Den liftande flickan

 

På väg från Bosarpssjön en varm dag i början av september på en liten landsväg mitt i den skånska skogsbygden tog jag upp en liftande flicka. Hon såg ung och trött ut. Nästan genast berättade hon att hon lämnat en vän hon bott hos. Han hade blivit närgången och hon hade hittat på en nödlögn och gett sig av till fots mot stationen i Höör. När jag tog upp henne hade hon gått i två timmar, sa hon.

”Jag är hemlös, och känner mig som en av dom där som sitter och tigger utanför affärerna. Jag flyttar från kompis till kompis för att ha någonstans att sova. Jag har nästan inga pengar. Socialen placerade mig för en tid sedan felaktigt på ett hem för knarkare i Östersundstrakten där någon snodde min mobil och mitt leg. Väskan med mina övriga tillhörigheter hittade jag flytande i ett vattendrag.”

Hon hade en axelväska av tyg över vilken det låg en tröja. Hon hade ljusbrunt, ganska kort hår, såg slank och ganska välvårdad ut förutom illa skötta, lätt gulaktiga tänder. Hon talade tydligt och sammanhängande. Jag frågade hur gammal hon var. Hon sa att hon var tjugofem år och att hon gått ut gymnasiet men inte pluggat eller jobbat efter det.

”Jag är sjukpensionär på grund av återkommande depressioner. Har haft otur med killar. Jag har fött tre barn som samhället har adopterat bort. Jag var arton när det första kom. De två äldsta träffar jag ibland, den yngsta har jag inte sett på tre år.”

 

När jag frågade, sa hon att hon inte dricker alkohol eller tar droger, inte ens när depressionen och tankarna på de förlorade barnen sätter in. Jag frågade henne om hon hade någonting att se fram emot, om hon hade vänner eller släkt som kunde vara stöd för henne.

”Jag är på väg till min pojkvän i Värmland. Han är fin och jag tror på att leva med honom. Så har jag några vänner som är okej, men jag är oftast ensam. Farmor, den enda släkting som stod mig nära, dog förra året och mina föräldrar tog avstånd från mig för flera år sedan. Dom finns inte för mig längre!” 

 

När vi närmade oss Höör frågade hon om hon kunde följa med till Lund. Sa att hon skulle till Stockholm först och att det tåget inte stannar i Höör... Hon fick följa med. Jag körde vidare. Hon pratade om pengar, visste inte hur mycket hon hade på sitt konto, undrade om det skulle räcka till Värmland. 

”Det går ett tåg från Stockholm till Karlstad strax efter klockan sju”, sa hon efter att ha kollat på  den nya mobilen som hon sa att hon fått av en vän. ”Hela resan från Skåne kostar nog sju-åttahundra kronor ” Jag kände att hon fiskade efter en mecenat, eller så var hon bara ute efter pengar? Och sa hon inte att hennes barn var elva, nio och tre år? Det är ju nästan fysiskt omöjligt! Talade hon sanning? Eller mindes jag fel... kanske sa hon sex, fem och tre år... 

Vilket tufft liv! Men vad är riktigt och vad är påhittat? Jag gav henne i alla fall en hundring i handen när jag släppte av henne vid stationen i Lund. Såg hon glad, förvånad, nöjd eller missnöjd ut? Jag vet inte. Kanske mest förvånad...