel av det här, tänker jag och plockar åt mig för mycket. Frukostmatsalen är stor och välfylld. Människorna är fokuserade på ätandet. Bara ett tyst mummel hörs. Inga diskussioner här inte!

Att döstäda

”Du kan ingenting ta med dig när du dör”... Insikten om att jag borde göra mig av med mycket onödigt i hemmet stärks ytterligare efter att nära anhöriga avlidit de senaste åren. Ofta är man för trött och orkeslös den sista tiden, eller man kanske dör plötsligt och oväntat. Därför är det bra om man gett bort och slängt det man inte behöver och inte vill ha medan man fortfarande är pigg. Och det där bör man göra flera gånger under livet. För min del har det funkat i samband med flytt, men nu har jag bott länge på samma ställe.

Ja, jag borde börja döstäda. Det inser jag när jag kikar i klädkammare, garderober, lådor och förrådsutrymmen. Där finns så mycket jag aldrig använder och sådant som jag tänkt lämna till Röda korset, Stadsmissionen, Emmaus, Erikshjälpen, Myrorna eller liknande välgörenhetsorganisationer. Ännu har det inte blivit gjort. Det är också till sist ett ansvar inför de efterlevande att man inte lämnar all röjning till dem.

Men vad skall man spara och vad skall man behålla? Vad tänkte mina föräldrar att vi barn skulle ta över? Far och mor hade en del arvegods från sina föräldrar och ännu äldre generationer. Stora guldinramade tavlan, tunga barockskåpet, kristallkronan, moraklockan, silverbesticken, krönta kopparmåtten, gamla familjebibeln och Strindbergs samlade verk? Med mera. Vi syskon och våra barn kom väl överens och en del saker hamnade i våra hem, men det blev mycket kvar till auktionsfirma och återvinning. 

I döstädandet ingår nog också att skriva något slags testamente. Jag är i den ålder då jag borde ha skrivit ett sådant. Att skjuta upp är mänskligt men inte alltid så bra. (http://sandis013.blogspot.se/2014/07/att-prokastinera.html) Efter min mors död hittade vi en lista som farfar gjort på sin tid, där han i minsta detalj skrivit vad var och en av arvingarna skulle få. Det är inte ett sånt testamente jag menar. Det räcker med några enkla riktlinjer och önskemål. Man kan också tala om hur man skulle vilja ha sin begravning (om man vill ha en sådan). Kyrklig, borgerlig, i särskild lokal eller kanske hemma? Och vilken musik och vilka ritualer man önskar och hur och var ens lekamen skall försvinna in i evigheten. Det blir lättare så för de efterlevande.

Kanske inte så dökul att läsa om sådant här (haha), men man behöver inte ta det så högtidligt. Jag skriver nog om detta mest för att lura mig själv att äntligen rensa ut massa överskottsgrejor i mina gömmor. Och jag tror att många känner igen sig i detta. Kanske inte bara vi som uppnått lätt övermogen ålder.

Trädens värde

Vresbokar i Trollskogen

 

Yngste sonen är sedan några år trädgårdsanläggare och han har uppmärksammat mig på trädens värde ur många synvinklar: Ekonomiskt, kulturellt, estetiskt och miljömässigt. Läser att en man på västkusten stämt sin granne på en halv miljon för att denne fällt flera stora träd som stod på tomtgränsen. Han slog ihop alla fyra vinklarna och satte ett pris på det! På Gotland fällde en man fyra tallar som stod på grannens mark. I hovrätten dömdes han villkorligt för grov skadegörelse plus 185.000 kr i skadestånd. HD ändrade domen till skadegörelse av normalgraden, 80 dagsböter och 33.300 kr till grannen...

Tydligen är det inte lätt att värdera träd. Sonen säger att en ganska liten vuxen lind kostar ca 10.000 kr på plantskolan och att en fullvuxen stor hästkastanj representerar ett värde uppåt 250.000 kr! Jag läser på nätet om ett sätt att värdera urbana träd. Det heter Alnarpsmodellen och bygger på ett beräknat värde för ett nedtaget eller skadat träd. Man undersöker om ett träd av denna storlek är möjligt att köpa från plantskolan och vilka planterings- och etableringskostnaderna för det aktuella trädet är. Men modellen har en brist i att den inte tar i hänsyn till mjuka värden i form av biologisk mångfald, estetik eller kulturellt värde.

