Vemodet och melankolin

Julen är över, och ensam hemma känner jag ett stilla vemod i lugnet och den vilsamma tystnaden, och ett sorgligt vemod i tankarna på dottern som dog alldeles för ung. Också en känsla av vemod över tomheten i julens lätt uppblåsta förväntningar, över de flyktiga drömmar som vi matas med. Men kanske har vi lärt oss att tona ner det där en del. Min jul var riktigt skön, lugn och stilla. Jag är tacksam över att ha varit med mina söner och deras familjer. Ändå känner jag vemod inför ett nytt år som bär på en oviss framtid.

Funderar över ordet, sammansatt av ve (som ve och fasa) och mod. Läser att det är ett gammalt tyskt låneord, Wemut. Det är inte riktigt så ledsamt som sorg. Jag gillar hur det förklaras i wikipedia: ”Vemod beskriver en stillsam stämning av saknad och sorg över något som man känner har försvunnit och gått förlorat. Det syftar på ett svårmod och en sorgsenhet full av längtan.” Ja, en viss sorts vemod innehåller lugn och vila förutom sorgsenhet. Som känslan i en solnedgång under molnen eller som den spöklika mystiken i fullmånens sken och skugga en natt i september.

Jag kan få en känsla av vemod ensam i naturens famn. Vemod i avsked och i tvåsamhetens brister och förtjänster, vemod i kontaktlösheten som ibland uppstår också mellan vänner. Jag kan känna vemod i den skenbara gemenskapen ensam på en bar eller ett café. Vemod i tanken på världens alla brister och ojämlikheter och över lögnerna, dumheten och kriget. Liksom vemodet i spaning efter den tid som flytt och i insikten om att allt är förgängligt. Och kanske vemodet i när man ser den käcka ytan krackelera och som sagt, vemodet i förväntningarna inför ett nytt år.

Nej nu är jag alltför melankolisk! ...Vad betyder det ordet? Jo, tungsint, svårmodig, vemodig, dyster, nedstämd, deprimerad... Det är väl till och med en diagnos. Men reässanskonstnären Albrecht Dürer ger oss i sitt kända kopparstick Melenkolia 1 från 1514 mer att tänka på. I den bilden finns många symboler och tolkningarna av den är flera. (Klicka på bilden)

Kvinnan med vingar och huvudkrans tittar bestämt ut mot bildens vänsterkant. Hon håller en passare i högra handen och lutar fundersam huvudet i den vänstra. Vid hennes fötter finns hyvel, såg, hovtång, linjal, några spik, ett klot, en fårliknande hund och bredvid henne ett litet barn med vingar. På byggnaden bakom ser vi två vågskålar, ett timglas, en klocka och en platta med en magisk formel. Vi ser också en geometriskt tillhuggen sten och bakom den en stege. En strålande planet eller en meteor syns i fjärran. Framför den, över en sjö, syns en regnbåge och en flygande fladermusliknande varelse som bär texten MELENCOLIA 1. De vanligaste grundtolkningarna av bilden går ut på att kvinnan representerar konstnären som väntar på inspiration, och att melankolin då är ett begrundande och allvarligt tillstånd i en skapande konstnärlig process som är både hantverksmässig, filosofisk, andlig och vetenskaplig. En process som för en humanistisk multikonstnär i da Vincis och Dürers anda under renässansen kallades melankoli - ett eftertänksamt skapande tillstånd. I vår tid har ordet fått en deppigare innebörd, och alla nutida synonymer till melankoli griper mig när jag informeras om Putins elaka krig!

Nu blev det tungt igen. Bort med dysterheten en stund. Så minns jag i stället den glada julsnapsvisan vi sjöng redan för länge sedan: ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara // en liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär.” Lilla dottern sjöng glatt med, men eftersom vi just flyttat sjöng hon möbler i stället för möda. Inte helt fel! Vi skrattade och skålade och vemodet och melankolin stoppades långt in i något mörkt skåp och ersattes av förnöjsamhet och glädje. 

Som yin och yang i livets obevekliga böljegång!