Vemodet och melankolin

Julen är över, och ensam hemma känner jag ett stilla vemod i lugnet och den vilsamma tystnaden, och ett sorgligt vemod i tankarna på dottern som dog alldeles för ung. Också en känsla av vemod över tomheten i julens lätt uppblåsta förväntningar, över de flyktiga drömmar som vi matas med. Men kanske har vi lärt oss att tona ner det där en del. Min jul var riktigt skön, lugn och stilla. Jag är tacksam över att ha varit med mina söner och deras familjer. Ändå känner jag vemod inför ett nytt år som bär på en oviss framtid.

Funderar över ordet, sammansatt av ve (som ve och fasa) och mod. Läser att det är ett gammalt tyskt låneord, Wemut. Det är inte riktigt så ledsamt som sorg. Jag gillar hur det förklaras i wikipedia: ”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.” Ja, en viss sorts vemod innehåller lugn och vila förutom sorgsenhet. Som känslan i en solnedgång under molnen eller som den spöklika mystiken i fullmånens sken och skugga en natt i september.

Jag kan få en känsla av vemod ensam i naturens famn. Vemod i avsked och i tvåsamhetens brister och förtjänster, vemod i kontaktlösheten som ibland uppstår också mellan vänner. Jag kan känna vemod i den skenbara gemenskapen ensam på en bar eller ett café. Vemod i tanken på världens alla brister och ojämlikheter och över lögnerna, dumheten och kriget. Liksom vemodet i spaning efter den tid som flytt och i insikten om att allt är förgängligt. Och kanske vemodet i när man ser den käcka ytan krackelera och som sagt, vemodet i förväntningarna inför ett nytt år.

Nej nu är jag alltför melankolisk! ...Vad betyder det ordet? Jo, tungsint, svårmodig, vemodig, dyster, nedstämd, deprimerad... Det är väl till och med en diagnos. Men reässanskonstnären Albrecht Dürer ger oss i sitt kända kopparstick Melenkolia 1 från 1514 mer att tänka på. I den bilden finns många symboler och tolkningarna av den är flera. (Klicka på bilden)

Kvinnan med vingar och huvudkrans tittar bestämt ut mot bildens vänsterkant. Hon håller en passare i högra handen och lutar fundersam huvudet i den vänstra. Vid hennes fötter finns hyvel, såg, hovtång, linjal, några spik, ett klot, en fårliknande hund och bredvid henne ett litet barn med vingar. På byggnaden bakom ser vi två vågskålar, ett timglas, en klocka och en platta med en magisk formel. Vi ser också en geometriskt tillhuggen sten och bakom den en stege. En strålande planet eller en meteor syns i fjärran. Framför den, över en sjö, syns en regnbåge och en flygande fladermusliknande varelse som bär texten MELENCOLIA 1. De vanligaste grundtolkningarna av bilden går ut på att kvinnan representerar konstnären som väntar på inspiration, och att melankolin då är ett begrundande och allvarligt tillstånd i en skapande konstnärlig process som är både hantverksmässig, filosofisk, andlig och vetenskaplig. En process som för en humanistisk multikonstnär i da Vincis och Dürers anda under renässansen kallades melankoli - ett eftertänksamt skapande tillstånd. I vår tid har ordet fått en deppigare innebörd, och alla nutida synonymer till melankoli griper mig när jag informeras om Putins elaka krig!

Nu blev det tungt igen. Bort med dysterheten en stund. Så minns jag i stället den glada julsnapsvisan vi sjöng redan för länge sedan: ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara // en liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.” Lilla dottern sjöng glatt med, men eftersom vi just flyttat sjöng hon möbler i stället för möda. Inte helt fel! Vi skrattade och skålade och vemodet och melankolin stoppades långt in i något mörkt skåp och ersattes av förnöjsamhet och glädje. 

Som yin och yang i livets obevekliga böljegång!

Bada bastu

Med åren har jag blivit ganska beroende av att bada bastu, av att svettas i bastun och sedan kylas ner i kallt vatten. Ofta i vänlig samvaro med andra bastubadare. Som många vet är det svenska ordet bastu en förkortning av badstuga. Alltså en mindre byggnad eller ett rum som värms upp till hög temperatur för bad. I de flesta länder används det finska ordet sauna. Enligt wikipedia var bastu vanligt under medeltiden i nordeuropa men på grund av ”osedligt leverne” förbjöds allmänna bastubad på 15- och 1600-talen i många länder. I Sverige fick bastu-badandet ny fart mot slutet av 1800-talet, då främst av hygieniska skäl. Numera handlar att bada bastu mest om välmående och socialt umgänge, tänker jag.