Många av oss har ett eller flera träd nära hjärtat. Ett klätterträd, ett vårdträd, ett särskilt vackert träd eller kanske ett mystiskt krokväxt gammalt träd. Själv minns jag bardomens höga tallar på morfar och mormors Grönviken, den åldrande ”Sillgökaeken” på Tärnö och den tjockstammade oxeln vid bryggan på Ekö. Jag har fascinerats av Sequoiadendrom giganteum, ”Mammutträd”, i Alnarpsparken och i Botán för att inte tala om de jättelika redwoodträden i the Muir Wood norr om San Francisco. 

 

En vårgrönskande bokskog är som en katedral och i Trollskogen vid Torna Hällestad är vresbokarna verkligen trollska. De får mig att tänka på de vandrande träden i Sagan om Ringen. Varje sommar ser jag de ståtliga askarna på gården Bönemåla vid sjön Vindommen i norra Småland. De lär liksom övriga av sin art vara dödsdömda. Det gör mig orolig med tanke på att Yggdrasil, som världen vilar på enligt asatron, är en ask!

Alla träden tillsammans utgör ”Jordens lungor”. Särskilt viktig är skogarnas förmåga att ta upp och binda kol i stora mängder vilket bromsar klimatförändringarna. Vår planets skogar skövlas i en oroande takt. Jag läser i en WWF-text att varje år minskar världens skogstäcke med 7,3 miljoner hektar. Det motsvarar att en skogsyta motsvarande Sverige försvinner vart sjätte år! Till 96 procent sker den avskogningen i tropiska skogar. 

 

Old Tjikko

Man blir inte heller glad av svenska kalhyggen och nyplanteringar i raka led. Men den totala skogsarealen minskar i alla fall inte hos oss. Och jag blir nästan rörd när jag läser om Old Tjikko, en gran på Fulufjället i Dalarna, som lär vara världens äldsta träd. De äldsta delarna är enligt C14-datering 9.550 år gamla! Vidare ser jag med glädje hur man planterar nya träd i en delvis förstörd allé i närheten av där jag bor. 

Så leve de fjällnära skogarna, nationalparkerna, naturreservaten och städernas fina träd!

I Söderåsens nationalpark

Ingen skitsak!

Hör på SR1´s miljöprogram Klotet att hälften av Indiens befolkning saknar tillgång till toalett av något slag. Man uträttar i stället sina behov i naturen. Som kille är man van att då och då slå en drill i en buske, men detta är något helt annat. Cirka 2,5 miljarder människor på vår jord saknar tillgång till en ordentlig toalett! Varje dag beräknas 2000 barn dö i sjukdomar orsakade av smutsigt vatten och dålig sanitet. Bristen på riktiga toaletter leder till stora hygieniska problem och särskilt kvinnor blir mycket utsatta. Hörde bland annat om hur kvinnor i Indien går i grupp för att uträtta sina behov på järnvägsbankar för att undgå närgångna män.

Forskning om ny toaletteknik pågår. Microsoftgrundaren och miljardären Bill Gates har genom sin och frun Melindas stiftelse satsat 100 miljoner dollar till toalettforskning i en slags tävling. Kraven är att den nya toan inte får spolas med vatten, och inte behöver el eller avlopp. Den ska ta vara på näring och energi i avföringen och den får inte sprida sjukdomar eller föroreningar. Och den år inte kosta mer än 30 öre om dagen att sköta. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6808385

Indien, där hälften av befolkningen saknar tillgång till toalett, har ett ambitiöst projekt där man på kort tid skall försöka få fram toaletter till alla. En av vinnarna i Gates toatävling är den s.k. e-toaletten som redan finns i ett par tusen ex i Indien. Andra toaprojekt i tävlingen förvandlar bajs till biokol, spolar med sand eller med ultraljud. Ett projekt är en toalett där soldatflugelarver äter upp avföringen och sedan skördas för att bli föda till t.ex kycklingar. (Mmm, ”Bajskycklingar” i stället för Majskycklingar.) Man vill inte bygga in sig i ett sådant WC-system som vi är vana vid. Det kräver för mycket av bristvaran vatten och dyrbara vattenledningsnät och reningsverk.

