Sopångest

 

Ibland får jag ”sopångest”. Idag är mycket av det man köper färdigförpackat. Oftast i plast. Och du får eller köper ny plastpåse var gång du handlar. Mycket skräp blir det. Jag förvånas ofta över hur mycket avfall jag bär iväg från mitt 1-2-manshushåll. Många bostadsområden har numera sopåtervinningsrum där vi slänger plast, kartong, papper, metall, mat (organiskt material), glas och allmänsopor i olika tunnor. Det är bra, men jag har vänner som knappt har hört talas om detta, som fortfarande lägger allt i samma påse. Kanske de flesta av oss ändå sorterar, men gör det nytta? Eldas inte det mesta upp i våra kraftvärmeverk? Vi t o m importerar sopor. Är det miljövänligt att elda alla dessa sopor?

Minns hur jag i min barndom gick till mjölkaffären med en tom kanna som damen i affären fyllde med några liter som jag gick hem med. Där hemma brukade morsan sylta, safta och konservera frukt, bär, grönsaker och annat. Detta förvarades i glasburkar som återanvändes år efter år. Det mesta man handlade slogs in i enkelt papper i affären och man hade alltid egen väska med. Inte blev det så mycket sopor. Men det som blev slängdes i ett sopnedkast där allt blandades i samma tunna vars innehåll så småningom dumpades på någon jättelik soptipp. Jag minns också hur man på landet hade privat soptipp eller sopeldningsplats eller slängde soporna i havet eller i sjön. Inte bra, men det var inte så mycket på den tiden.

Vid besök nyligen i Seattle i nordvästra USA påmindes jag om frågan på två sätt: Några av min dotters vänner där sa att dom hade läst att vi i Sverige sorterar vårt avfall till hundra procent. Dom tycker att vi är ett föredöme. Visst är vi bra på återvinning, men att vi skulle återvinna alla våra sopor är överdrivet. Vi kan bli bättre!

Där vid the Pacific påminns man också om plastoceanen, ”The Great Pacific Garbage Patch”. Runt hundra miljoner ton sopor lär flyta runt där i ett område som av olika källor sägs vara minst lika stort som USA. Det är länderna runt Stilla Havet som i årtionden dumpat sopor i sjön. Den plast som inte brutits ner i mindre beståndsdelar har fastnat i de två stora havsströmmar som snurrar runt mitt i Stilla Havet.

Till största delen består soporna av plast som inte bryts ner, och det flytande sopberget ställer naturligtvis till med massor av problem för det marina djurlivet i området. Ett liknande sophav sägs finnas också i Atlanten. (http://www.expressen.se/nyheter/dokument/varldshaven---en-soppa-av-plast/)(https://en.wikipedia.org/wiki/Great_Pacific_garbage_patch)

Foto: NOAA

Nu nalkas julhandeln och snart är julaftonens berg av omslagspapper, snören och uppbrutna plastförpackningar här. Jag får sopångest! Skall ordna sorteringspåsarna och ta med mig en tygbärkasse när jag handlar nästa gång och försöka undvika engångsförpackningar i plast. Men hur lätt är det...? 

Vår svåra roll

Mitt i välståndet känner jag ibland en molande olust, en oro, en tyst skuld. Mediernas rubriker som vittnar om en hård verklighet kolliderar med mitt välordnade och behagliga liv.

Jag läser och hör om drunknande flyktingar, om lurade flyende familjer och om flyktingbarn som ensamma tar sig hit långt bortifrån. Om jordbävningar och översvämningar, smältande isar och stigande havsnivåer. Om krig och terror och om det militärindustriella komplexet som håller det hela igång. Jag hör om olyckor, död och självmord i min närhet. Hör människor som klagar över bettlarna på våra gator. Men girighet och lyxkonsumtion oroar mig mycket mer än tiggande romer.

Så skjuter jag de negativa tankarna och rubrikerna ifrån mig och lever vidare som vanligt. Nästan. För jag känner ju till flyktingströmmarna, miljöförstöringen och överkonsumtionen och känner skuld över att jag är delaktig, över att jag tvekar och över att jag gör så lite åt det. Men blir det bättre av att jag känner så? Kan jag inte få leva ifred från sådana tankar i det snälla välmående land där jag är född. Måste jag ha dåligt samvete för det?

Det jag känner delas nog av många. Som enskild individ kan jag inte göra så mycket åt tillståndet i världen. Jag ser det hemska och försöker balansera det med det positiva i tillvaron. Utan att stoppa huvudet i sanden och inte utan att göra åtminstone något litet åt det...

Tage Danielssons Plats i Linköping

På min systers köksvägg finns dessa kloka ord av Tage Danielsson som sammanfattar mina tankar: ”Se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll!”

