Under ytan

När det nu är krig igen i Europa, minns jag att det i min ungdom var obligatoriskt med så kallad värnplikt. Alla unga män skulle genomgå någon slags soldatutbildning för att kunna vara med och försvara Sverige om vårt land blev anfallet. En liten skara kunde få vapenfri tjänst om de hade mycket goda skäl. De kunde vara övertygade pacifister eller kunde av religiösa skäl inte tänka sig att döda. För de som bara vägrade blev det fängelse. Några fick frisedel för att de ansågs vara fysiskt eller psykiskt otillräckliga.

När jag i gymnasieåldern mönstrade var jag ”stridis” och ville bli kustjägare, en slags marin elitsoldat. Det blev jag inte, men jag blev placerad vid kustartilleriet och efter grundutbildning där blev jag uttagen till att bli röjdykare. Utbildningen skedde i Karlskrona och i Vaxholm. Det blev en ganska intressant tid med arbetsdykningar på många ställen längs södra Sveriges kuster.

Ishavsdopp i -1,8°C. Ny Ålesund, Svalbard 2019

Att vara under vattenytan, som mest fyrtio meter, var alltid mer eller mindre speciellt. Ibland fick man treva sig fram i totalt mörker i någon smutsig hamn, andra gånger svävade man viktlös med god sikt i mer öppet vatten. Det var klaustrofobiskt eller härligt med många steg däremellan. Ibland satt man lätt sjösjuk i en gungande båt, tvungen att dyka ner i ett grumligt djup. Andra gånger var det en fröjd att kunna simma och andas som en slags fisk under vattenytan.

Senare, som mer vuxen man, hade jag en idé om att ”plåta” (= fotografera) världen genom vattenytan ur ett fiskperspektiv. Men det blev aldrig av. Det närmaste jag kom det, var kanske när jag med undervattenskamera fotade rester av gamla pålar som utgjort farledsspärrar eller delar av gamla hamnanläggningar. Då var jag amanuens och marinarkeolog på Blekinge Museum. Mitt första ”riktiga” jobb. 

Mitt dykande upphörde några år efter att jag fyllt trettio. Sedan dess har jag rent fysiskt mestadels hållit mig över ytan. Men jag har gjort en del mentala, nästan andliga, djupdykningar. TM (Transcendental Meditation) i ungdomen, ZEN-studier i samband med en fyrabetygsuppsats om konstnären Yves Klein och då och då andra introverta tankar om meningen med tillvaron. Jag har trivts med att vara ensam i skog och på hav, och har mått bra med ett slags iakttagande utanförskap. Utan att vara osocial, tror jag.

Ibland fylls jag av en slags insikt, eller kanske är det mer en känsla. En känsla av att förstå, av att förstå på riktigt. Det glimtar till då och då. Samtidigt finns känslan av att jag kunde gjort och förstått mer och bättre, av att förmågan finns där ganska tätt under ytan. Men den stannar där. Som dykare var det många gånger spännande och intressant nere i djupet, och skönt att efter passets slut andas utan lufttuber och få fast mark under fötterna. Men efter de mentala dyken står jag ofta kvar och trampar vatten och glömmer hur det var där nere...

Ok. Min senaste djupdykning, som jag skrev om nyligen, skedde för en dryg månad sedan. Då snurrade det till i huvudet och jag hamnade på köksgolvet. Med hjälp av yngste sonen, ambulans och sjukhus kom jag upp till ytan igen. Innan dess öppnades dörren till en annan värld ett ögonblick. Jag hann tänka att detta kanske är slutet. Jag var inte rädd, men nu efteråt är jag glad att jag kunde hålla huvudet över ytan! (Bild: Blå Lagunen på Island)