På initiativ av en vän som bor i Bjärred vid kusten nära Lund träffades jag och några vänner till honom den första oktober 2010 för att bada bastu och sedan snacka, äta och ha trevligt. Denna första träff var hos en kompis till honom i Helsingborg. Vi käkade där och badade bastu på anrika Pålsjöbaden. Det var vännen från Bjärred som föreslog att vi skulle fortsätta att träffas på detta sätt på olika bastuställen vid hav eller sjö i södra Sverige, och att vi skulle kalla oss ”Bastupågarna”. Så blev det, och det har rullat på ända tills coronaepedemin satte stopp. Men sedan en tid är vi igång igen. Vi brukar träffas runt 9 gånger om året. Helst skall bastun vara belägen så att man kan kyla sig i äkta havs- eller insjövatten. 

Vi har frekventerat dessa havsbad: Varbergs kallbadhus, Kvickbadet i Höganäs, Pålsjöbaden och Kallis i Helsingborg, Råå kallbadhus, Bjärreds Saltsjöbad, Ribersborgs kallbadhus och Sibbarps kallbadhus i Malmö, Det Kolde Gys i Köpenhamn, Skanör Falsterbo Kallbadhus, Karlshamns Kallbadhus och i bastu hos mig i skärgården utanför och vid Danskesjön i nordvästra Skåne hos en av medlemmarna. Vi har också badat på bastuflotte i Sövde- och Tjörnarpssjöarna, i tunna på Branteviks Vandrarhem och i bastu med kallpool i Hörbys varmbadhus. Och så har vi varit på badresor till Budapest och Rejkavik. Kanske har jag glömt något ställe...

Jag är en ärftligt belastad bastubadare! Min far var stamgäst på Ribersborgs kallbadhus i Malmö, kallat ”Ribban” eller ”Kallis”, och han var senare också medlem i ”Isbjörnarna” som har en liten bastu på en brygga vid Ribersborgs-stranden i samma stad. Han var dessutom ordförande i Malmö Bastugille under tio år. På fritidshuset i Blekinge byggdes en bastu i slutet av 1960-talet. Jag badade då och då med farsan när jag var ung, men blev inte frekvent bastubadare förrän på 1990-talet. Då på Ribban, men sedan några år är jag i stället stammis på Bjärreds Saltsjöbad, "Långa bryggan", som ligger närmare Lund. 

Tyvärr är det badet sedan en tid stängt mellan 09.30 och 17.00 fyra vardagar i veckan på grund av högt elpris. Som pensionär badar jag helst förmiddag eller eftermiddag, alltså under arbetstid då det inte är så mycket folk i bastun. Tråkligt att jag inte kan bada så ofta där på grund av det. Det får väl bli ett och annat gästspel i Malmö eller Helsingborg i stället. För mig är det nämligen alldeles uppenbart att bastubadande gör gott för både kropp och själ!

Jag har skrivit om detta sista tidigare: 

http://sandis013.blogspot.com/2015/03/mindfulness-genom-bastubad.html

Och här en artikel från Uppsala Universitet om nyttan med bastubad:

https://www.uu.se/nyheter/artikel/?id=15444&typ=artikel

Adventskaffe i Göteborg

Jag brukar bjudas in till kaffe den första söndagen i advent av en väninna i Göteborg. Det är den dagen man tänder det första av de fyra ljusen i adventsstaken och då julstjärnan glimmar i fönstret i en tid då mörkret tätnar alltmer. Jag är med på den lilla adventsfesten så ofta jag kan. Den här gången for jag upp genom kvällsmörkret med snabbtåget dagen innan och övernattade på en ungdomsväns soffa. Det är hans ex som bjudit in till adventskaffet.

Det är mycket kring advent. Som adventskalender, adventsstjärna och adventsljusstake. De härstammar alla från Tyskland där de skapades under 1800-talets andra hälft. Till Sverige kom de på 1930-talet. Adventsljusstaken har fyra levande ljus. Den elektriska sjuarmade ljusstaken som också tänds i adventstid är ett påfund av svenska Philips från 1934. Traditionen med gran till jul är äldre. Inomhusgranen med julutsmyckning kommer också från Tyskland och lär ha funnits i Sverige för första gången på herrgården Stora Sundby i Södermanland år 1741.

Jag vet inte om det är en gammal tradition att dricka adventskaffe, men advent har firats mycket länge som en förberedelse till firandet av den dag då man tror att Jesus föddes. För länge sedan var advent en fastetid. Så är det inte längre. Men även i en ganska avkristnad tid lever en del av dessa traditioner kvar utan att många av oss är medvetna om det. Numera har kanske materialismen besegrat andligheten.Tänk bara på julafton! Många har glömt varför tomten kommer med presenter. Och vad granen har att göra med Guds sons födelse födelse vet jag inte. 

Är det en slump att Jesus födelse har förlagts till några dar efter årets mörkaste dygn, så att vi efter hans födelse går mot allt längre och ljusare dagar? Eller beror det på att vi i germanska områden redan på hednisk tid firade en slags jul vid midvinter-solståndet som infaller strax före julafton? Här uppe i norr har vi i alla fall behov av fest och konstgjort ljus när solen visar sig så lite i decembermörkret. Och det är väl bra att vår religion förser oss med datumbundna tillfällen till ljus samvaro och fest: Allhelgona, Advent, Lucia, Julafton, Påsk och kanske Pingst. Bara nyår och midsommar är väl ”hedniska”, kanske också halloween. 

Jag gillar att hälsa på i Göteborg som jag har flera band till. När jag lämnar centralstationen för att på Drottningtorget ta ”vagnen” (=spårvagnen) till Majorna, ser jag ljusdekorationerna flöda på hotellet som en gång var postens huvudkontor. De har kanske inte mycket med advent att göra, men de ser trevliga ut i vintermörkret

Vid pressbyråkiosken ser jag på löpsedlarna om hur Putinryssland terrrorbombar sitt grannland Ukraina. Det är ryssarnas grymma adventshälsning till ett folk som nu till stor del får leva i mörker utan vatten, värme och el. Trots alla bilder på detta i press och TV är det svårt att som välmående svensk föreställa sig eländet och lidandet. Och oförståeligt att ryskortodoxa kyrkan går hand i hand med Putin i detta smutsiga krig!

Men första adventkaffet smakar gott, det är trevligt, ljusen är tända och vännerna minglar. Senare på kvällen traskar jag hem till kompisens soffa. Han har gått hem lite tidigare. Vi tittar på fotboll en stund. Utanför vilar det snölösa adventsmörkret över staden Göteborg. 

Stockholm ToR

På något sätt finns Stockholm i mitt hjärta. Kanske inte så konstigt eftersom båda mina föräldrar kom därifån. I min tidiga barndom bodde jag först i Hammarbyhöjden och sedan i Årsta. Farsan fick jobb i Malmö och familjen flyttade dit strax innan jag fyllde sju. Resten av släkten bodde kvar. Farfar och farmor och två kusinfamiljer i Ekhagen, morfar och mormor på Odengatan och en kusin med sin mor bodde i Tanto på den tid då sockerbruket ännu fanns där.

Första tiden i Malmö var jag inte så sällan en ”jävla stockhólmare” på grund av min uppsvenska dialekt. Som jag minns det besökte vi släkten i Stockholm minst en gång om året. Efter några år förskånskades mitt tal så att jag blev kallad ”jävla skååning” av stockholms-kusinernas lekkamrater. Det gick över med tiden, men tungspets-R-en har jag kvar än idag! Åren går. Jag har varit i Stockholm många gånger sedan jag flyttade därifrån. Min äldste son och min ena syster har bott där. En vän sedan tidiga ungdomen bodde där. Flera släktingar och vänner finns kvar och några är ditflyttade. Nyligen reste jag upp till huvudstaden för att hälsa på några av dem.

Det var ett slag sedan sist. När jag klivit av tåget från Lund möttes jag snabbt av en storstadskänsla som är lite överväldigande och inte helt positiv. Först ett jättestort stationsrum och ett myller av gångar till tunnelbana och pendeltåg, en ständigt bullrig och stressig gatutrafik, väldigt många människor varav de flesta verkar ha bråttom och vara instängda i sig själva. Men kanske är de bara effektiva och målmedvetna? I alla fall finns en ganska hetsig och stressig känsla i luften.

Men kollektiv-trafiken i det mycket vidsträckta stockholms-omådet är imponerande effektiv. (Kanske med undantag för trafiken österut från Slussen). Tunnelbana, lokaltrafiktåg, spårvagn, bussar och båtar. Jag var i Segeltorp, Silverlife på Värmdö, Nacka strand, Gamla Enskede, Djurgården, Järla strand och Tullinge. Förutom kors och tvärs på Söder, Gamla stan + Riddarholmen (där jag bodde) och i Centrum. Till skillnad från Skånetrafiken erbjuder Stockholms Lokaltrafik (SL) pensionärsrabatt. En veckas resande för 290 kronor! Och alla elsparkcyklar står snyggt parkerade på anvisade platser. Där har andra städer något att lära. Pluspoäng för det! 

En Stockholmsresa innebär mycket nostalgi för mig. Kanske inte så mycket för barndomsåren som för minnen som väcks från senare vistelser ensam och med personer som stått mig nära. Också fd fru och flickvänner. Sommaren 1963 bodde jag i min farmors tomma lägenhet i Ekhagen när jag praktiserade på en stor reklambyrå. Jag körde upp från Skåne på min Lamretta TV 175. En nära vän från ungdomsåren i Blekinge skärgård bodde större delen av sitt liv på olika ställen i Stockholm. Jag bodde ofta hos honom när jag var där, men han finns inte mer.