Leva livet

 

”- - - Antingen är du fattig med få ägodelar, befriad från allt extra bagage därför att du äger inre frid och lycka, eller så kommer du ingenstans! Jag förespråkar inte fattigdom. Jag förespråkar måttfullhet. Men eftersom vi har uppfunnit ett konsumtionssamhälle måste ekonomin ständigt växa. Om den inte gör det anses det vara en tragedi, för vi har skapat ett berg av överflödiga och onödiga behov. Men att köpa nytt och slänga bort det gamla är att slösa bort våra liv! När jag köper något, när du köper något, betalar du inte med pengar för det. Du betalar med alla de timmar du har tillbringat med att tjäna dessa pengar. Skillnaden är att livet inte är något som kan köpas för pengar. Ett sådant liv blir bara kortare. Och det är sorgligt att slänga bort livet på ett sådant sätt! - - -”

Vår tids omåttliga konsumism ger en falsk känsla av tillfredställelse som leder oss in i en hopplös återvändsgränd och till tragisk tomhet i våra liv. Så tolkar jag de citerade orden ovan från en videosnutt på nätet av Uruguays förre president José Mujica, ´Världens fattigaste president´.

Detta och liknande har man hört och tänkt förut, men det är inte mindre sant för att det upprepas. Jag har uppnått respektabel ålder och ser ibland tillbaka på mitt liv. Många av åren försvinner i ett töcken av arbete och plikter. Visst handlade det om att överleva, men också om att hålla en viss standard och om att infria olika förväntningar. Livet var ofta så inrutat att man inte hade tid att leva och friheten var hårt beskuren. Det fanns inte tillräckligt med fri tid.

Det är så tydligt nu när jag inte längre lönearbetar och har massor av timmar att använda som jag vill. Tid till reflexion och långsamhet, tid till att umgås och vara ensam, till att samtala och till att tänka fritt. Naturligtvis skall vi alla helst arbeta, men hur mycket och med vad? Alltför många sliter och bygger på berget av ”överflödiga och onödiga behov”. Och vi är alla med mer eller mindre.

Det finns alltid en gräns för hur mycket man behöver. Den buddistiske munken klarar sig med med en mantel och en skål ris. I andra änden ser jag storkonsumenten i sin jättelika yacht framför ett av sina palatsliknande hus i något soligt skatteparadis. Någonstans däremellan finns vi andra. Men i avsaknad av andra normer och livsideal än konsumismen haltar våra liv. 

Också under min tid som gymnasielärare och som far till tre barn funderade jag ibland på detta. Ens egna barn påverkas nog av den livsstil och de värderingar man har som förälder, av det man säger och tror på. En del elever får kanske viss vägledning av några av sina lärare, men ytterst är vi alla utelämnade till att söka själva. Till vad har vi vårt liv och hur vi skall leva det? Hur kan vi uppnå ”inre frid och lycka”?

Vårt samhälles svar på den frågan är: Konsumera mera! Men allt fler upptäcker att det leder fel, att vi vandrar i en återvändsgränd eller till och med mot en bottenlös avgrund. Vi upptäcker också att det vimlar av profeter under ytan. Sanna, falska och penninghungrande. Vem skall jag lyssna till? Vem leder rätt och vem leder fel? Historien och nutiden lär oss att man skall akta sig för färdigförpackade lösningar! Nej, du måste nog med stöd av kloka levande och döda själv hitta vägen. Med hjälp av dem själv komma fram till hur du skall leva ditt liv.

Att fika

Babettes Kafferi i Linköping

Jag minns första gången jag smakade kaffe. Det var en sommar hos mormor och morfar som hade vänner på besök. Kanske var jag sju år. Det serverades kokkaffe i små fina koppar på fat och flera sorters kakor. Till barnen ett glas mjölk eller i bästa fall sockerdricka. Jag bad att få smaka på kaffet som de vuxna drack och fick en kopp utspädd med mycket mjölk och socker. Ändå tyckte jag det smakade vedervärdigt. Kunde inte fatta hur de vuxna tyckte det var gott. Men redan då var kaffet en nationaldryck. Med eller utan brännvin.

När kaffedrickandet sedan började bli en vana för min del minns jag inte. Däremot minns jag att det bara fanns en sorts kaffe. Kokkaffe gav vika för bryggkaffe som ofta stod på värmning i en glaskanna med några femöringar under sig för att hålla rätt temperatur. På den tiden var kaffet nästan gratis. Man gick på kondis och fick dricka hur mycket kaffe som helst, det var bakverken som kostade. När televisionen kom till landet gick man inte lika ofta på kafé, i stället sörplade man kaffe framför teven. Kaffe som höll sig varmt i en TV-kanna.

