Vem är en "medelmåtta"?

Lila ljus hos "medelmåttorna"

Jag anser det vara tecken på en nedsättande översittarattityd att kalla en människa ”medelmåtta”. Man får absolut inte säga ”neger” om en mörkhyad människa. Det anses numera ytterst nedsättande. Men det tycks emellertid vara helt ok att föraktfullt kalla en normalbegåvad genomsnittsmänniska för ”medelmåtta”.

Särskilt i akademiska och intellektuella kretsar verkar det vara vanligt. Där man hyllar begåvning, snabbtänkthet, högt IQ och talang. Besitter man inte det kallas man medelmåtta och det betyder då att man är en dussinmänniska, en medelsvensson, eller rent av en nolla. En person som inte är bättre än genomsnittet anses vara ganska ointressant människa. En grå liten mus som aldrig märks eller utmärker sig. Någon som man kan både ha och mista.

Men vad är det för fel på normalbegåvning? Större delen av jordens befolkning är medelmåttligt begåvade dussinmänniskor. De är dom som håller hela världsmaskineriet igång. Ändå vill få kallas medelmåtta. De flesta av oss vill höja oss över mängden, vi vill berömmas, märkas och anses duktiga. Vi vill bekräftas och vara speciella och inte kallas medelmåttor. Även om vi i mångt och mycket är det.

Medelmåttiga långfärdskridskoåkare

Dags för medelmåttorna att få upprättelse! De kanske gör ett medelmåttigt jobb inom ett område, men de kan vara en begåvning inom ett annat. Verksamheter utan medelmåttor fungerar inte. Jag citerar chef.se/varda-din-medelmatta/ där man skriver såhär: ”Som chef har du medelmåttorna att tacka för mycket. Det är de som gör sitt jobb utan att knota, och utan att du behöver ägna dem speciellt mycket tid. När talangerna söker sig till ett grönare gräs hos konkurrenten är det medelmåttan som stannar kvar. Utan att göra något väsen av sig ser han eller hon till att verksamheten kan fortsätta.”

Jag tror att de flesta människor har någon stark sida utanför sin medelmåttlighet. Till exempel kan en person med ett IQ under genomsnittet vara en mekaniker eller kock högt över genomsnittet. Och de som föraktfullt ser ner på medelmåttorna presterar själva under genomsnittet på en del områden. Intellektuell briljans följs exempelvis inte alltid av ett gott praktiskt handlag.

En grågås bland vitkindade

Dostojevskij har skrivit att det finns två sorters medelmåttor: De som inser att de är det, och de som inte gör det. Han anser att de senare är de lyckligare. Jag för min del inser min medelmåttlighet på många områden och är ändå ganska lycklig.