Nästan var än man befinner sig i Stockholm finns det fina miljöer. Spännande ny och gammal bebyggelse, alltid nära till berg, kullar och skogar, öar och vatten. Jag diskuterade nyligen med en före detta kollega och pianist som numera bor i Köpenhamn om viken nordisk huvudstad som är vackrast. Han höll på Köpenhamn, jag håller fortfarande tveklöst på Stockholm! Jag flanerade den här gången ensam en del i Gamla Stan och på Söder och kände historiens sug. För något år sedan läste jag den utmärkta boken ”Fukta din aska - C.M.Bellmans liv från början till slut” av Ernst Brunner. Nu kände jag igen en del namn på gator och platser från den boken och anade att Carl Mikaels ande svävande över det hela... 

Ändå är borta bra, men hemma bäst även för mig. I min ungdom berättades historien om Malmöbon som varit på besök i Huvudstaden. Han tyckte att kungliga slottet och mycket annat var fint, men det bästa med den sta´n var ändå tåget hem till Malmö! Så illa är det inte för min del. Jag gillar verkligen att besöka Stockholm, men det kändes inte helt fel att efter intensiva dagar där sätta sig på snälltåget hem mot lugna fina Lund!

Second hand

Första gången jag kom i kontakt med second hand/återbruk var för länge sedan. Det var nog genom de små gröna containrar eller klädboxar som fortfarande står utplacerade i staden där jag bor. De ägs av ideella organisationer, ofta kyrkliga av något slag. I dem kan man lägga kläder och skor som sedan skickas till behövande, eller så säljs det inlämnade här och pengarna går till hjälpverksamhet för människor i nöd. Men kanske lade jag först märke till second hand genom mina systrar som för länge sedan ibland jobbade på Emmaus Björkå i Småland. Där samlades det in stora mängder kläder som jag tror sedan skickades till södra Afrika. 

Senare upptäckte jag second hand-butiker genom min dotter. Sista året i livet flyttade hon hem till Sverige och inredde det fina huset hon bodde i mest med begagnat. Jag var ofta med henne på upptäcksfärd i second hand-affärer. Jag märkte då hur många sådana det finns. Bara i lilla Lund finns det över tjugo av olika slag: Erikshjälpen, Emmaus, Myrorna, Svalorna, Röda korset, IM, Amnesty, Circle center, Fyrhuset, Fyndkällaren, The Vintch, Vintage o sånt, Busbra barn m.fl. Allt är inte ideellt, vissa av butikerna är helt kommersiella. I en del kretsar är det trendigt med begagnat och det finns lyxigare second hand-affärer.

Utmärkt att saker återanvänds och de där affärerna ger jobb åt många, även till sådana som har svårt att hitta ett jobb. Mycket av inkomsterna går till bra saker, till behövande här hemma och utomlands. På en promenad i Malmö mellan Triangeln och Dalaplan härom veckan såg jag 5-6 second hand-butiker. Publiken där var inte lyxshoppare, nej det var människor som har ont om pengar och som handlar kläder och annat så billigt som möjligt. Människor med invandrarbakgrund, arbetslösa, pensionärer och ungdomar. Allt fler letar efter det billigaste när pengarna inte räcker!

Behovet av sådana här affärer är delvis ett tecken på ett samhälle med snabbt ökande ekonomiska klyftor, samtidigt som det också visar på det enorma överflöd som finns i vårt land. Många av oss shoppar mycket mer än vad vi behöver, tröttnar på grejerna och lämnar dem till återbruk för att sedan handla mer igen. Det är "Jag konsumerar, alltså finns jag", som gäller! - för att travestera filosofen Descartes.

Jag har tidigare ytterst sällan handlat i sådana butiker, men har börjat igen inspirerad av dottern. Härom da´n köpte jag t.ex. en fin skjorta för 79 kronor. En väns sambo förstår inte hur man kan köpa kläder som andra redan använt. Så tyckte jag också, men har ändrat mig. Principen att återanvända saker i stället för att slänga, är bra. Och både när man ger och köper gör man kanske lite grand en god gärning. I alla fall känns det rätt för mig.

Jag har även sysslat med eget återbruk. Bortglömda saker återupptäcks och används på nytt. När jag tittar i klädkammare, garderober, bokhyllor och lådor hittar jag en del jag glömt bort och som kan återanvändas nu. Resten tänker jag samla ihop för att lämna till någon second hand-ställe med bra hjälpverksamhet. Inte till något företag som bara gör business på begagnat! 