Barista på Lilla Fiskaregatan i Lund

Men känslan av kaféet som en plats för avkoppling eller som mötesplats fanns kvar och har ökat. Det var nog på nittiotalet som de första caféerna efter amerikansk förebild startade i Sverige. Och man lyckades få upp priserna så att en kopp, mugg eller ett glas kaffe kostade nästan lika mycket som en stor stark! Det svarta bryggkaffet fick ge vika för espresso, caffè latte, cappucino, café au lait, caffè macciato mm. Kafépubliken har blivit yngre och kaffeställena är fler än någonsin. Och mysigare, sittvänligare och mer profilerade.

Idag drickes det mest kaffe i världen i Skandinavien. Finland är värst med Sverige som god tvåa. Statistiskt sett lär vi dricka 144 liter per person och år! För mig har fikapausen eller kafébesöket alltid varit viktig(t). På jobb och på fritiden. En paus i vardagen. En stund för småprat eller avkoppling. En social mötesplats eller plats för lugn och eftertanke. Kopp på er!

Idas Bod i Lomma

Rädd för att flyga?

Nej, jag är inte rädd för att flyga, men jag gillar det inte. Ända sedan jag nyligen kom hem från en tur- och returresa till nordvästra USA och tidigt på morgonen landade på Köpenhamns flygplats med lock för båda öronen, har jag funderat över detta sätt att färdas.

När man skall iväg på en internationell flygresa bör man vara på plats två timmar före avgång. Numera skall man checka in själv, hemma på datorn eller på en terminal på flygplatsen. För många är det ovant och stressande. Sedan skall man stå i kö för att lämna in bagage och därefter för att kroppsvisiteras. Vid avfärd från Kastrup visiterades jag dessutom ”slumpmässigt” en extra gång på väg in till väntrummet vid min gate. Man letade bland annat efter spår av sprängmedel i mina skor!

Se´n slussas vi passagerare in i rangordning efter hur dyra biljetter vi har. Kö igen och trångt inne i flygplanet när folk skall pressa in sina handbagage i de därför avsedda hyllorna ovanför de trånga sittplatserna. Och så på med säkerhetsbälte och lyssna på instruktion om hur man skall bete sig vid eventuell olycka. Jag undrar alltid varför flytväst och inte fallskärm? Men den flygrädde påminns i alla fall om att det värsta kan hända...

När jag lyckligen mellanlandat i San Francisco måste jag hämta mitt bagage och checka in det igen för vidare färd till slutmålet. Sedan gäller det att hitta rätt gate för nästa flyg och ta en långpromenad eller ett flygplatståg dit. Därefter är det dags att trängas in i nästa  klaustrofobiska flygplan. Väl framme vid målet har jag problem med att hitta rätt bland ca 20 bagageutlämningsband.

Under flygresorna funderar jag på hur otroligt många plan det är i luften samtidigt, och på att de inte lämnar några gröna spår precis. Obeskattade, svårt förorenande avgaser och en otrolig mängd engångsförpackningar! Hur ofta hör man om det i miljödebatten? Vilka flyger mest? Är det möjligen beslutsfattare av olika slag?

Jag minns en artikel i DN för några år sedan, då man följde några familjer för att se vilka miljöspår de lämnade. En familj cyklade, åkte tåg och handlade miljövänligt och låg mycket bra till, men deras goda värden ändrades totalt efter en tur- och returresa till Thailand. Så är det, men det tystas ner för det hotar hela världsordningen. Globalisering och mobilitet är en självklarhet i vår tid. Även om det innebär svåra miljöproblem.

Jag undrar om man kan resa annorlunda eller är flygandet oåterkalleligt? Jag känner människor som alltid väljer tåg om det är möjligt. (Man vinner t ex knappt en timme på att flyga från Malmö till Stockholm i stället för att ta snabbtåget. Flyget är mycket obekvämare med transporter till och från flygplatserna och dessutom betydligt dyrare) Jag har läst om en ny generation snabbgående, miljövänliga båtar och om framtida säkra och utsläppsvänliga luftskepp. Men det är kanske teknikers orealistiska drömmar.

Jag kommer att tänka på en gammal fiskare jag kände. Han brukade med båt ta sig in till närmsta staden varje lördag där han sålde sina fiskar. En gång i livet hade han tagit sig flera mil hemifrån. Då åkte han tåg till staden långt borta där han gjorde sin värnplikt. Tiderna förändras...

Äta kött?

Många av oss är liksom jag köttätare. Då och då ifrågasätter jag det rätta i det. Och jag förstår inte riktigt varför det är okej att äta kor och grisar men helt fel att äta hästkött. Har tänkt på det ibland när ägare av hund, katt eller häst gullar med sina djur men gärna käkar fläskkotlett, oxfilé, lammgryta eller grillad kyckling. Vissa djur skyddar och dyrkar man, andra slår man ihjäl och äter upp! Logiskt? Se´n läser jag om avföringsbakterier i köttfärs och om hemska transporter av döda och halvdöda djur kors och tvärs över kontinenten. Usch. Jag känner växande sympati för vegetarianer. Av flera skäl. På www.vegetarian.se/Kottfolder.html hittar jag fakta och väljer ut några argument till varför man inte bör äta kött o fisk:

- Djuren lider i den internationella köttproduktionen. De skadas och många dör redan under transporterna till slakt. Bara i Europa transporteras varje år 250 miljoner djur kors och tvärs över kontinenten. Kött innehåller ämnen som avsiktligt tillförts både före och efter slakt. Hormoner och antibiotika används för att djuren ska växa snabbare. Den okontrollerade användningen av antibiotika i djurfodret i många länder har lett till att bakterier blivit resistenta. Som en följd av detta riskerar människor och djur att dö i luftvägsinfektioner, TBC, salmonella och andra sjukdomar som snart inte längre kan botas med penicillin..

- Köttproduktion är miljöförstörande bland annat genom att man slösar med mark och vatten. Den är en av anledningarna till att regnskogarna huggs ner. I Latinamerika har biffdjursuppfödare skövlat enorma arealer med regnskog och annan skog för att skapa betesmarker. Även odling av sojabönor, som ingår i djurfoder i västvärlden, bidrar till regnskogens försvinnande.

- Nära 40 procent av världens totala spannmålsproduktion används som kraftfoder inom djurhållningen. Att producera kött kräver minst tio gånger så mycket mark som odling av vegetabilier med motsvarande närings- och energiinnehåll. På 4 000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9 000 kg potatis på ett år men bara 70 kg kött. Ett liknande förhållande råder mellan växtodling och animalieproduktion vad det gäller vattenåtgång. I USA beräknas hälften av landets vattenkonsumtion gå till att föda upp nötkreatur.

- Cirka 80 miljoner ton fisk fiskas årligen upp i världen. Haven är på många ställen utfiskade, och ytterligare fiske hotar att utrota inte bara fisken utan även de arter som är beroende av den för sin överlevnad. Hälften av världens fiskfångster tas upp vid s.k. industrifiske. Det mesta av denna fisk används till att framställa fiskmjöl, som sedan blir proteinfoder till djur. Dubbelt slöseri alltså. Vissa typer av trålning får stora ekologiska konsekvenser. Livet på havsbottnen skadas allvarligt.

Om man fiskar själv skall man veta att många vattenområden är förorenade. PCB och dioxin lagras i fet Östersjöfisk. I cirka 10 000 svenska insjöar innehåller fisken så mycket av tungmetallen kvicksilver att konsumtionen måste begränsas.

Det är tunga argument! Själv äter jag som sagt kött. Kryddade korvar, thaimat med kyckling, grillat kött någon gång och fisk av olika slag. Jag känner flera vegetarianer och ickeköttätare. För mig är det svårt att bli ”renlärig”, men mitt konsumtionsmönster har förändrats. Mycket mer frukt och grönsaker och mer fisk än kött. Det finns grisar, kor, får, kycklingar och vilt som har en bra tillvaro, och fiskar som är fångade på juste sätt i godkända vatten. Det försöker jag köpa liksom ekologiskt, kravmärkt och blåmärkt (Certifierat Hållbart Fiske). Inte mycket att komma med inför en vegetarian, men det är mitt lilla strå till stacken...

Hade vi tur med vädret?

Sommarsemestern är över för de flesta. Under juli månad var det inget höjdarväder och många missade nog en fin dryg solvecka i augusti efter att skolorna börjat.

Många förväntningar är knutna till semesterveckorna. Längtan efter den perfekta solsemestern står för något mer än bara en tid med härligt väder, tror jag. På semestern skall familjen umgås nära, kärleken skall blomma, äventyr skall upplevas, tristessen skall tvättas bort och en känsla av frihet från jobbvardagen skall infinna sig. Semestern som ett slags existentiellt reningsbad! Det är svårt att uppnå allt detta, och när jobbvardagen kommer åter kan det finnas kvar en känsla av besvikelse. Särskilt om vädret inte varit toppen...

Jag är själv inte så väderkänslig och har många gånger funderat på denna stora längtan efter sol. Jag har vänner som måste ha nångra veckor i solen varje år för att må bra. Det är som att en tid i något solbelyst turistparadis är en kvickfix till lycka, en genväg till harmoni och välbefinnande.

Är då lyckan större hos Spanien- och Thailandsvenskar som tillbringar lång tid av året i varmt och soligt klimat än hos oss här hemma? Jag tror inte det. Solbelysta sandstränder och gröna golfbanor kan säkert vara fina och sköna och ge en viss glädje. Men räcker det? Jag tror att må bra faktorn är mer komplicerad än så.

Jag i motljus utan ansikte

Även jag gillar solskensdagar. Numera är jag pensionär och behöver inte vara stressad över att missa några. Så det är lätt för mig att att vara ironisk över de som är fast i grottekvarnen. Det är klart att en semester med fint väder är att föredra. Men det är långt ifrån säkert att det gör oss så mycket lyckligare. Det är mer komplicerat än så...

Lösenord och koder

Jag har glömt mitt lösenord... Kanske har jag glömt mitt användarnamn också! Blir frustrerad av alla inloggningar och koder man skall hålla reda på: Facebook, Outlook, gmail, Skype, Ö-bron, MedMera, Kivra, Nordea, LKF, Forex, Sj, Bibliotek, MacBook, apple ID, iPhone...m.m. Och 3-4 portkoder dessutom.

Det har hänt att jag har glömt ett lösenord eller användarnamn och får då bilder med konstigt förvrängda bokstäver som jag skall försöka tyda. Man vill också att jag skall svara på flera personliga frågor för att få ett nytt lösenord. Får också reda på att det skall bestå av minst åtta tecken, varav två siffror och minst en versal och att jag inte bör ha samma koder och lösenord till olika kort och platser på nätet! Uppmanas vidare att byta lösenord, koder och användarnamn då och då. Suck.

Hur gör man? Ett lösenord, ett användarnamn och en kod till allt är praktiskt men osäkert. Jag vet flera som gör så ändå. Skriva upp allt i en anteckningsbok som man alltid har med sig? Så gör många, men det är väl inte heller så smart. Ha det hela någonstans på datorn eller mobilen är kanske inte heller så lyckat. Nej, du förväntas hålla allt i huvudet, eller ha allt gömt på ett säkert ställe. Med säkerhetskod?

Samhället är helt beroende av betalning via nätet och av att vi kan våra koder och lösenord. Kontanterna verkar ju vara på väg att avvecklas. Se´n är det viktigt att man håller reda på sitt/sina kort. Just nu befinner jag mig i en konsumtionssvacka eftersom jag glömde mitt vanligaste Visakort i en parkeringsautomat i Göteborg härom da´n. Det är spärrat sedan ett dygn och jag hoppas att någon mindre nogräknad person inte hunnit internethandla med det.

Det är inte första gången jag glömmer kortet i en terminal. För något år sedan glömde jag det i en betala-själv-anläggning i en stor livsmedelsaffär. Flera känner säkert igen den där otäcka känslan som kommer när man inser att kortet inte längre finns i plånboken eller vid smartphonen! Sedan jag med viss tankemöda rekonstruerat var jag handlade sist, gick jag till affärens informationsdisk. Där plockade man fram en hel bunt med kvarglömda kort. Ett av dom var mitt...

När jag står framför bankomaten, affärens kortterminal eller vid min egen eller vännens port, dyker för det mesta rätt kod upp i min hjärna. Men det lär inte bli lättare med åren. Jag ser för min inre syn hur jag som lätt dement nittioplussare tvekar framför uttagsautomaten, vid porten, i affären, med Doro-telefonen och kanske framför en ålderstigen dator som inte längre håller måttet.

Hjälp! Hur skall det gå? Kommer, förutom skattebördan, unga hackers att sno mig på mina pengar? - Frågan kan ställas till regeringens pensionärskommitté!

Turist i eget land – på besök i Tensta

Som turist från Skåne på besök i huvudstaden förvånas man varje gång över tillståndet vid Slussen. En slummig illa fungerande kommunikationsknutpunkt med mörka pissluktande gångar. En stor rund byggnad ovanför har målats vit och stadens graffittimålare är inbjudna att visa upp vad dom kan. Det är positivt. Kanske skönt ändå att stadens gordiska knut ännu inte fått något Alexanderhugg.

När jag väl kommit ombord på tunnelbanetåget ser jag fantastiskt fina stationer på väg norrut. Imponerande konstnärliga prestationer i världsklass, tycker jag. De vore värda en egen resa, men det får bli en annan gång. Jag åker tillsammans med en barndomsvän och urstockholmare. Vi är på väg till Tensta. Han har aldrig varit där.

Väl framme tar vi kontakt med en vänlig och intresserad medelålders T-banevakt av utländskt ursprung. Han förklarar hur och var man bäst och billigast köper biljetter eller färdbevis. När vi kommer upp ur tunnelbanan möts vi av ett vimmel av kvinnor o män från olika länder. Det känns som vi kommit till ett främmande land. Enligt Wikipedia är 87% av invånarna här av utländsk härkomst. Vi hamnar på en välfylld grönsaksmarknad. Ägaren kommer fram till oss och och undrar om vi tycker om hans marknad. Det gör vi. Han är ung, stolt och energisk.

Jag vill kika in på Tensta konsthall som har låtit tala om sig, men det är stängt idag. En vänlig äldre kvinna med huvudsjal beklagar det. Hon ser ut att vilja släppa in oss ändå, men det är praktiska problem med det. Vi går vidare. Det sitter en tiggare vid ingången till Tenstas lilla köpcentrum. Därinne restauranger med ickesvensk mat, prylaffärer och de vanliga mobiloperatörerna. Fik där människorna sitter länge och pratar över en kopp kaffe. Vi går ut på gångstråket igen. Unga eu-moppeförare swischar olydigt förbi. Kvarteren vid sidogatorna är rena och gröna med fina lekplatser. Äldre och nyare 3-5våningshus hus med många paraboler. Det kommer ut en äldre man med rollator ur en port. Han ser svensk ut. Jag frågar honom hur det är att bo i Tensta: ”Jo, det är bra. Jag har bott här i fyrtio år. Och jag lever än”, svarar han.

Foto: Per Danielsson

Också biblioteket är stängt. Vi irrar runt ett slag i den stora tegelbyggnaden där det inryms. En tunn man i svart kostym, vit skjorta och slips kommer fram och vill bjuda oss på kaffe. Han ser allvarlig, klok och förtroendeingivande ut. Vi följer med honom och hamnar i en jättestor aulaliknade samlingssal full med människor. Alla män är välklädda och nästan alla kvinnor har hucklen. Vi är inbjudna till eritreanskt begravningskaffe! Mannen som bjudit in oss verkar ha någon ledande roll. Han kommer med kaffe och bröd till oss där vi slagit oss ner baktill i lokalen. Längst fram i salen sitter de närmast sörjande. Bredvid dem foton på den avlidne i olika åldrar. Folk går fram till dem och beklagar sorgen. ”Det påminner om  kristen begravningstradition”, säger jag till den unga mannen 

bredvid mig. ”Det är en kristen begravning”, säger han och berättar att cirka hälften av Eritreas befolkning är grekiskortodoxa kristna. Jag trodde fördomsfullt att människorna här var muslimer! Redan efter en kort stund känner vi oss välkomna. Många vill tala med oss, exotiska gäster.

Efter en stund drar vi oss stillsamt tillbaka, tackar mannen som bjudit oss och går mot stationen. Jag är kissnödig. Passerar en malplacerad rund toalettbyggnad mitt på gågatan i centrum. Den är ur funktion, så jag smiter in på den stängda konsthallen, hälsar på den vänliga damen och smiter in på toan. Vi åker hem till Nacka på tvärbanan som är mer spårvagnslik och kör ovan jord. En sightseeingtur det också.

Låt inte hatet regera

Hur mycket kan man tolerera och hur mycket skall man förstå? Det är så lätt att demonförklara de med annan uppfattning än oss, att hata motståndarna och att påstå att vi har rätt och dom har fel. Det gör religiösa fundamentalister, extrema marknadsliberaler och enögda kommunister med samma kraft. Och det gör också jag ibland.

Demonisera motståndaren och det du inte gillar. Smutskasta, förtala eller döda de som inte har samma tro som du. Erövra världen med våld, hot och list. Det värsta förräderiet tycks vara att förstå varandra, komma överens eller kompromissa. När jag lyssnar är det lätt att få intrycket att oförsonlighet och hat regerar världen. Kristna och muslimska fundamentalister är bland de värsta, de mest oförsonliga. De har tolkningsföreträde till ”sanningen”, samhällsordningen och det rätta livet. Trots att deras stiftare predikade kärlek och förståelse.

Hat föder hat och våld föder våld. Skall man fördöma alla judar för att israeliska ”bosättare” ockuperar palestinsk mark? Är alla muslimer ett hot därför att fundamentalistiska Isis våldtar och halshugger sina fiender? Är alla USA-medborgare skyldiga för att presidenten Bush lät invadera och bomba ihjäl tiotusentals Irakier efter att ha fått en kristen ”uppenbarelse”? Skall alla former av kommunism och socialism fördömas därför att PolPot-gänget mördade miljoner i Kambodja? Är Ryssland så hemskt och aggressivt som det sägs i väst. Finns det fog för att det landet känner sig omringat av fientliga krafter och militärbaser? Är legosoldater värre i ISIS än i Ukrainska naziförband? Är flyktingarna som tar sig in i Europa och Sverige ute efter ta över makten här? Har dom tiggande romerna egentligen gott om pengar och kör i smyg runt i nya fina bilar?

Jag, gamle man, blir bekymrad och rädd när jag hör alla tvärsäkra och dåligt grundade åsikter om ”dom andra”. Men det finns hopp, och det finns och har funnits många goda krafter: Nelson Mandela, Dalai Lama, Martin Luther King, Ai Wei Wei, Mahatma Gandhi, (Påven Franciskus), Malala Yousafzai och många fler som står för ickevåld, försoning och förståelse. Och jag möter inte så sällan sådana människor i mitt eget lilla liv. Till exempel på den stundande midsommarfesten då vi alla, oberoende av tro och samhällsuppfattning, glatt kommer att hoppa runt och sjunga om små grodor som varken har öron eller svans.

Om att misslyckas

”Det viktigaste är inte vinna utan att kämpa väl!” har vi fått höra, men det borde nog skrivas om till ”Det viktigaste är inte att kämpa väl utan att vinna!”. För det är det som är normen i det Let´s dance-, Vinnarnas vinnare- och Idol-samhälle vi lever i. Ändå vet de flesta av oss att ytterst få av alla som spelar fotboll kan nå Zlatan-nivå, och att väldigt få blir riktigt rika och framgångsrika idrottare, musiker, författare, konstnärer eller entrepenörer även om många försöker. Det är stor skillnad mellan verkligheten och de bilder av lycka och framgång som medierna förmedlar till oss. Det gör att många känner sig obegåvade och misslyckade och ser sig som förlorare som inte är tillräckligt duktiga, vackra, rika, starka, snabba, smala eller intelligenta.

”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” är ett annat populärt citat. Men många varken kämpar väl eller spänner någon båge, även om de flesta har strävat en hel del och kämpat ibland, och några har hållit i en båge men missat måltavlan. I sociala sammanhang pejlas man snabbt in och rankas efter hur ”lyckad” man är. Och det handlar för det mesta om yttre attribut som jobb, boende, bil, fritidsaktiviteter, inkomst och förmögenhet. 

Jag hör om de lägst rankade, de ”misslyckade” arbetslösa, som straffas, förnedras och mår dåligt i det som kallas Fas 3, och ser alla de tysta karriärlösa med enkla jobb och får lust att utbrista: Leve Svensson, Leve medelmåttan! Jag tänker att det viktigaste är att lära känna sig själv, att acceptera den man är och göra det bästa av det, även om några andra tycker att man är en misslyckad typ.

”Pengar ger inte lycka, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen”, lär jetsetförfattaren Françoise Sagan ha yttrat. Kanske visste hon något som jag tror: Att de som anses lyckade inte alltid är så lyckliga, att den existentiella oron ofta är större i de fina, framgångsrika och välbeställda kretsarna. Statusjaktens pris kan vara högt och kantas ofta av girighet, ytlighet, falskhet och tomhet.

Som ung läste jag några böcker där huvudpersonerna är ”misslyckade”. Sommerset Maughams ”Den vassa eggen” kommer jag ihåg därför att, vad jag vill minnas, huvudpersonen Larry som av sina rika överklassvänner ansågs misslyckad, i slutändan var den mest lyckade därför att han sökte inåt, hoppade av lyxliv och statuskarriär och fann harmoni i livet efter att ha insett det fåfänga i sådan strävan. Också Herman Hesses ”Siddharta”, berättelsen om den unge brahmanen som lämnar sitt trygga hem för att söka livets mening, gjorde starkt intryck på mig på den tiden. Han blir en rik och framgångsrik livsnjutare men lämnar det livet och vandrar vidare för att finna harmoni, kunskap, kärlek, lycka och vänskap i ett enklare liv.

Vinnarkulturens baksidor avslöjade! De som av många skulle anses misslyckade blev vinnare i de böckerna. Jag kommer osökt att tänka på följande citat: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Kanske kommer någon ihåg vem det var som sa så? Hans rike var inte av denna världen...

Mitt Louisiana

Henry Heerups stenar

Det är fullt med pensionärer i restaurangen på Louisiana, konstmuseét /konsthallen strax söder om Helsingør, när jag och en vän är där en tidig tisdag eftermiddag. Det är inget lågprisställe. Det är en plats för välbeställd medelklass, en borgerlig institution. En del går nog dit för att bekräfta att man är någorlunda kulturell. Många är ”kulturtanter” = Kultuintresserade kvinnor i åldern 50 och uppåt. De som bär upp kulturlivet! Många svenskar. Detta är så långt ifrån gatukonst och förortskultur man kan komma, tänker jag. Men Louisiana fyller ett behov, tänker jag vidare. Förutom att vara en social mötesplats och kulturmarkör, täcker ställen som Louisiana kanske också ett andligt tomrum efter att kyrkan till stor del mist sin ledarroll på det området?

Nobuo Sekine "Phases of Nothingness"

Det där gäller även för mig, en kulturfarbror. Eftersom jag är intresserad av konst och länge har bott i Skåne har jag ett långt, kärleksfullt och vänskapligt förhållande till Louisiana. Cesars tumme, Max Ernsts grodskulptur, Nobuo Sekines tunga råa sten på skinande blank pelare, Henry Moore´s skulptur på krönet mot Öresund, Heerups stenar i grönskan, Yves Kleins monokromer, Asger Jorns kraftfulla expressionism, Alexander Calders stora skulptur vid restaurangutsikten mot Ven och Giacomettirummet med ett jättefönster ut mot den vackra dammen har alla självklara platser i mitt konstminne. Liksom utställningar som Claude Monet, Pompeji, Picasso, Magritte, Munch, Kinas skatter, Andy Warhol, Ai Weiwei, Andres Serrano och många fler.

Sist jag var där såg jag bland annat fantastiska teckningar av David Hockney, stora foton av Jeff Wall, konstfull och skrämmande dokumentär av Richard Mosse och fina målningar av en Peter Doig. Gången dessförinnan var halva museet fyllt av grå stenar och grus där några bäckar med porlande vatten rann fram. Skönt överraskande av danske Olafur Eliasson. Louisiana förmår att vara traditionellt och nyspännande på samma gång.

Installation av Olafur Eliasson

Louisiana är också ett utmärkt exempel på naturnära skandinavisk/dansk arkitektur. Den pietetsfullt bevarade ursprungliga byggnaden från 1856 har byggts till minst åtta gånger. Arkitekterna har skapat en spännande labyrint av sammanhängande rum ovan och under jord. Allt i harmonisk samklang med det vackra landskapet vid Öresundskusten. Bara det är värt en resa dit. Och den resan kryddas gärna också av ett besök på någon av Helsingørs krogar, där man med fördel kan beställa tre ospecifiserede smørrebrød med en øl och en bitter dram. Eller så tar man bara en lugn promenad i den vackra gamla staden där många svenskar handlar alkoholhaltiga drycker till förmånligt pris.

En resa till Louisiana kan fylla både kropp och själ. Och sådana resor behövs!

Vårt hem i Kosmos

I början av år 2015 läste jag i dagspressen om en nyupptäckt planet som liknar jorden. Den har fått namnet Kepler 438-b. Inte uppkallad efter det svenska författarparet om nå´n trodde det, utan efter Johannes Kepler, en tysk astronom, matematiker och mystiker som levde 1571-1630.

Den och sex andra himlakroppar upptäcktes av vetenskapsmän vid Harvard-Smithsonian Center som använt sig av Nasas rymdteleskop som också heter Kepler. Vad som gör planeten Kepler 438-b så intressant är att den plus de andra sex ligger inom ett område där liv skulle vara teoretiskt möjligt. Den finns i stjärnbilden Lyran och är ungefär lika stor som jorden. Planeten ligger inom "den beboeliga zonen", det vill säga inom en zon där det kan finnas vatten och där det inte är för kallt eller varmt för att liv ska ha en chans att uppstå och utvecklas. Alltså på ett sådant avstånd till en stjärna (=sol) som gör att vatten inte kokar och dunstar bort eller fryser till permanent is.

Johannes Kepler

Jag läste att ingen sett de nya planeterna, bara skuggorna av dem. Men genom otroligt noggranna och känsliga instrument är astronomerna ändå ganska säkra på sin sak. De säger att Kepler 438-b är ungefär lika stor som jorden och snurrar ett varv runt sin sol på 34 dagar. Astronomerna tror sig veta att en snabbt roterande planet är klippigare än andra himlakroppar vilket skulle ge planeten möjlighet att utveckla liv både på land och i vatten. Det är okänt om Kepler 438-b och de andra nyupptäckta planeterna har någon atmosfär. Men om de har det och astronomernas teorier stämmer borde den ha en snittemperatur på 60 grader och likaledes nyupptäckta Kepler 442-b en medeltemperatur kring nollstrecket. Kanske lite väl varmt eller alltför kallt? Men det verkar inte vara det största problemet. Kepler 438-b ligger 470 ljusår från Jorden!

Jag blickar jag upp mot påskens fullmåne och vidare ut i stjärnhimmeln och inser min litenhet och min oförmåga att förstå eller fatta dessa oerhörda avstånd och det stora kosmiska sammanhanget. Mina cirklar rubbas, och likt en myra i stacken som inte kan veta eller förstå mycket om världen några kilometer bort, stirrar jag ut i den obegripliga oändligheten. Det var inte länge sedan vi människor inte visste att jorden vi vandrar på är ett klot eller varför solen går upp och går ner. Hur mycket vet vi idag? Ja, lite mer än på Kopernikus, Galileis och Brunos tid men ändå så långt ifrån den stora sanningen!  

Jag har i alla fall fattat att jag befinner mig på en planet som ibland kallas Gaia, går in och gör mig en kopp te, brer en macka, sätter på TV-n och ger fan i Kepler och oändligheten.