Konsthallen som andaktsrum

 

Jag är konstintresserad och går på konstutställningar ganska ofta. Både hemma och utomlands. Vi som gör så är övervägande en ganska välutbildad medelklass, oftast mer än mindre kunniga, som tysta och andaktsfulla rör oss i utställningssalarna. Mitt intryck är att vi är fler kvinnor än män.

Även om jag är tämligen välutbildad och har varit yrkesverksam inom området bildkonst, är jag numera inte så sällan oberörd av de utställningar jag besöker. Nutida konst är konstig, säger en del belackare. ”Det är som kejsarens nya kläder!”. Men även om det är en orättvis generalisering, håller jag med till viss del. Ibland tycks det mig som om utställningsanordnarna, ”The Curators”, rör sig i en sfär högt över medelsvensson och gör utställningar för varandra. Om det kommer publik verkar vara mindre viktigt.

Tja, hur som helst med det, konsthallar och konstmuseer fungerar i alla fall som andaktsrum! När religionen mist sitt grepp över oss uppstår ett vacuum och konsten erbjuder ett alternativ. Tysta går vi genom utställningsrummen och försöker hitta djup och mening i det hela. Konstnärens idé, tanke och kreativitet som manifesteras i konsthallen kan kanske hjälpa oss att förstå meningen med livet? Kanske har konstnären en avgörande insikt som hen vill förmedla? Kanske finns det något här som avslöjar tingens innersta och yttersta ordning? Tysta eller viskande försöker vi förstå och uppskattar ibland idén eller den estetiska förfiningen när den finns.

Det enda riktigt högljudda konstrum som jag besökt är Sixtinska kapellet i Rom. Där är vakterna hela tiden förgäves sysselsatta med att hyssja åt konstbesökarna att vara tysta och meddela att det är förbjudet att fotografera. Det går inte att andaktsfullt beundra Michelangelos mästerverk där! I alla andra konstens rum där jag varit är publiken hovsam och vakterna tysta men vaksamma. De är konstandaktens stillsamma tjänare som ler försiktigt när vi uppför oss väl och som ingriper diskret om vi på något sätt stör ordningen.

I staden där jag bor har den kommunala konsthallen hamnat i stormväder. De utställningar som produceras där tycks inte intressera kommuninvånarna. Besökstalen har sjunkit betänkligt de senaste åren. De styrande politikerna tycker att verksamheten inte är tillräckligt folklig och vill förändra den. Jag brukar då och då smyga in i den nästan folktomma hallen. Även om jag inte alltid kan ta till mig eller förstå det som visas där är det en vacker lokal lämpad för meditation och eftertanke. Kanske är det ett utrymme som kan användas till mer publikknipande arrangemang som lockar fler människor. Men varför skall just konsthallar vara fulla av folk? Det finns ju halvtomma kyrkor också...