Varje gång vi spolar går det åt ca 20 liter prima dricksvatten. Jag läser i Wikipedia att de första större vattenledningssystemen infördes i Sverige runt år 1900, men det var från början förbjudet att ansluta toaletter till det systemet och det dröjde till 1920-talet innan vattenklosetter blev vanliga. Först på 1970-talet sanerades de sista stadskvarteren i Sverige där det helt saknades vattenklosetter. 

 

WC har alltså inte funnits så länge. Jag minns min numera rivna första bostad i Lugnet i Malmö. Utedassen på bakgården fanns kvar när jag bodde där. Och i min barndoms somrar på landet hos mormor och morfar fanns bara utedass. Jag och kusinkompisen satt över varsitt hål och snackade medan vi uträttade våra behov. När jag kom till Blekingeskärgården i slutet av 50-talet fanns det bara torrdass. De små utedassen stod alla strategiskt placerade nära vattnet dit man då och då enkelt kunde skyffla avföringshögen. Mina föräldrar införde tunna vars innehåll grävdes ner, och så småningom skaffades en mulltoa som omvandlade skiten till gödning.

Gammalt Gotländskt kollektivdass

Den 19 november är det världstoalettdagen. Det för att uppmärksamma att en tredjedel av jordens befolkning lever utan toaletter och värdig hygien. Det borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till en ren toalett. Forskningen på nya icke vatten- och avloppsberoende toalettsystem är viktig. Det är alls inte någon skitsak!

Att åka tåg

Tågresandet i Sverige har fördubblats på tjugo år. Jag läser att SJ´s VD tycker att en snuttvis utbyggnad av höghastighetsbanor som tillåter en hastighet på bara 250 km/h är förkastligt. Han vill att man så så fort som möjligt bygger ut riktiga höghastighetsbanor i triangeln Stockholm–Göteborg–Malmö: ”Med 320 km/h på en äkta höghastighetsbana kommer en resa Stockholm–Göteborg att ta 2 timmar och Stockholm–Malmö 2,5 timmar. De korta restiderna medför både att resandet ökar kraftigt och en stor överflyttning från alla andra transportslag till tåg. Tåg blir det självklara valet. Att flyga Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö/Köpenhamn skulle man endast göra som en del av en längre flygresa.” Ja, det stämmer nog, men det blir dyrt att bygga banorna. Men kanske är det dags. De nuvarande är från 1800-talet!

Jag läser SJ tidning på snabbtåget söderut. Där intervjuas kändisar om sina bästa tågminnen. Vad har jag själv för minnen? Jo, jag minns hur jag i min barndom åkte tåg från Malmö till släkten i Stockholm. Tåget drogs av ett ånglok som luktade av stenkolsrök som svepte förbi utanför fönstren! En kypare i vit jacka gick genom tåget med en gonggong och ropade ut ”Första middagen serverad”. Folk gick till restaurangvagnen. Sedan följde ”andra middagen” och ”tredje middagen” också tror jag. Ett annat tidigt tågminne är när jag som liten påg åkte rälsbuss. På Gotland!

Minns också värnpliktsresorna till Karlskrona med tåg från Malmö som tog tid med byte i både Hässleholm och Kristianstad. Idag görs den resan snabbt och smidigt med Öresundståg direkt, efter att Blekingebanan elektrifierades för några år sedan. Och vidare minns jag en resa från Köpenhamn till Paris som ung konststuderande. (Jo, det var vanligt att man tog tåget till kontinentens storstäder på den tiden.) Tågmästaren satt berusad i baren och glömde att titta på våra biljetter medan den tyska natten susade förbi utanför tågets mörka fönster. Att åka malmbanan mellan Kiruna och Narvik var också en mycket minnesvärd resa.

Under dryga tre studieår i Umeå åkte jag ganska ofta hem till Skåne med nattåget som på den tiden körde den sträckan utan byte. Jag har jobbpendlat med tåg mellan Lund och Malmö i 30 år och jag har åkt tåg många gånger om året i snart 10 år till och från särbon i Linköping. Plus många tågresor till Göteborg och Stockholm och ibland ännu längre.

Då och då hör jag sura röster i min närhet som klagar på att resa med tåg är föråldrat och som påstår att tågen aldrig kommer i tid. Vid närmare granskning visar det sig att de klagande mycket sällan eller aldrig åker tåg själva! Jag har under mitt snart livslånga tågåkande haft mycket lite problem. Jag minns att jag fick ett uppehåll på några timmar i Hässleholm en gång och ett par gånger var pendeltåget till jobbet inställt på grund av växel- eller luftledningsproblem. Ja, och en del smärre förseningar. Men jag har faktiskt under mitt resandeliv haft mer trubbel med bilköer och stopp på motorväg!

Jag kör bil många mil om året. Oftast till platser dit det är svårt att ta sig med tåg.

Men jag tror på tåget och är för en modernisering och upprustning av järnvägsnätet. Hoppas jag hinner åka snabbtåg till huvudstaden på mindre än 2,5 timma innan jag har gått ur tiden! Men jag tar nog ett vanligt snälltåg hem igen. 

Om sådana finns kvar då...

Frid och frihet

Min erfarenhet säger att de flesta vill ha frid i sinnet och känna sig fria. Men det finns otaliga hinder på vägen: Jobb man inte trivs med, ensamhet, dåliga relationer, bristande självkännedom och dålig självkänsla är några. Liksom känslor av misslyckande och otillräcklighet och oro över klimatet och över tillståndet på vårt klot. Med mera.

Vi försöker lindra vår otillfredställelse och brist på harmoni. Ideellt arbete och välgörenhetsarbete av olika slag, engagemang i jobb och politik, intressanta hobbies, idrotts- och kulturintresse är saker som kan smörja välbefinnandet på flera sätt. Inte minst genom gemenskapen i grupper med samma intressen. Det gäller i hög grad även olika religiösa samfund och andliga rörelser. 

Men i vissa kretsar anses ”andligt sökande” vara det värsta man kan hålla på med. Det kallas flummigt, egoistiskt, världsfrånvänt och bortom all naturvetenskaplig logik och kunskap. Det sägs att vi i Sverige är ateistiska, kanske mest i världen. Men jag tror inte vi är så gudsförnekande som det påstås.

Att många kyrkor i vårt land är nästan tomma behöver inte betyda att svenskarna inte är intresserade av andliga frågor. Tvärtom. Olika former av yoga, kurser i mindfulness och i att nå insikt hos vishetslärare av olika slag är vanliga i vårt land. Och många mediterar eller går i terapi och hos psykologer för att få frid i sinnet. Mitt i det materiella välståndet eller överflödet är många trötta på konsumtionssamhället. Man söker något annat och alternativa livsstilar föds.

Vad är meningen med livet? Om inte förr så ställs de existentiella frågorna på sin spets när någon närstående dör. Lever människan vidare på något sätt efter sin fysiska kropps död? Kommer hon att möta de döda hon en gång älskade i livet? Har hennes liv här på jorden haft någon mening? Fanns hon till innan hon föddes? Även hårdnackade ateister kan svikta i de här frågorna inför kranka dödens blekhet. 

Jag tror att de flesta som har den inre frid och frihet vi längtar efter har gått igenom en lång process. De har nått en insikt och djupare förståelse av livet, döden, tillvaron och världen i en slags andlig resa som tagit lång tid. De har lugn, karisma och självklar säkerhet utan att vara självupptagna. De har stigit ur sina egon och är inriktade på att verka för världens och medmänniskornas bästa.

