När äldste sonen nyss fyllt 50 och den älskade dottern så sorgligt dog i cancer förra året inser jag att jag börjar bli gammal. På något sätt förtränger jag nog åldrandet. Visserligen har jag märkt att kroppen slits så sakta, men inuti är man väl densamma. I alla fall nästan, man blir ju klokare...
Gamle vännen Ole hade stor 80-årsfest med jättemånga gäster härom året. Det var trevligt. Hur gör jag själv när den dagen närmar sig? Kanske skall också jag ha en rejäl födelsedagsfest då? Men skall man verkligen fira att man blivit äldre? Hmm. Det har jag gjort när jag fyllde 30, 40, 50 och 60, men till 70-årsdagen smet jag undan till dottern i San Francisco och firade dagen ensam med henne.
”Kusinbrodern” i Stockholm fyllde 80 i stillhet i somras. Han säger lite uppgivet att ”nu har jag framtiden bakom mig”. Lite deppigt, så illa är det väl inte, men det ligger onekligen något i det. Och visst vill man helst glömma vart år som läggs till en redan hög ålder. Tiden på jorden krymper och till sist tar det slut. Det vet vi alla, men många av oss lever ändå som om vi inte visste det.
Jag och dottern talade ofta om sådant under hennes sista år. Hur skall man förhålla sig till livet när det inte är så lång tid kvar? Jag överlevde henne trots att jag är så mycket äldre. Det borde varit annorlunda! Jag lärde av henne och minns hur stark hon var och hur mycket livskvalitet hon fick ut nästan in i det sista. När tiden krymper blir varje dag viktig. Hon var så duktig på att ta vara på tiden, sina vänner och på att leva i nuet.
Min mor levde länge ett bra liv och var i utmärkt god form både till kropp och sinne. Hon dog några månader innan hon skulle fylla 97. Men sista året tappade hon livslusten. Det kändes som hon bestämt sig för att hon levt färdigt. Efter den traditionella släktfesten helgen före midsommar sa hon till min äldste son som körde henne hem, att detta var hennes sista fest. Några månader senare dog hon efter en mycket kort tids sjukdom. (Här intill ses hon på sin sista släktfest)
Jag tänker på allt detta eftersom jag fyllde många år härom dagen. Och vad önskar man sig när man har allt man behöver? Mina två söner med familjer bjöd mig på en enkel restaurang på kvällen och jag fick några goa teckningar och ett par personliga småpresenter. Men framför allt fick jag en fin stund med barn, barnbarn och svärdöttrar! Vad mer kan man önska?
Tidigare på födelsedagen gick jag en lång naturrunda med en nära vän. Han bjöd på medhavd fika ute i landskapet och efteråt på finfika på ett cafebageri. Och några dar efteråt bjöd mina systrar mig på en äkta kinarestaurang och övernattade sedan hos mig. Innan dess blev jag fint och stillsamt omhändertagen under några dagar hos kära särbon. Ja, vänner, människor, möten och händelser betyder mer än dyra och ofta onödiga presenter.
Födelsedagar är egentligen inte viktigare än andra dagar. Vad betyder en sådan märkesdag i dessa tider av hotfulla klimatförändringar, grymt krig, inflation och metanbubblande hav? Dagar av oro, ängslan och hot. Men jag försöker ändå tänka positivt och gillar dessa rader av Evelyn Lindström till musik ur Bondekantaten av J.S. Bach: Var dag är som en gyllne skål / Till bredden fylld med vin / Så drick min vän, drick sol och doft / Ty dagen den är din. Det gäller alla dagar, inte bara vårdagar eller födelsedagar!
https://www.youtube.com/watch?v=k5riYwduOHM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar