Till sista andetaget

 

Det känns inte som det var särskilt länge sedan jag såg Jean-Luc Godards film ”Till sista andetaget”. Det var hans första långfilm och i den hade också den blivande stjärnan Jean-Paul Belmondo sin första stora roll. Jag, vid den tiden en filmintresserad yngling, såg den i början av 60-talet då den ”Nya franska vågen” var het bland seriösa filmtittare. Idag är Belmondo och Godard 84 respektive 87 år gamla. Jean-Luc gjorde sin sista film 2010. Själv är jag pensionär. Tiden går...

Det har sagts många gånger, men det gör det inte mindre sant: Livet är kort! Min kära mor dog härom veckan oväntat snabbt i en ålder av 96 år. Jag har tittat igenom hennes många fotoalbum och genom dem följt hennes livsresa. Från yngsta dottern av tre i föräldrarnas vård, vacker ung kvinna, student, nybliven mamma, älskad maka, aktiv medelålders kvinna, till en mogen, generös, respekterad och älskad vän, mor, svärmor, farmor, mormor, farmorsmor och mormorsmor. Det är vackert och sorgligt. Ett liv i tjugo fotoalbum.

Mamma i 30-årsåldern

Den sista tiden var hon färdig med levandet. Hon ville inte mer. Sinnet var klart men kroppen trött. På de sista bilderna ser man ofta hennes lätt drömmande, frånvarande men ändå skärpta blick. Mamma. Hon har funnits i hela mitt liv. Nu är jag äldst i närmaste släkten och oundvikligen undrar jag när min sista timma skall komma. Men jag känner ingen fruktan.

När inser man på riktigt att man kommer att dö? Det är nog redan i tidig barndom. Vill minnas att yngste sonen en gång i 5-6-årsåldern sa att livet är som en saga. - Slutar sagan lyckligt? Frågade hans mor. - Nej, svarade han. - Man dör ju! Hur ofta glömmer vi inte bort det sedan. Under tonåren och långt fram i livet forsar många av oss fram som om vi vore odödliga. 
 

Mamma 2017.08.15

Men så skall det nog vara. Dödsskräcken skall inte förlama livet. Att dö är lika naturligt som att födas. Jag tänker ibland på livet som en dramaturgisk kurva. Man föds och introduceras till livet under några år. Insikten om att livet någon gång tar slut får man redan i barndomen. Sen kommer många konfliktupptrappningar med avtoningar. Handlingen rullar på med diverse förvecklingar. Själva den stora konfliktupplösningen finns kanske inte men man skaffar sig erfarenheter och insikt inför avtoningen och slutet. Jag och mina systrar såg mamma dö. Det var sorgligt men inte skrämmande. 

I vår västerländska kultur är vi rädda för åldrandet och döendet. Det skall helst döljas och stoppas undan. ”Åtti är det nya femti!” kan man höra sägas som en besvärjelse snarare än ett statement. Visst vill man leva och vara frisk så länge som möjligt, men det är bra att förbereda sig på att det finns ett slut. Det gjorde min mamma. Hon hade skrivit ner önskemål om musik och texter till sin begravning. Den blev värdig och stämningsfull. 

Jag tror att religionernas starkaste livskraft är döden och tanken på vad som kan tänkas hända efter hädanfärden. Även uttalade ateister kan tala om att ”hon kanske möter sina döda kära däruppe nånstans”. Himmel, paradis och helvete. Eller kanske återfödelse på ett eller annat sätt. De tankarna kommer inte att försvinna så länge vi har stjärnhimlen och universums oändlighet över oss.