Ett mål att sträva efter!

Jag var en digital bortbyting

Instagramgrundaren Kevin Systrom

 

Jag känner mig befriad! Min kapade identitet är borta, finns inte längre, har försvunnit ut i cyberrymden. Tror och hoppas jag i alla fall...

För några år sedan hörde jag talas om Instagram. Inte så mycket snack där utan bara foton. Jag tyckte det lät intressant och startade upp ett konto via Facebook på något sätt. Innan jag riktigt fattade vad som hänt fick jag användarnamnet emyleeermei och bilder som jag var helt oskyldig till lades upp! Jag meddelade Instagram att mitt konto kapats. Minns inte riktigt vilket gensvar jag fick, men antagligen hände ingenting alls. Jag använde inte kontot och glömde nästan bort det.

Så i somras blev jag påmind. Jag var inne på Facebook någonstans och såg att förutom mitt konto där, fanns Instagramkontot emyleeermei på mig. Med flera följare dessutom. Då låg bara två bilder på kontot och skräpade: En närbild på en gullig vovve, och ett foto på en ganska alldaglig villa. Båda för mig totalt okända.

Det har gått några veckor sedan dess, men härom dagen bestämde jag mig för att döda Emyleeermei! Med mord i sinnet öppnade jag min dator. Efter en del klickande hittade jag via Instagrams support detta:

Så här tar du bort kontot för gott:

1. Gå till sidan Ta bort ditt konto. Om du inte är inloggad på Instagram på webben uppmanas du att logga in först. Du kan inte ta bort ditt konto från Instagram-appen.
2. Välj ett alternativ på rullgardinsmenyn bredvid Varför tar du bort kontot? och ange ditt lösenord på nytt. Alternativet för att radera kontot permanent visas enbart efter att du valt en anledning på menyn.
3. Klicka eller tryck på Ta bort mitt konto permanent.
   

Ja, det såg ju enkelt ut. Problemet var bara att jag ända sedan starten låtsats som om det där kontot inte fanns. Jag hade förträngt det och hade följaktligen också snabbt glömt bort lösenordet som jag angett när jag startade. Och för att ta bort kontot måste jag bekräfta med mitt lösenord, som alltså flöt runt i dimma på glömskans hav... Det var svårt att hitta ett sätt att byta det glömda. Projektet kändes som ett moment 22, men till sist lyckades jag via min mobil och mejladress skaffa ett nytt lösen. Därefter kunde jag sätta in dödsstöten. Jag finns inte mer som Emyleeermei!

Nu skall jag bara bli av med en förbannad Dropbox-symbol som dyker upp på min datorskärm så fort jag skall ut på nätet. Den hamnade där efter att jag skulle kika på några foton i en bekants Dropbox. För att komma dit mixtrade jag med några inställningar i det programmet och därefter blir jag inte av med boxarna. 

Suck. Inte lätt alla gånger ute på Internätet.

Till sista andetaget

 

Det känns inte som det var särskilt länge sedan jag såg Jean-Luc Godards film ”Till sista andetaget”. Det var hans första långfilm och i den hade också den blivande stjärnan Jean-Paul Belmondo sin första stora roll. Jag, vid den tiden en filmintresserad yngling, såg den i början av 60-talet då den ”Nya franska vågen” var het bland seriösa filmtittare. Idag är Belmondo och Godard 84 respektive 87 år gamla. Jean-Luc gjorde sin sista film 2010. Själv är jag pensionär. Tiden går...

Det har sagts många gånger, men det gör det inte mindre sant: Livet är kort! Min kära mor dog härom veckan oväntat snabbt i en ålder av 96 år. Jag har tittat igenom hennes många fotoalbum och genom dem följt hennes livsresa. Från yngsta dottern av tre i föräldrarnas vård, vacker ung kvinna, student, nybliven mamma, älskad maka, aktiv medelålders kvinna, till en mogen, generös, respekterad och älskad vän, mor, svärmor, farmor, mormor, farmorsmor och mormorsmor. Det är vackert och sorgligt. Ett liv i tjugo fotoalbum.

