Mitt i välståndet känner jag ibland en molande olust, en oro, en
tyst skuld. Mediernas rubriker som vittnar om en hård verklighet
kolliderar med mitt välordnade och behagliga liv.
Jag läser och hör
om drunknande flyktingar, om lurade flyende familjer och om flyktingbarn som
ensamma tar sig hit långt bortifrån. Om jordbävningar och
översvämningar, smältande isar och stigande havsnivåer. Om krig
och terror och om det militärindustriella komplexet som håller det
hela igång. Jag hör om olyckor, död och självmord i min närhet.
Hör människor som klagar över bettlarna på våra gator. Men
girighet och lyxkonsumtion oroar mig mycket mer än tiggande romer.
Så
skjuter jag de negativa tankarna och rubrikerna ifrån mig och lever
vidare som vanligt. Nästan. För jag känner ju till
flyktingströmmarna, miljöförstöringen och överkonsumtionen och
känner skuld över att jag är delaktig, över att jag tvekar och
över att jag gör så lite åt det. Men blir det bättre av att jag
känner så? Kan jag inte få leva ifred från sådana tankar i det
snälla välmående land där jag är född. Måste jag ha dåligt
samvete för det?
Det jag känner
delas nog av många. Som enskild individ kan jag inte göra så
mycket åt tillståndet i världen. Jag ser det hemska och försöker
balansera det med det positiva i tillvaron. Utan att stoppa huvudet i
sanden och inte utan att göra åtminstone något litet åt det...
 |
| Tage Danielssons Plats i Linköping |
På min systers
köksvägg finns dessa kloka ord av Tage Danielsson som sammanfattar
mina tankar: ”Se här din
svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar