Turist i eget land – på besök i Tensta

Som turist från Skåne på besök i huvudstaden förvånas man varje gång över tillståndet vid Slussen. En slummig illa fungerande kommunikationsknutpunkt med mörka pissluktande gångar. En stor rund byggnad ovanför har målats vit och stadens graffittimålare är inbjudna att visa upp vad dom kan. Det är positivt. Kanske skönt ändå att stadens gordiska knut ännu inte fått något Alexanderhugg.

När jag väl kommit ombord på tunnelbanetåget ser jag fantastiskt fina stationer på väg norrut. Imponerande konstnärliga prestationer i världsklass, tycker jag. De vore värda en egen resa, men det får bli en annan gång. Jag åker tillsammans med en barndomsvän och urstockholmare. Vi är på väg till Tensta. Han har aldrig varit där.

Väl framme tar vi kontakt med en vänlig och intresserad medelålders T-banevakt av utländskt ursprung. Han förklarar hur och var man bäst och billigast köper biljetter eller färdbevis. När vi kommer upp ur tunnelbanan möts vi av ett vimmel av kvinnor o män från olika länder. Det känns som vi kommit till ett främmande land. Enligt Wikipedia är 87% av invånarna här av utländsk härkomst. Vi hamnar på en välfylld grönsaksmarknad. Ägaren kommer fram till oss och och undrar om vi tycker om hans marknad. Det gör vi. Han är ung, stolt och energisk.

Jag vill kika in på Tensta konsthall som har låtit tala om sig, men det är stängt idag. En vänlig äldre kvinna med huvudsjal beklagar det. Hon ser ut att vilja släppa in oss ändå, men det är praktiska problem med det. Vi går vidare. Det sitter en tiggare vid ingången till Tenstas lilla köpcentrum. Därinne restauranger med ickesvensk mat, prylaffärer och de vanliga mobiloperatörerna. Fik där människorna sitter länge och pratar över en kopp kaffe. Vi går ut på gångstråket igen. Unga eu-moppeförare swischar olydigt förbi. Kvarteren vid sidogatorna är rena och gröna med fina lekplatser. Äldre och nyare 3-5våningshus hus med många paraboler. Det kommer ut en äldre man med rollator ur en port. Han ser svensk ut. Jag frågar honom hur det är att bo i Tensta: ”Jo, det är bra. Jag har bott här i fyrtio år. Och jag lever än”, svarar han.

Foto: Per Danielsson

Också biblioteket är stängt. Vi irrar runt ett slag i den stora tegelbyggnaden där det inryms. En tunn man i svart kostym, vit skjorta och slips kommer fram och vill bjuda oss på kaffe. Han ser allvarlig, klok och förtroendeingivande ut. Vi följer med honom och hamnar i en jättestor aulaliknade samlingssal full med människor. Alla män är välklädda och nästan alla kvinnor har hucklen. Vi är inbjudna till eritreanskt begravningskaffe! Mannen som bjudit in oss verkar ha någon ledande roll. Han kommer med kaffe och bröd till oss där vi slagit oss ner baktill i lokalen. Längst fram i salen sitter de närmast sörjande. Bredvid dem foton på den avlidne i olika åldrar. Folk går fram till dem och beklagar sorgen. ”Det påminner om  kristen begravningstradition”, säger jag till den unga mannen 

bredvid mig. ”Det är en kristen begravning”, säger han och berättar att cirka hälften av Eritreas befolkning är grekiskortodoxa kristna. Jag trodde fördomsfullt att människorna här var muslimer! Redan efter en kort stund känner vi oss välkomna. Många vill tala med oss, exotiska gäster.

Efter en stund drar vi oss stillsamt tillbaka, tackar mannen som bjudit oss och går mot stationen. Jag är kissnödig. Passerar en malplacerad rund toalettbyggnad mitt på gågatan i centrum. Den är ur funktion, så jag smiter in på den stängda konsthallen, hälsar på den vänliga damen och smiter in på toan. Vi åker hem till Nacka på tvärbanan som är mer spårvagnslik och kör ovan jord. En sightseeingtur det också.