Till småsamhällets lov

Ibland dömer man med lätt nedlåtande kommentarer ut de mindre samhällena, tätorterna med ett eller ett par tusen invånare. De där orterna med ett litet torg, kyrka, vårdcentral, livsmedelshall, fik och några pizzerior, några småindustrier, sporthall och fotbollsplan, en del 3-4våningshus bland villorna, varav några är ganska slitna... Jag är uppväxt i Stockholm och Malmö. Har också bott i Karlskrona och Umeå. Har varit mycket i Göteborg och Köpenhamn. Bor sedan 36 år i Örestadsregionen, närmare bestämt i Lund. Jag betraktar mig efter svenska mått som storstadsbo.

När jag tänker efter blir jag besviken över min ibland negativa inställning till de små tätorterna. Jag håller på att bättra mig. Bjärnum, Gamleby, Sorsele, Skinnskatteberg, Rimforsa, Anderslöv, Pajala, Bräkne-Hoby, Hemse, Storuman o.s.v. I dessa orter finns egentligen mycket av landets själ. Hos dem som bor i sådana samhällen är ofta känslan för trakten och hembygden stark. I den lilla tätorten slipper man stress och man har nära till service, till varandra och till naturen. Jag har, särskilt på äldre dar, ofta stannat till i sådana samhällen. Då ser jag mig omkring på orten och försöker sedan hitta ett ställe att fika på. Här tre goda exempel:

Café/Restaurang i Virserums konsthall

Virserum är en ort i Småland som jag rastat i flera gånger. Det är en gammal plats, namnet är belagt så tidigt som 1278. Det som först väckte mitt intresse var konsthallen! En imponerande nybyggnad i trä, stor som om den låg i Stockholm, med ambitiöst utställningsprogram och ett bra fik. En gång i tiden var Virserum ”lika känt som IKEA”. Här tog landets maskinella möbelindustri sin början på 1880-talet och orten blev centrum för Sveriges möbelindustri i många år. Ännu på 1950-talet fanns det ett fyrtiotal fabriker i och kring samhället. 1970 bodde här 2.591 själar, 2010 hade invånarantalet sjunkit till 1.742 personer och ingen möbelfabrik finns kvar. Men jag har hittat två fik förutom det i konsthallen.

På Café Ramos i Tollarp

Tollarp i Skåne har jag passerat väldigt många gånger. Först på senare år har jag stannat till ibland. Samhället ligger vackert vid Vramsån i kanten av Linderödsåsen. På 1880-talet var det en järnvägsknut kring vilken samhället växte. Det sista tåget gick 1967. Orten är mest känd för livsmedelsföretaget Önos/Orkla. Det grundades 1903 och är fortfarande igång. Här gör man idag mos, sylt och marmelad under välkända varumärken som Önos, Felix, Bob och Den Gamle Fabrik. Befolkningen har ökat stadigt fram till 1995. Då bodde här ca 3.300 personer. Antalet invånare är ungefär detsamma idag. Två fik har jag funnit Tollarp. Fotot är från det centralt belägna Café Ramos, startat av chilenska invandrare.

Stenmans Konditori i Vilhelmina

Vilhelmina har jag besökt några gånger på väg till Borgafjäll och Kittelfjäll. Det är en centralort i Västerbottens inland med gymnasieskola, handel, turism och småindustri. 1804 fick byn Volgsjö namnet Vilhelmina efter Gustav IV Adolfs gemål Fredrika Dorotea Vilhelmina. Samhället som ligger vid Volgsjön och Ångermanälven har tågstation på inlandsbanan och flygplatsen South Lappland Airport ca en mil utanför tätorten. Befolkningen har sjunkit från en topp år 1990 till 3.657 invånare år 2010. De få gånger jag varit i Vilhelmina har jag hamnat på det kända fiket Stenmans där jag liksom alla kan få fönsterbord och luta mig tillbaka, smutta på kaffet, smaka på hembakat och titta ut över folklivet i det sydlapska samhället.

Mina små upptäcksresor lär fortsätta. Länge leve småsamhällena!