Till sist - i detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna och rekommendera nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj´s, idag väldigt aktuella, bok Tiden second hand – slutet för den röda människan. Hon har intervjuat hundratals människor i det postsovjetiska samhället och mästerligt ställt samman det till en bok som ger en intressant och realistisk bild av hur människor tänker och har det i det sönderfallna sovjetiska imperiet. Läs den!

Fotbolls-funderingar

Minns när jag i tidig ungdom såg MFF, ”Di Blåe”, och IFK Malmö, ”Di Gule”, spela på gamla idrottsplatsen. De flesta av lirarna var från Malmö, åtminstone var de skåningar, och alla hade ett civilt jobb. De fick inte mycket mer än fickpengar från fotbollsspelandet. Härom dagen såg jag den allsvenska matchen MFF mot IFK Värnamo på Malmös Fotbollsstadion, och jag såg några ganska trötta proffs på slutet av sina karriärer i Malmölaget.

De allsvenska lagen idag är till ganska stor del främlings-legioner som består av inköpta välbetalda yrkeslirare, ofta långt bortifrån. Genomsnitts-lönen för spelare i herrallsvenskan är ca 95.000 kr/mån. Snittlönen i damallsvenskan är bara ca 15% av vad killarna tjänar! Men damfotbollen är på frammarsch, inte minst efter EM i England förväntas lönerna för tjejerna stiga.

I Europas storklubbar är det löjligt stora pengar. Här är årsinkomsterna för de tre högst betalda manliga spelarna: Kylian Mbappe (PSG) 1,433 miljarder kr, Lionel Messi (PSG) 1,343 miljarder kr, Christiano Ronaldo (Manchester United) 1,119 miljarder kr. Fotbollen har under min livstid gått från från en ganska oskyldig och engagerad amatörverksamhet till mångmiljardindustri!

För mig förstör kommersialiseringen mycket av fotbollskänslan. VM i Dubai är en skandal och uppenbarligen också en mutskandal. Flera av fotbollslagen ägs av oljeshejker eller ryska oligarker. För dessa mångmiljardärer innebär det bekräftelse och högsta status att äga ett storlag. 

Fotboll i Europa är en jätteindustri som omsätter miljarder euro. Undrar hur många som på ett eller annat sätt försörjer sig på fotboll på vår kontinent? Förutom ledare, tränare, administratörer, domare och spelare finns TV, journalister, spelbolag, alla som jobbar med reklam och sponsring och diverse ”experter” och kommentatorer. Fotbollen har direkt och indirekt blivit en av de största arbetsgivarna!

Jag såg också MFF – Union Berlin på TV härom veckan. Malmös supportrar sjöng och hejade oavbrutet och det lät härligt som vanligt. Men när de tyska anhängarna använde smällare och bengaler och sköt raketer mot familjeläktaren och ut på planen var det inte längre kul. Matchen fick avbrytas i en halvtimme. När supportrarna förvandlas till huliganer och förstör och slåss undrar man vad fotboll gör med människor eller varför dessa destruktiva horder av framför allt män dras just till fotboll. Jag ser inget liknande i andra lagsporter som t ex handboll eller ishockey.

Men det finns också en positiv sida av supporter-verksamheten inom fotbollen. Sjungande supportrar är trevligt, och genom mina barnbarn har jag sett hur bra det är med fotboll på gräsrotsnivå. Här erbjuds vettig sysselsättning för ungdomarna. När jag tittar på matcher där mitt 12-åriga barnbarn spelar, ser jag ett allvarligt men lustfyllt spel. De får bra motion och lär sig samarbete, respekt och självdisciplin. Klart att man vill vinna sina matcher, men en förlust är inte hela världen. 

Jag har hört talas om hets från föräldrar som drömmer om att deras barn skall bli välbetalda proffs, men hittills har jag inte sett något av det. Nej, inom ungdomsfotbollen finns nog mycket av de bästa sidorna i svenskt föreningsliv. Många vuxna och äldre ungdomar jobbar ideellt och engagerat med detta. All heder åt dem!

Att fylla många år

När äldste sonen nyss fyllt 50 och den älskade dottern så sorgligt dog i cancer förra året inser jag att jag börjar bli gammal. På något sätt förtränger jag nog åldrandet. Visserligen har jag märkt att kroppen slits så sakta, men inuti är man väl densamma. I alla fall nästan, man blir ju klokare...

Gamle vännen Ole hade stor 80-årsfest med jättemånga gäster härom året. Det var trevligt. Hur gör jag själv när den dagen närmar sig? Kanske skall också jag ha en rejäl födelsedagsfest då? Men skall man verkligen fira att man blivit äldre? Hmm. Det har jag gjort när jag fyllde 30, 40, 50 och 60, men till 70-årsdagen smet jag undan till dottern i San Francisco och firade dagen ensam med henne.

