Drömmar och misslyckanden

De flesta av oss har drömt om någon slags framgång, om att göra något bra och uppmärksammas, om ett hägrande framtida mål. Ett mål som sedan kanske inte uppfylldes, som gick i kras eller försvann in i livsdimman. När man var ung var drömmarna ofta orealistiska, med åren blev de mer avslipade och handfasta. Ja, även om några kanske har nått sina drömmars mål, har det nog naggats lite i kanten. Jag tror att vi ofta ljuger för oss själva och anpassar målen efter den krassa vekligheten. Det bidde i alla fall en tumme... eller så håller man god min fastän rocken inte passade så bra.

Många av oss har drömt om det perfekta livet och det perfekta kärleksförhållandet. Och ganska många av oss har sett det krackelera och spricka, men tagit vara på skärvorna och pusslat, reparerat och hittat nya vägar. Ur besvikelser och misslyckanden har vi sett att något nytt och oväntat bra kan uppstå. Är, som psykologen säger, misslyckanden erfarenheter som man kan dra nytta av? Ja oftast, men några är för ledsamma och svåra.

Mina två söner

”Alla skilsmässor är en katastrof”, sa nyligen en person som jag känt länge, när jag berättade att min yngste son skall separera efter elva år av sammanboende. Jag tänkte att det yttrandet byggde på den gamle vännens erfarenheter, och att det är sant för honom. Men jag ser att sonens och hans sambos vänliga och välordnade separation nog är bra för alla inblandade parter. Förhoppningsvis ett `misslyckande´ som vänds till något positivt.

Själv har jag varit med om både skilsmässa och separationer. Jag har känt svartsjuka och kärlekssorg, men också lättnad och befrielse. Så var det ett par år långa förhållandet med äldste sonens mamma. Resultatet blev ändå ett älskat barn! Mitt hittills längsta förhållande varade i 22 år. Vi gifte oss och fick två fina barn. Vi gled ifrån varann, särskilt jag kanske, drömmen falnade och slutade med skilsmässa. Det var ledsamt, men ingen katastrof. 

Några år efter det trodde jag att jag träffat den perfekta kvinnan. Det var kanske den där romantiska ungdomsdrömmen som blommade upp. Jag var antagligen förblindad av den och av henne. Efter ett och ett halv år drog hon sig ur. För mig var det ett sorgligt misslyckande. Men livet gick vidare och både hon och jag hamnade i nya förhållanden. Flera år senare träffades vi och fikade ihop några timmar. Det var öppet, naturligt och trevligt, men jag kände ingen längtan tillbaka. Drömmen var punkterad, verkligheten hade hunnit ifatt.

Ibland funderar jag på konstnärs-drömmen som fanns i mina unga år. Minns att jag berättade för farmor att jag tänkte bli konstnär. Hon gillade det. Men den drömmen var inte tillräckligt stark. Jag vågade inte satsa på ett konstnärsliv. Jag har gjort några tafatta försök, men har saknat tillräcklig motivation. Jag läste i stället kulturhistoria och jobbade några år på museum, men utbildade mig senare till bildlärare och undervisade de sista tio åren i foto och film på en medieskola. Varken en dröm eller ett misslyckande.

Vindy i naturhamn

Till sist en dröm som både uppfylldes och gick i kras. Sedan barnsben har jag tillbringat somrarna vid havet och med småbåtar av olika slag. I mycket vuxen ålder skaffade jag en lite större segelbåt. Det var nog en dröm jag haft länge. Båten hette Vindy och jag seglade med henne och olika passagerare under några år. En vår flöt hon som en kork när jag åkte till platsen där hon låg. Båten hade tappat blykölen! Jag lyckades sälja henne i befintligt skick, funderade på att skaffa en ny båt, men det blev aldrig av. Drömmen blev kort och fick ett oväntat slut. Men jag har fortsatt med mindre båtar och seglar nöjd vidare så. 

Livet hamnar ofta någonstans mellan dröm och misslyckande. Eller är hela livet en dröm?

”Av samma tyg som drömmar göras av, / Vi äro gjorda, och vårt korta liv / Omfamnas av en dröm.” (Shakespeare, Stormen 1623, övers. Hagberg 1879) 

”Vad är livet? Bländverk. / Bara skuggor, bara spegling. / Hela livet är att drömma / och drömmen själv en dröm.” (Calderon, Livet en dröm 1635, övers. Erik Blomberg 1956)