 |
| Självporträtt av Hanna Sandström, 2020 |
En person som står mig mycket nära säger att hoppet är ute för miljön. Vi och övriga länder kommer inte att klara av omställningen. Amazonas skogar brinner, isarna i arktis smälter allt snabbare och det läcker metan när permafrosten tinar. Varmare klimat med torka, havsnivåhöjning och andra naturkatastrofer, svält, krig och flyktingströmmar lär inte minska mänsklighetens lidande, säger hon. En del skrattar, andra känner stor oro inför framtiden. De kanske till och med lider.
Vissa religioner talar om att lidandet är mänsklighetens arv. Jag har full förståelse för att man kan vara skeptisk till religonerna, men de innehåller ändå tusenåriga berättelser och tankar som levt vidare in i vår tid. Anser religionerna att det finns någon räddning från lidandet? Jag försöker som novis förstå och tränga in lite djupare i detta:
Tanken på lidandet blir ett problem för kristendomen (och judendomen) när man talar om en kärleksfull allsmäktig skapare. Man förklarar lidandet med att Guds perfekta skapelse har skadads av människornas synd. Visserligen dog Jesus för att sona våra synder, men det funkade inte riktigt. Som jag förstår det är det frälsningen som skall rädda oss från lidandet. För de frälsta upprättas så småningom Guds rike, då ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” (Upp.21:4) Men hur blir det med dem som inte är frälsta? (Bild: Jesus som den lidande frälsaren, 1495-1500, Andrea Mantegna. Statens Museum for Kunst, Köpenhamn)
Buddismen anser att våra liv till sin natur är lidande eftersom de till stor del består av besvikelse, osämja, sjukdom och död. Trots detta är vi starkt bundna till livet genom begäret efter ting och ägande. Detta pågår i återfödelsens kretslopp och vi föds om och om igen till förnyat lidande. Ett lidande som inte försvinner förrän vår ”livstörst” upphör. I friheten från begär uppnås en frihet och inre trygghet som till sist gör uppgåendet och utslocknandet i nirvana möjligt och återfödelsen till nytt lidande upphör.
Den hinduiska läran har inga dogmer, ingen grundare eller någon kyrklig struktur. Det finns en mycket stor mängd gudar och utövandet av religonen ser olika ut i olika delar av det område (främst Indien) där den finns. Men också inom hinduismen anser man att jordelivet präglas av lidande vilket har orsakats av människorna själva genom deras beteende i nuvarande och tidigare liv. Liksom inom buddismen befrias man från lidande och återfödelse genom att frigöra sig från sina begär. Framför mig ser jag en guru med en enkel mantel och en risskål som enda ägodelar.
Koranens gud är sträng och har all makt. Lidandet kan vara ett straff eller en prövning. Det kan också ses som en förberedelse för resan till himlen. Människorna skall med utållighet och tålamod underordna sig det. Allah prövar dig inte mer än vad du tål, och du kan få förlåtelse redan under jordelivet om du bättrat dig. På den yttersta domen skipas den slutliga rättvisan. Får då vissa lida för alltid och andra inte alls?
Tja, lidandets problem är inte löst. Och religionerna har många gånger skapat eller bidragit till lidandet. Till exempel stöttas Rysslands anfallskrig mycket starkt av den ryskortodoxa kyrkan och dess överhuvud Kirill. Och det finns flera exempel på religionskrig. Samtidigt finner många frid i den religion de tillhör. Men i ett ateistiskt land som Sverige lär, enligt alltför många, lidandet inte upphöra förrän priset på bensin, diesel och el subventioneras kraftigt och vi åter satsar stort på potentiellt farlig och svindyr kärnkraft...
https://www.youtube.com/watch?v=zQx5sE3nP3Y
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar