Om att misslyckas

”Det viktigaste är inte vinna utan att kämpa väl!” har vi fått höra, men det borde nog skrivas om till ”Det viktigaste är inte att kämpa väl utan att vinna!”. För det är det som är normen i det Let´s dance-, Vinnarnas vinnare- och Idol-samhälle vi lever i. Ändå vet de flesta av oss att ytterst få av alla som spelar fotboll kan nå Zlatan-nivå, och att väldigt få blir riktigt rika och framgångsrika idrottare, musiker, författare, konstnärer eller entrepenörer även om många försöker. Det är stor skillnad mellan verkligheten och de bilder av lycka och framgång som medierna förmedlar till oss. Det gör att många känner sig obegåvade och misslyckade och ser sig som förlorare som inte är tillräckligt duktiga, vackra, rika, starka, snabba, smala eller intelligenta.

”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” är ett annat populärt citat. Men många varken kämpar väl eller spänner någon båge, även om de flesta har strävat en hel del och kämpat ibland, och några har hållit i en båge men missat måltavlan. I sociala sammanhang pejlas man snabbt in och rankas efter hur ”lyckad” man är. Och det handlar för det mesta om yttre attribut som jobb, boende, bil, fritidsaktiviteter, inkomst och förmögenhet. 

Jag hör om de lägst rankade, de ”misslyckade” arbetslösa, som straffas, förnedras och mår dåligt i det som kallas Fas 3, och ser alla de tysta karriärlösa med enkla jobb och får lust att utbrista: Leve Svensson, Leve medelmåttan! Jag tänker att det viktigaste är att lära känna sig själv, att acceptera den man är och göra det bästa av det, även om några andra tycker att man är en misslyckad typ.

”Pengar ger inte lycka, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen”, lär jetsetförfattaren Françoise Sagan ha yttrat. Kanske visste hon något som jag tror: Att de som anses lyckade inte alltid är så lyckliga, att den existentiella oron ofta är större i de fina, framgångsrika och välbeställda kretsarna. Statusjaktens pris kan vara högt och kantas ofta av girighet, ytlighet, falskhet och tomhet.

Som ung läste jag några böcker där huvudpersonerna är ”misslyckade”. Sommerset Maughams ”Den vassa eggen” kommer jag ihåg därför att, vad jag vill minnas, huvudpersonen Larry som av sina rika överklassvänner ansågs misslyckad, i slutändan var den mest lyckade därför att han sökte inåt, hoppade av lyxliv och statuskarriär och fann harmoni i livet efter att ha insett det fåfänga i sådan strävan. Också Herman Hesses ”Siddharta”, berättelsen om den unge brahmanen som lämnar sitt trygga hem för att söka livets mening, gjorde starkt intryck på mig på den tiden. Han blir en rik och framgångsrik livsnjutare men lämnar det livet och vandrar vidare för att finna harmoni, kunskap, kärlek, lycka och vänskap i ett enklare liv.

Vinnarkulturens baksidor avslöjade! De som av många skulle anses misslyckade blev vinnare i de böckerna. Jag kommer osökt att tänka på följande citat: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Kanske kommer någon ihåg vem det var som sa så? Hans rike var inte av denna världen...