Jag minns MAKIS

 

MAKIS var ett mantra inom pedagogiken där jag studerade på lärarhögskolan i Umeå under slutet av 1970-talet. I mötet med eleverna skulle läraren arbeta med detta MAKIS för ögonen: Motivera! - Aktivera! - Konkretisera! - Individualisera! - Samarbeta! (dvs uppmuntra och planera för samarbete eleverna emellan).

Det var ju väl tänkt, men mantrat förvanskades elakt av oss mer eller mindre revolterande lärarstudenter till vad vi tyckte skolan egentligen sysslade med, nämligen att: Manipulera! - Anpassa! (till rådande ”borgerliga” värderingar) - Konkurrera! (uppmuntra till konkurrens eleverna emellan) - Indoktrinera! - Sortera! (betygens egentliga uppgift). Detta var före den tid som de värdekonservativa gärna kallar ”flumskolans” tid.

Det låg i tiden att protestera mot gammeldags auktoritär pedagogik, vi tyckte att läraren inte bara skulle vara en enväldig förkunnare utan också en handledare i elevernas sökande efter kunskap. Vi ville ha en familjär och vänlig stämning i klassrummet med förstående lärare som kunde motivera eleverna till självständigt tänkande och lärande i demokratisk anda.

I slutet av augusti i år publicerades i DN en artikel av pedagogikprofessorn Jonas Linderoth där han bad om ursäkt för de ”pedagogiska villospår” som han och andra professorer predikade på lärarhögskolorna under 80- och 90-talen och som enligt honom starkt bidragit till de allt sämre resultaten i den svenska skolan. Han hävdar att den nya pedagogik som infördes på 90-talet och som gick ut på att elevens egen lust och motivation skulle vara ledande, snarare än lärarens styrande berättande, är ett av skälen till fallande skolresultat och devalverat läraryrke. Han anser också att den är en orsak till dagens brist på lärare och till en omfattande flykt från yrket. Artikeln spreds snabbt, bl a av den i vida lärarkretsar illa omtyckte f d skolministern Björklund.

Linderoth har fått en del mothugg, särskilt från Ulf P. Lundgren, pedagogikprofessor och fd ordförande i kommittén som förberedde läroplanen 1994. Han tycker att Linderoths argumentation är förvirrad och osaklig. Reformen handlade inte alls om att förminska lärarrollen, menar han. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand säger i en kommentar att det främst är att skolan dränerats på resurser samt lärarnas dåliga löneutveckling och höga arbetsbelastning som ligger bakom krisen.

Under min tid som lärare förändrades yrkesrollen avsevärt. Men det var inte den i grunden välmenande ”flumpedagogikens” fel. De första åren förväntades inget annat av mig än att min undervisning fungerade bra, med eller utan ”fluminslag”. Jag kände mig fri och man litade på mig. Vad jag gjorde utanför lektionstimmarna brydde sig skolledningen inte om.

Men med tiden blev det alltmer styrning uppifrån. Mycket mer konferenser och andra sysslor som inte var direkt kopplade till undervisning. Man fick nytt betygssystem igen och lärarna fick lägga ner massor med tid på att formulera betygskriterier. Olika styrdokument, på riksnivå och lokalt, begränsade den enskilde lärarens handlingsfrihet. Det var som att myndigheter och skolledningar inte längre litade på oss. Sommarlovet kortades och arbetstiden blev alltmer bunden, jag skulle till sist vara på arbetsplatsen närmare fyrtio timmar i veckan. Att arbeta utanför skollokalerna med olika typer av för- och efterarbete fick man till sist nästan bara göra på obetald övertid. Under min tid som lärare förstörde allt detta mycket av undervisandets glädje. Där har vi viktiga orsaker till dagens skol- och lärarkris!