Mamma i 30-årsåldern

Den sista tiden var hon färdig med levandet. Hon ville inte mer. Sinnet var klart men kroppen trött. På de sista bilderna ser man ofta hennes lätt drömmande, frånvarande men ändå skärpta blick. Mamma. Hon har funnits i hela mitt liv. Nu är jag äldst i närmaste släkten och oundvikligen undrar jag när min sista timma skall komma. Men jag känner ingen fruktan.

När inser man på riktigt att man kommer att dö? Det är nog redan i tidig barndom. Vill minnas att yngste sonen en gång i 5-6-årsåldern sa att livet är som en saga. - Slutar sagan lyckligt? Frågade hans mor. - Nej, svarade han. - Man dör ju! Hur ofta glömmer vi inte bort det sedan. Under tonåren och långt fram i livet forsar många av oss fram som om vi vore odödliga. 
 

Mamma 2017.08.15

Men så skall det nog vara. Dödsskräcken skall inte förlama livet. Att dö är lika naturligt som att födas. Jag tänker ibland på livet som en dramaturgisk kurva. Man föds och introduceras till livet under några år. Insikten om att livet någon gång tar slut får man redan i barndomen. Sen kommer många konfliktupptrappningar med avtoningar. Handlingen rullar på med diverse förvecklingar. Själva den stora konfliktupplösningen finns kanske inte men man skaffar sig erfarenheter och insikt inför avtoningen och slutet. Jag och mina systrar såg mamma dö. Det var sorgligt men inte skrämmande. 

I vår västerländska kultur är vi rädda för åldrandet och döendet. Det skall helst döljas och stoppas undan. ”Åtti är det nya femti!” kan man höra sägas som en besvärjelse snarare än ett statement. Visst vill man leva och vara frisk så länge som möjligt, men det är bra att förbereda sig på att det finns ett slut. Det gjorde min mamma. Hon hade skrivit ner önskemål om musik och texter till sin begravning. Den blev värdig och stämningsfull. 

Jag tror att religionernas starkaste livskraft är döden och tanken på vad som kan tänkas hända efter hädanfärden. Även uttalade ateister kan tala om att ”hon kanske möter sina döda kära däruppe nånstans”. Himmel, paradis och helvete. Eller kanske återfödelse på ett eller annat sätt. De tankarna kommer inte att försvinna så länge vi har stjärnhimlen och universums oändlighet över oss.

 

Miljöbil?

För sju år sedan köpte jag en miljöbil. Skatten var låg, i vissa städer kunde jag parkera gratis och jag var befriad från trängselavgift när jag körde in i Stockholm. Framför allt kändes det bra att köra en bil som släppte ut få miljöfarliga avgaser. Det var en så kallad miljödiesel med beteckningen ”Greenline” under bilmodellens namn.

Med tiden har den bilens miljöförmåner tagits bort när myndigheterna har upptäckt att dieselbilarna är svårt nedsmutsande! Nu börjar folk titta snett på mig som om jag är en miljöbov. Jag känner mig lurad. Varför kunde inte biltillverkarna och andra ansvariga se dieselmotorns miljöfarlighet från början? Hur kortsiktig och bristfällig är samhällsplaneringen?

Innan jag skaffade den där greenlinebilen åkte jag ibland med en som tankades med etanol/E85. Efter att blyad bensin fasades ut och katalysator blev obligatorisk var väl det nästa steg samhället tog för att minska giftiga utsläpp från fordonen. Det bränslet kan tankas på de flesta mackar. Men idag kör allt färre på E85. Kallstartsproblem, hög bränsleförbrukning och ifrågasättande av etanolproduktion är orsaker till detta jag hört talas om.

Natur- och särskilt biogasdrivna motorer ger mindre skadliga avgaser. Men det drivmedlet har inte heller blivit någon succé. Kanske därför att det är mycket långt mellan tankställena. I vissa delar av landet finns de inte alls. Varför är det så? Är det oljebolagens och biltillverkarnas fel? Eller politikernas?