”Kusinbrodern” i Stockholm fyllde 80 i stillhet i somras. Han säger lite uppgivet att ”nu har jag framtiden bakom mig”. Lite deppigt, så illa är det väl inte, men det ligger onekligen något i det. Och visst vill man helst glömma vart år som läggs till en redan hög ålder. Tiden på jorden krymper och till sist tar det slut. Det vet vi alla, men många av oss lever ändå som om vi inte visste det. 

Jag och dottern talade ofta om sådant under hennes sista år. Hur skall man förhålla sig till livet när det inte är så lång tid kvar? Jag överlevde henne trots att jag är så mycket äldre. Det borde varit annorlunda! Jag lärde av henne och minns hur stark hon var och hur mycket livskvalitet hon fick ut nästan in i det sista. När tiden krymper blir varje dag viktig. Hon var så duktig på att ta vara på tiden, sina vänner och på att leva i nuet. 

Min mor levde länge ett bra liv och var i utmärkt god form både till kropp och sinne. Hon dog några månader innan hon skulle fylla 97. Men sista året tappade hon livslusten. Det kändes som hon bestämt sig för att hon levt färdigt. Efter den traditionella släktfesten helgen före midsommar sa hon till min äldste son som körde henne hem, att detta var hennes sista fest. Några månader senare dog hon efter en mycket kort tids sjukdom. (Här intill ses hon på sin sista släktfest)

Jag tänker på allt detta eftersom jag fyllde många år härom dagen. Och vad önskar man sig när man har allt man behöver? Mina två söner med familjer bjöd mig på en enkel restaurang på kvällen och jag fick några goa teckningar och ett par personliga småpresenter. Men framför allt fick jag en fin stund med barn, barnbarn och svärdöttrar! Vad mer kan man önska?

Tidigare på födelsedagen gick jag en lång naturrunda med en nära vän. Han bjöd på medhavd fika ute i landskapet och efteråt på finfika på ett cafebageri. Och några dar efteråt bjöd mina systrar mig på en äkta kinarestaurang och övernattade sedan hos mig. Innan dess blev jag fint och stillsamt omhändertagen under några dagar hos kära särbon. Ja, vänner, människor, möten och händelser betyder mer än dyra och ofta onödiga presenter.

Födelsedagar är egentligen inte viktigare än andra dagar. Vad betyder en sådan märkesdag i dessa tider av hotfulla klimatförändringar, grymt krig, inflation och metanbubblande hav? Dagar av oro, ängslan och hot. Men jag försöker ändå tänka positivt och gillar dessa rader av Evelyn Lindström till musik ur Bondekantaten av J.S. Bach: Var dag är som en gyllne skål / Till bredden fylld med vin / Så drick min vän, drick sol och doft / Ty dagen den är din. Det gäller alla dagar, inte bara vårdagar eller födelsedagar!

https://www.youtube.com/watch?v=k5riYwduOHM

Spara och slösa

I min tidiga ungdom fanns det en serie som hette ”Spara och Slösa” i tidningen Lyckoslanten. Den gavs ut av Sparbanken och riktades till oss unga. På den tiden var Spara ett föredöme. ”Nyckeln till välstånd är sparsamhet!”, sa gamla tidens sparbank. Idag är det nästan tvärt om. Slösa verkar har blivit det nya föredömet. Nu vill väl banken att vi skall låna så att vi kan konsumera så mycket som möjligt. Eller har jag fel?

Det rådde närmast självhushållning bland fiskarebefolkningen på min barndoms skärgårdsö på 1950-talet. Det är för bara några generationer sedan. Den tiden önskar nog få tillbaka, men det finns något att fundera över i detta. Var går gränsen för hur stor bekvämlighet vi behöver, och hur länge skall vi fortsätta att konsumera allt mer? Det meddelas ofta att det skulle behövas minst fyra jordklot om alla länders invånare skulle ha samma materiella standard som vi!

I den nutida energi- och el-debatten i dessa dyrtider talar bara några enstaka politiker om att hushåll och samhälle borde spara på el. I stället säger man att vi snart kommer att behöva dubbelt så mycket el i landet, och därför så fort som möjligt måste starta nya kärnkraftverk! En mer energi- och resurssnål livsstil vore önskvärd. Men ytterst få politiker i vårt land vågar säga det idag, och ännu färre verkar för att genomföra det. Valet är avklarat, och motsättningarna och det nya politiska landskapet gör inte situationen bättre. 

I min barndoms framtidsoptimistiska efterkrigstid var fortfarande sparsamhet en dygd. Man köpte sällan något förrän man sparat ihop pengarna. Föräldrarna manade oss att släcka ljuset för att inte slösa el, och man fick inte lämna bordet förrän man ätit upp maten på tallriken. Vem säger så idag? Nej, vi är bortskämda och har vant oss vid att slösa!

Vårt ekonomiska system bygger på att vi skall konsumera. Klart att vi måste göra det, men vi köper alldeles för mycket och dessutom en massa skräp som vi inte behöver. Marknaden skriker: Köp, kööp, köööp! Och vi köper för fullt. Paketen far kors och tvärs över jorden, ofta tur och retur. Överkonsumtion leder också till övervikt. Matlagnings-program på TV och artiklar om mat i tidningar vimlar det av, och kokböcker är bästsäljare. Samtidigt äter vi allt mer skräpmat och godis och blir allt tjockare!

Visst, jag är kanske en surgubbe som inte hänger med i utvecklingen. Numera åker man elsparkcykel i stället för att cykla, man slänger mat som inte är jättegod, hemmen flödar av ljus även om man inte är hemma, man tar bilen till köpcentret när man skall handla och flyger till soliga stränder så ofta man kan. Även jag halkar med på sådant då och då, men tänker också att snart är festen över. Antingen fortsätter detta chickenrace över stupet eller så övergår vi till en mindre slösaktig livsstil.

Skulpturskiss av Marianne Lundberg De Geer

Jag ser att tidningen Lyckoslanten har återuppstått med serien Spara och Slösa i ny tappning med en upplaga på 340.000 exemplar. Jag läser dess nya program-förklaring: Lyckoslanten vill på ett lockande och tillgängligt sätt öka barns kunskaper om ekonomi och stimulera till att frågor som rör ekonomi, sparande och entreprenörskap tas upp i skolan redan i årskurs 4-6. 

Jag vet inte riktigt vad det innebär. Skall försöka få tag på något exemplar av tidningen och kolla, men jag misstänker att man vill uppfostra barnen till att bli goda storkonsumenter så att de får en komfortabel resa till  "Lyckolandet": https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/k6qBP9/det-ar-en-komfortabel-resa-mot-undergangen

Lidandet

Självporträtt av Hanna Sandström, 2020

Just nu lider Ukraina svårt av rysk terror. De bombarderas oupphörligen av den aggressiva stormaktens missiler, medan vi tittar på med svalnade intresse i skuggan av höga priser på bensin, diesel, gas och el. Sverige först, säger många och låter i värsta fall Ukraina och kanske till och med världen gå under. I alla fall skall inte vi uppoffra något för hindra världens klimat att bli allt varmare. Eller avstå någonting av vår materiella välfärd, som alltför många i vår del av världen anser är det som gör oss lyckliga och befriar oss från lidande. 

En person som står mig mycket nära säger att hoppet är ute för miljön. Vi och övriga länder kommer inte att klara av omställningen. Amazonas skogar brinner, isarna i arktis smälter allt snabbare och det läcker metan när permafrosten tinar. Varmare klimat med torka, havsnivåhöjning och andra naturkatastrofer, svält, krig och flyktingströmmar lär inte minska mänsklighetens lidande, säger hon. En del skrattar, andra känner stor oro inför framtiden. De kanske till och med lider.

Vissa religioner talar om att lidandet är mänsklighetens arv. Jag har full förståelse för att man kan vara skeptisk till religonerna, men de innehåller ändå tusenåriga berättelser och tankar som levt vidare in i vår tid. Anser religionerna att det finns någon räddning från lidandet? Jag försöker som novis förstå och tränga in lite djupare i detta:

Tanken på lidandet blir ett problem för kristendomen (och judendomen) när man talar om en kärleksfull allsmäktig skapare. Man förklarar lidandet med att Guds perfekta skapelse har skadads av människornas synd. Visserligen dog Jesus för att sona våra synder, men det funkade inte riktigt. Som jag förstår det är det frälsningen som skall rädda oss från lidandet. För de frälsta upprättas så småningom Guds rike, då ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” (Upp.21:4) Men hur blir det med dem som inte är frälsta? (Bild: Jesus som den lidande frälsaren, 1495-1500, Andrea Mantegna. Statens Museum for Kunst, Köpenhamn)

Buddismen anser att våra liv till sin natur är lidande eftersom de till stor del består av besvikelse, osämja, sjukdom och död. Trots detta är vi starkt bundna till livet genom begäret efter ting och ägande. Detta pågår i återfödelsens kretslopp och vi föds om och om igen till förnyat lidande. Ett lidande som inte försvinner förrän vår ”livstörst” upphör. I friheten från begär uppnås en frihet och inre trygghet som till sist gör uppgåendet och utslocknandet i nirvana möjligt och återfödelsen till nytt lidande upphör.

Den hinduiska läran har inga dogmer, ingen grundare eller någon kyrklig struktur. Det finns en mycket stor mängd gudar och utövandet av religonen ser olika ut i olika delar av det område (främst Indien) där den finns. Men också inom hinduismen anser man att jordelivet präglas av lidande vilket har orsakats av människorna själva genom deras beteende i nuvarande och tidigare liv. Liksom inom buddismen befrias man från lidande och återfödelse genom att frigöra sig från sina begär. Framför mig ser jag en guru med en enkel mantel och en risskål som enda ägodelar.

Koranens gud är sträng och har all makt. Lidandet kan vara ett straff eller en prövning. Det kan också ses som en förberedelse för resan till himlen. Människorna skall med utållighet och tålamod underordna sig det. Allah prövar dig inte mer än vad du tål, och du kan få förlåtelse redan under jordelivet om du bättrat dig. På den yttersta domen skipas den slutliga rättvisan. Får då vissa lida för alltid och andra inte alls?

Tja, lidandets problem är inte löst. Och religionerna har många gånger skapat eller bidragit till lidandet. Till exempel stöttas Rysslands anfallskrig mycket starkt av den ryskortodoxa kyrkan och dess överhuvud Kirill. Och det finns flera exempel på religionskrig. Samtidigt finner många frid i den religion de tillhör. Men i ett ateistiskt land som Sverige lär, enligt alltför många, lidandet inte upphöra förrän priset på bensin, diesel och el subventioneras kraftigt och vi åter satsar stort på potentiellt farlig och svindyr kärnkraft...

https://www.youtube.com/watch?v=zQx5sE3nP3Y

Stilla dagar

Under denna varma och torra sommar har jag som vanligt flängt en del men också hittat några lugna och stilla dagar i skuggan av miljöhot och hat. Det är den första sommaren utan älskade dottern Hanna som dog i början av juli förra året. Men också hon hann se och uppleva hatet från dem som inte tror på att miljöförstöring och klimatförändring beror på oss människor. Hatet och förtalet från dem som lever i förnekelse och är livrädda för allt som hotar deras konsumistiska livsstil.

Nog om det. Jag har varit ensam en knapp vecka efter en period av ganska intensivt sommarumgänge. Jag har då och då dagar för mig själv nära naturen. Nu var jag ensam i fritidshuset i Sveriges södraste skärgård. Stilla dagar. Dagar då brygga, trädäck och en del möbler oljades och uthuset målades med falurött. Då jag gled runt i kajaken en eftermiddag och gjorde en tur med den gamla segelbåten en annan dag. Då jag framåt kvällarna med bastu, öl, middag och eftertanke så småningom somnade med en bok i handen.

Eftertanke? Jag tänker bland annat att jag är ganska privilegierad, samtidigt som jag är kritisk till mycket i min samtid och till mig själv. Liksom min mer renlevande särbo fruktar jag att uppsatta miljömål inte kommer att nås eftersom vi inte klarar av den omställning som krävs. Att de unga, våra barn och barnbarn kommer att se politiska konvulsioner, miljö- och naturkatastrofer, flyktingströmmar, svält och krig. Dystra tankar - Hoppas jag har fel!

Det motsägelsefulla i detta är att jag inte är deprimerad. Nej, för det mesta mår jag bra, har nära till skratt och håller mig i trim fysiskt och psykiskt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hittills inte drabbats av sjukdom. Jag går mina promenader och naturrundor, ofta med någon eller några vänner, och badar året om på kallbadhuset i närheten. Jag är ganska väl uppdaterad inom många områden, gillar litteratur, konst, film, sport m.m. Jag tar bilen, men allt oftare tåg eller buss, till särbo, barn och vänner och lever ett omväxlande liv. Men... 

Ibland undrar jag hur mycket jag skiljer mig från dem jag ibland kritiserar. Jag är ju en del av samma samhälle. Vad gör jag för att driva det åt det håll jag önskar? Inte mycket. Och vad skulle hända med mig om jag tvingades avstå från en stor del av det jag tycker om och värdesätter i mitt liv? Jag skulle antagligen bli förbannad och protestera, om de som tvingade mig inte hade mycket bra skäl. Jag skulle antagligen, liksom mina åsiktsmotståndare, gå i försvars- och anfallsställning. 

Livet är inte svart eller vitt. Det finns många gråtoner där emellan. Kanske dags för ännu några stilla dagar för att rensa tankarna. Blir lite inspirerad av att jag en gång läste om japanska affärsmän som ibland drar sig undan några veckor till ett tempel för att meditera och leva enkelt. För att rensa sinnet och få ett annat perspektiv på tillvaron. Tänk om jag skulle göra ett försök med stilla dagar igen, men denna gång utan mobil, dator och TV? 

Vet inte om jag skulle klara det...