Livet är skört

Tisdagen den tolfte september satt jag i mitt kök och skulle avsluta en måltid som yngste sonen hade tillagat. Han och hans två flickor bodde tillfälligtvis hos mig i väntan på en egen lägenhet. En stund tidigare hade jag hjälpt tioåriga barnbarnet Ronja med en geografiläxa, som hon gillade att göra. Nu var yngsta barnbarnet uppe på övervåningen och nattades av pappa, men av någon anledning ville Ronja också upp dit. (På bilden intill fotograferade jag de tre vid Nimis 10/9)

Jag satt ensam kvar vid bordet när allting plötsligt började snurra. Jag försökte hålla mig i bordskanten men föll ner på golvet. Kanske svimmade jag en kort stund. Minns att jag försökte resa mig men kunde inte. Sonen hade hört något oväsen och kom ner efter en stund. Han klappade om mig, hjälpte mig upp på en stol och ringde ambulans. Jag ville prata med honom men fick inte fram orden, och min högra arm kunde jag knappt röra.

Allt gick fort. Snabbt iväg i en ambulans med två rediga kvinnor. En hel mottagnings-kommitte vid akuten. Röntgen, propplösande medicin och kanske något mer. Jag hade fått en stroke. Jag kördes upp till övervakning på neurologen. Mycket personal, vaktombyten, ständiga prov av blodtryck, EKG, blodprov, ny röntgen, lyfta armar och ben, rikta ögonen åt höger och åt vänster, peka på näsan m.m. Jag blev bättre ganska snabbt, talförmågan kom tillbaks och den okänsliga armen började kännas igen. Redan ett knappt dygn senare kunde jag åka hem tillsammans med barn och systrar! Lätt omskakad satt jag vid köksbordet igen, nu med bland annat blodförtunnande medicin som jag måste ta livet ut. 

På min födelsedag åtta dagar senare hade äldste sonen medelat att han skulle bjuda på lunch. Men han var inte ensam, han hade med sig min yngste son och mina två systrar. Det var en strålande sensommardag. De bjöd på brunch och sa sedan: ”Ta med dig en tandborste, vi skall åka en tur”. Turen visade sig gå till Nogersund och därifrån med båt ut till Hanö, känd från sjörapporten. Där blev det drink, promenad bland dovhjortar upp till fyren, bastu, god mat och övernattning på vandrarhem. Det hade bara gått åtta dagar sedan min stroke. Jag mådde prima!

På lördagen två dagar senare hade jag kalas för närmaste släkt och vänner. Särbon kom dan innan. Mycket jobb med diverse förberedelser. Systrarna dök hjälpande upp tidigare på festdagen. Kinesiska dumplings, vinbladsdolmar, renrullader, foccaccia och två smörgåstårtor varav den viktigaste levererades i sista minuten. Det blev en mycket trevlig och pratsam tillställning. Maten smakade, vin, öl och alkofritt flödade. Äldste sonen, som jag inte alltid varit en bra pappa till, höll ett rörande tal och flera följde efter. 

Där satt jag pigg och glad och tog emot vänliga ord. Jag tänkte att jag lika gärna kunde ha suttit i rullstol delförlamad och med svårigheter att tala. Eller ändå värre. Kanske var det slumpen, att jag inte var ensam hemma den där kvällen när stroken slog till, som räddade mig? Eller har jag en skyddsängel? Jag fick i alla fall en varningssignal från högre makter. Så länge man är frisk är livet självklart. Men nu hade jag passerat både en åldersgräns och en annan gräns och kände mig ödmjuk inför livet. Jag var tacksam över att allt gått bra, och insåg tydligare än någonsin att livet är skört!