Att döstäda

”Du kan ingenting ta med dig när du dör”... Insikten om att jag borde göra mig av med mycket onödigt i hemmet stärks ytterligare efter att nära anhöriga avlidit de senaste åren. Ofta är man för trött och orkeslös den sista tiden, eller man kanske dör plötsligt och oväntat. Därför är det bra om man gett bort och slängt det man inte behöver och inte vill ha medan man fortfarande är pigg. Och det där bör man göra flera gånger under livet. För min del har det funkat i samband med flytt, men nu har jag bott länge på samma ställe.

Ja, jag borde börja döstäda. Det inser jag när jag kikar i klädkammare, garderober, lådor och förrådsutrymmen. Där finns så mycket jag aldrig använder och sådant som jag tänkt lämna till Röda korset, Stadsmissionen, Emmaus, Erikshjälpen, Myrorna eller liknande välgörenhetsorganisationer. Ännu har det inte blivit gjort. Det är också till sist ett ansvar inför de efterlevande att man inte lämnar all röjning till dem.

Men vad skall man spara och vad skall man behålla? Vad tänkte mina föräldrar att vi barn skulle ta över? Far och mor hade en del arvegods från sina föräldrar och ännu äldre generationer. Stora guldinramade tavlan, tunga barockskåpet, kristallkronan, moraklockan, silverbesticken, krönta kopparmåtten, gamla familjebibeln och Strindbergs samlade verk? Med mera. Vi syskon och våra barn kom väl överens och en del saker hamnade i våra hem, men det blev mycket kvar till auktionsfirma och återvinning. 

I döstädandet ingår nog också att skriva något slags testamente. Jag är i den ålder då jag borde ha skrivit ett sådant. Att skjuta upp är mänskligt men inte alltid så bra. (http://sandis013.blogspot.se/2014/07/att-prokastinera.html) Efter min mors död hittade vi en lista som farfar gjort på sin tid, där han i minsta detalj skrivit vad var och en av arvingarna skulle få. Det är inte ett sånt testamente jag menar. Det räcker med några enkla riktlinjer och önskemål. Man kan också tala om hur man skulle vilja ha sin begravning (om man vill ha en sådan). Kyrklig, borgerlig, i särskild lokal eller kanske hemma? Och vilken musik och vilka ritualer man önskar och hur och var ens lekamen skall försvinna in i evigheten. Det blir lättare så för de efterlevande.

Kanske inte så dökul att läsa om sådant här (haha), men man behöver inte ta det så högtidligt. Jag skriver nog om detta mest för att lura mig själv att äntligen rensa ut massa överskottsgrejor i mina gömmor. Och jag tror att många känner igen sig i detta. Kanske inte bara vi som uppnått lätt övermogen ålder.