Tiden!

Mitt senaste blogginlägg var det hundrade sedan starten 2013. Det var för fyra år sedan, men det känns som drygt ett år bara. Då kan man säga att tiden gått fort! Äldste sonen fyller 46 nästa år, och äldsta barnbarnet har fyllt 15! Ibland känns det inte som det var så länge sedan hon föddes. Själv föddes jag under andra världskriget när framgångarna för tyskarna vändes till förlust i Stalingrad. Det var väldigt länge sen!

Jag ger mig inte in på fysikens definition av tid. Men jag minns hur det i skolan förklarades ungefär såhär: Om man sände en rymdfarkost med superhastighet ut i rymden, så skulle de år besättningen upplevde där inte var de samma som på jorden. När de återvände efter fem år i rymden skulle sådär femtio år ha förflutit här! Det hade något med Einsteins teorier att göra. Ja, tid är relativt. I ett vanligt människoperspektiv kan ett år vara kort, men i ett annat fall mycket långt. Också en timme kan kännas väldigt lång och till och med en minut kan vara en evighet.

Hur man upplever tid beror på omständigheterna och åldern. Det verkar vara en allmän uppfattning att tiden går fortare ju äldre man blir. Det lär bero på att man gör få nya erfarenheter och har färre nya upplevelser ju äldre man blir. Och de eventuellt nya glömmer man lättare, dagarna blir alltmer lika och man lever på minnen i stillheten medan tiden rullar allt snabbare...

Jag försöker ta livet en dag i sänder. ”Denna dagen är den första i resten av ditt liv”, sa någon. ”Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har”, sa Astrid Lindgren vid 94 års ålder. Jag håller med henne! Den livssynen manifesterades av farbror Melker i Astrid Lindgrens och Olle Hellboms TV-serie ”Vi på Saltkråkan” när han säger: ”Denna dagen ett liv!” . Uttrycket lär vara taget från 1700-talsförfattaren Thomas Thorild, men Astrid skall ha sett det hos Ellen Key 1924. Där det stod skrivet ”Denna dagen ett lif” på en dörrpost. 

Men man skall väl planera och ha mål i livet och inte leva som en dagslända?! Jo, men det finns en risk att målet blir allt och vägen dit utan glädje. När man lever med devisen ”Tid är pengar” blir det svårt att koppla av och ta vara på dagarnas fina stunder, och karriärjakten kan ta död på livsglädjen. Kanske känns livstiden längre och meningsfullare om livsmålen är mjuka, filosofiska och ideella?

Själv tycker jag mig ha haft en viss medvetenhet om detta under arbetslivstiden. Det fanns i mig, men tiden rann ändå iväg. Först med stigande ålder har jag fått grepp om tiden lite grand. Tycker att jag nu har privilegiet att kunna ta vara på den, att jag om varje dag kan säga att denna dagen var ett liv. Däremot är jag (ännu?) inte med på den uppfattning som omfattas av flera världsreligioner, att man efter den sista dagen hamnar i evigheten, i ett tillstånd där tiden inte har något slut...

Gonatt, nu skall jag sova. I morgon är det en ny dag!