Idag säger man att det är elbilen som skall frälsa oss. Är det en sådan jag skall skaffa för att åter köra miljövänligt? (Eller låta elbilen köra själv! Jo, jag läser och ser på TV att självkörande fordon antas bli nästa trafikrevolution.) Men jag tvivlar. Idag är laddstationer för elbilar väldigt få och det lär dröja innan det systemet är tillräckligt utbyggt. Sedan beror det på hur miljövänligt elen produceras. Dessutom läser jag att batteritillverkningen idag är så nedsmutsande att man först efter 7000 körda mil blir miljövänligare än bensinbilen! Och vilka andra problem med elbilar kommer man att upptäcka så småningom?

Jag lämnar snart min dieselbil på verkstad för att rensa eller byta det dyra partikelfiltret. En döende fd miljöbil som får rulla på nåder några år till. Sedan en elbil? Tja... I helgen åkte jag tåg, trolleibuss och cyklade. Miljövänligare fordon än så finns knappast. Kanske blir det ingen egen bil för mig i framtiden!?

Bonusfolket

Jag läser om fransmannen Thomas Pikettys uppmärksammade bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” och om OECD´s undersökning av de växande inkomstklyftorna i västvärlden. Man oroar sig för att detta kommer att orsaka allvarliga problem i samhällena. Sedan början av 90-talet har klyftorna vuxit mer och snabbare i Sverige än i något annat västland. De med lägst disponibla inkomster har inte fått någon ökning alls medan det ökat med runt åttio procent för den rikaste tiondelen av befolkningen. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/toppekonom-varnar-for-vaxande-klyftor Skillnaderna ökar vidare snabbt genom ackumulation av kapital i form av aktier, fastigheter, fondinkomster och ”kreativ bokföring” hos de rikaste. Också kapitaltillskott i form av bonusar till den gruppen sprider sig från USA och ökar. 

 

Ibland iakttar jag bonusfolket. De som bor i fina hus i avskilda stadsdelar eller på staketomgärdade lyxiga lantställen. De som tar sig rätten att köra för fort i sina dyra bilar. De som skatteplanerar och klagar på alldeles för höga skatter. De som avskyr ordet solidaritet. De som med sin dyra livsstil skitar ner miljön och tror sig leva rätt, men som lever med skygglappar och låtsas att det är normalt med det lyxliv de själva lever. De som till och med skryter med det och i tysthet föraktar dem som inte samlat på sig lika mycket pengar och ägodelar. De som inte vill se dem som lever i samhällets skuggsida.

Ett slags andra klassens bonusfolk finns bland en del sossar, andra politiker och högre tjänstemän med flera. Politisk karriär är en väg till ett ekonomiskt rikare liv. De sitter i styrelser och i kommun-, landstings- och företagsledningar och åker på dyra resor över hela världen. De har, i det övre skikt de lever i, inte längre kontakt med villkoren som de där nere lever under: Fattigpensionärerna, de ensamstående mödrarna, de arbetslösa, socialbidragstagarna, de utslitna och sjuka och de ekonomiskt utmattade.

I alla samhällen finns rika och fattiga, och det har väl alltid varit så. I Sverige under den socialdemokratiska eran var skillnaderna mindre än i alla andra länder. Men nu ökar klyftorna snabbt. Bonusfolket drar ifrån. De är välbärgade bidragstagare med höga inkomster som under senare år gynnats av ränteavdrag, rot- och rutavdrag, av slopad arvs- och förmögenhetsskatt och sänkt fastighets- och inkomstskatt. Samtidigt som de klagar på det svenska skattetrycket och ofta bosätter sig hel- eller deltid i enklaver i lågskatteländer.

I Sverige växer som sagt nu klyftorna snabbare än i andra västländer. Från att på 1980-talet ha varit världens ekonomiskt mest jämlika land är Sverige på väg att bli ett normalland i detta sammanhang. Antalet svenskar som lever under den relativa fattigdomsgränsen ökar och de rika blir snabbt allt rikare. Sammanhållningen i landet krackelerar när viljan hos de välbärgade att betala skatt för allas välfärd avtar i takt med att de själva i ökande grad garderar sig med privata försäkringar. De sociala försäkringssystemen urholkas. Också medelinkomsttagare utan privatförsäkring kan hamna på ganska bar backe om de blir sjuka eller mister jobbet. Jag har först på senare tid insett att Sverige knappast längre är något föredöme. Att Folkhemmet inte längre finns. Nu verkar det vara första, andra och tredje klass som gäller igen! https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor

 

Hur lever jag själv då? Kanske finns jag någonstans kring mitten mellan botten och toppen. Hyfsad pension tack vare livslångt heltidsarbete och det numera slopade ATP-systemet och en buffert på banken på grund av tidigare generationens flit. Ränteavdrag har jag aldrig nyttjat, men däremot rotavdrag för om och tillbyggnader på det ärvda sommarhuset. Jag kastar bara småsten i glashuset kan man säga.

Tiden!

Mitt senaste blogginlägg var det hundrade sedan starten 2013. Det var för fyra år sedan, men det känns som drygt ett år bara. Då kan man säga att tiden gått fort! Äldste sonen fyller 46 nästa år, och äldsta barnbarnet har fyllt 15! Ibland känns det inte som det var så länge sedan hon föddes. Själv föddes jag under andra världskriget när framgångarna för tyskarna vändes till förlust i Stalingrad. Det var väldigt länge sen!

Jag ger mig inte in på fysikens definition av tid. Men jag minns hur det i skolan förklarades ungefär såhär: Om man sände en rymdfarkost med superhastighet ut i rymden, så skulle de år besättningen upplevde där inte var de samma som på jorden. När de återvände efter fem år i rymden skulle sådär femtio år ha förflutit här! Det hade något med Einsteins teorier att göra. Ja, tid är relativt. I ett vanligt människoperspektiv kan ett år vara kort, men i ett annat fall mycket långt. Också en timme kan kännas väldigt lång och till och med en minut kan vara en evighet.

Hur man upplever tid beror på omständigheterna och åldern. Det verkar vara en allmän uppfattning att tiden går fortare ju äldre man blir. Det lär bero på att man gör få nya erfarenheter och har färre nya upplevelser ju äldre man blir. Och de eventuellt nya glömmer man lättare, dagarna blir alltmer lika och man lever på minnen i stillheten medan tiden rullar allt snabbare...

Jag försöker ta livet en dag i sänder. ”Denna dagen är den första i resten av ditt liv”, sa någon. ”Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har”, sa Astrid Lindgren vid 94 års ålder. Jag håller med henne! Den livssynen manifesterades av farbror Melker i Astrid Lindgrens och Olle Hellboms TV-serie ”Vi på Saltkråkan” när han säger: ”Denna dagen ett liv!” . Uttrycket lär vara taget från 1700-talsförfattaren Thomas Thorild, men Astrid skall ha sett det hos Ellen Key 1924. Där det stod skrivet ”Denna dagen ett lif” på en dörrpost. 

Men man skall väl planera och ha mål i livet och inte leva som en dagslända?! Jo, men det finns en risk att målet blir allt och vägen dit utan glädje. När man lever med devisen ”Tid är pengar” blir det svårt att koppla av och ta vara på dagarnas fina stunder, och karriärjakten kan ta död på livsglädjen. Kanske känns livstiden längre och meningsfullare om livsmålen är mjuka, filosofiska och ideella?

Själv tycker jag mig ha haft en viss medvetenhet om detta under arbetslivstiden. Det fanns i mig, men tiden rann ändå iväg. Först med stigande ålder har jag fått grepp om tiden lite grand. Tycker att jag nu har privilegiet att kunna ta vara på den, att jag om varje dag kan säga att denna dagen var ett liv. Däremot är jag (ännu?) inte med på den uppfattning som omfattas av flera världsreligioner, att man efter den sista dagen hamnar i evigheten, i ett tillstånd där tiden inte har något slut...

Gonatt, nu skall jag sova. I morgon är det en ny dag!